Månad: november 2010

Dagens outfit.

Byxorna och blusen är second hand, halsbandet är från Gina Tricot.

Fräscha saker som hänt mig idag:

  1. Sov förbi klockan med tre timmar. Jag har aldrig försovit mig innan!
  2. Satt vid datorn och hostade så smått, och sen plötsligt flög det ut snor i storleksordningen 1 vindruva på mitt tangentbord. Jag ba: ”fresch”.
  3. Insåg att jag behöver, alltså har ett behov av, ett par nya vinterskor. Jag har inga som är täta och går att bära tillsammans med något annat än ”skinny jeans”.

Om att alltid förväntas vara tillgänglig.

Satan vad trött jag kan bli på folk som ska tjata om hur jävla lata och odugliga vi barn från ”curlinggenerationen” är.

Lite info om arbetsmarknaden för oss odugliga lata ungdomar.

  • För det första är det typ helt jävla omöjligt att skaffa fast jobb. Det kan måhända vara för att vi är lata och odugliga, eller så är det för att vi i Sverige har ett system där arbetslivserfarenhet är typ det viktigaste av allt och ingen vågar anställa en ungdom direkt utan gör det antingen via bemanningsföretag, projektanställning eller timlön.
  • 70 % av alla jobb som finns är telemarketingjobb. Det innebär i princip att man saknar fast lön, att man måste spendera flera timmar om dagen med att vara trevlig mot folk som har gjort det till sin livsuppgift att hata en (en vän till mig blev bland annat utsatt för sexuella påhopp av en kund, mysigt arbete!), ofta är ringlistorna gamla vilket gör att många av dem man ringer redan har fått tio samtal förut från samma företag och så vidare. Det är ett skitjobb! Så jävla mycket skitigare än vård, hemtjänst, städare eller vad ni vill, de yrkesgrupperna är åtminstone inte hatade av store delar av dem de har kontakt med i arbetet. Och visst, barnen i Afrika har det säkert värre men bara för att någon annans situation är mer pissig betyder inte det att vår inte är värd att klaga på.
  • Nästan alla jobb går via bemanningsföretag, är ströjobb såsom barnvaktsjobb eller vikariat och har därmed sjukt osäkra arbetstider. Underbart att inte kunna planera in något annat i kalendern för att man ”kanske måste jobba”. Resultatet blir ju att man spenderar betydligt mycket mer tid med jobbet än man får betalt för, eftersom man alltid måste vara ”redo” för att kunna kamma hem lite lön.
  • Sättet att lösa det här problemet blir således att låta oss komma i kontakt med så kallade jobbcoacher och skylla hela grejen på att VI inte är tillräckligt drivna. Vi borde starta eget, vi borde se vår situation som en möjlighet och inte som ett hinder och bla bla bla. Kul att höra den smörjan och bli ännu mer sänkt.

Framförallt den här entreprenörssmörjan kan jag störa mig så jävla mycket på. Okej om man är Blondinbella och lever för sitt jobb, men att starta eget är ju liksom ingen lätt process och alla vill inte att deras jobb ska ta över all deras tid. Vissa vill ha ett vanligt jävla kneg som man går till på morgonen och drar hem från på kvällen, inte ett jobb som man förväntas vara tillgänglig för hela tiden.

Och det är just detta som är problemet: vi ungdomar förväntas vara ständigt tillgängliga. Vi förväntas vara fruktansvärt glada när vi får ”möjligheten” att ringa till arga människor och försöka sälja värdelösa produkter i fem timmar till en timlön på 65 spänn, för ungdomsarbetslösheten är ju så hög. Och grejen är att de flesta ungdomar också är glada när de får chansen att dra in lite extra stålar. Jag bokar till exempel aldrig upp mina kvällar ”på riktigt” för jag vet att jag behöver pengarna som mitt högst osäkra barnvaktsjobb genererar. En fika kan plötsligt avbokas en halvtimme innan för att man ”måste jobba” och så vidare. En av mina vänner som jobbar som vikarie går alltid upp klockan 8 på morgonen för att de ”kanske ringer” vid nio.

Vi förväntas vara ständigt tillgängliga men jobbet måste inte vara tillgängligt för oss eller lova oss något. Och det här tär. Det är inte roligt att behöva anpassa sig efter jobbtillfällen som eventuellt dyker upp, det sabbar verkligen ens vardag att behöva göra det. Min generation jobbar hela tiden, men får bara lön för några timmar i veckan.

Ung och bortskämd.

Idag såg jag på SVT:s nya satsning ung och bortskämd. Jag har tre reflektioner.

  1. Det är fantastiskt att intresset för stroppiga och bortskämda människor med mycket pengar aldrig tycks sina, det har ju hållit stadigt och kanske till och med ökat sedan Svenska hollywoodfruar. Vad handlar det om egentligen, vad gör det spännande? Jag menar inte att kritisera dem som gillar det för jag tycker också att det är brutalt roligt, men jag fattar inte vad det är som gör att jag dras till det.
  2. Varför sysslar SVT med detta egentligen? Jag tycker inte att det känns som en relevant verksamhet att mata oss med sämre versioner av det vi redan får från diverse reklamkanaler. Här kan man snacka länge och väl om vad SVT ska vara till för, men inte fan är det detta?
  3. Tack tack tack mor och far för att jag fick börja laga mat hemma när jag var 11 och för att jag alltid fått städa efter mig själv både i mitt rum och i resten av huset. Jag skulle inte orka med att vara sådär handikappad i ”verkliga livet”.

Frågestund!!!

Detta är kanske ingen bra idé alls, vad vet jag. Men jag tänkte att jag skulle ha frågestund här.

Jag kommer säkert inte få några frågor alls, och så kommer kommentarsfältet att gapa obehagligt tyst och tomt varje gång jag loggar in. Inlägget kommer ligga kvar som en ständig smärtsam påminnelse om hur mycket jag överskattade folk intresse för ”lilla mig”.

Men då raderar jag det nog.

Men för att undvika det, kläm fram en liten sympatifråga i alla fall. Ni behöver inte vara intresserade egentligen, men ni kan väl i alla fall låta mig tro det?

Hursomhelst: fråga vad ni vill så svarar jag! Jag svarar på allt! Jag missar aldrig ett tillfälle att snacka om mig själv.

Synd att mitt bajs inte är nåt att ha.

Synd att jag har en så dålig tarmflora själv för annars hade jag fan donerat allt mitt bajs till sjukvården. ALLT! Jag skulle samla ihop det i små burkar och lämna in det en gång i veckan, oavsett om det behövdes eller ej. Sen skulle jag känna att jag gjort mitt för världen, och flyga runt på ett litet moln av självrättfärdigande resten av veckan. Tyvärr är mitt bajs inget att ha, jag har skitdålig mage. Någon som kan donera lite till mig kanske?

Bullbak är inte duktigt, det är en hobby.

Min familj är en såndär duktig familj. Vi bakar surdegsbröd, kokar sylt av våra egna plommon, gör äppelmos av våra egna äpplen, bakar bullar stup i kvarten, lagar all mat från grunden (färdiga köttbullar, blodpudding eller liknande finns liksom inte i vårt hem). Det är alltid rent och fint hemma, mamma stickar och syr dockkläder själv och så vidare. Ni vet, allt det där som folk får ångest över att dem inte gör.

Detta leder till ett stort mindrevärdeskomplex hos vissa delar av vår släkt. Så fort det är släktmiddag så kommer de och ursäktar sig över att köttbullarna inte var hemgjorda och att sylten var köpt. De har inte haft tid att syssla med sånt, att göra sin egen sylt. Då säger mamma och pappa alltid: ”men snälla ni, vi gör detta för att vi tycker det är kul, inte för att vi känner att vi behöver. Om ni prioriterar annat i livet så visst! Ni behöver inte koka er egen jävla sylt, ni behöver inte baka era egna bullar!”. Och då kommer alltid det där: ”jamen det är klart, men jag tycker ju att det är så roligt men vi hinner ju aldrig”.

Faktum är att man alltid hinner om man tycker det är roligt, om det är något man prioriterar. Jag tycker verkligen att det är roligt att laga mat och baka, så jag tar mig tid att göra det och låter annat stryka på foten. För mig är det en avslappnande aktivitet och inget jag gör för att vara duktig. Varför folk nödvändigtvis ska tvinga sig att ägna sig åt dessa fullkomligt onödiga aktiviteter kan jag faktiskt inte begripa. Jag tror inte att era barn kommer bli olyckliga för att ni köpte lussebullarna istället för att baka dem själva, jag tror era barn kommer bli olyckliga om ni ägnar era liv åt att leva upp till någon slags ”perfekt mamma”-roll istället för att bara chilla.

Hemligheten med att orka ställa sig och baka bullar direkt efter förlossningen är att man tycker det är roligt. Om man gör det fast man egentligen inte vill så kan man faktiskt lika bra skita i det, för det finns banne mig inget egenvärde i att vara ”duktig” och man inte njuter av det.

Bilder tagen härifrån (underbaraClara).

Därför har jag svårt att begripa denna hets som går kring den här duktighetsgrejen. Som när folk snackar om att underbaraClara är så himla duktig och bra som gör allt själv, och att dem själva mår så dåligt över att dem inte hinner. Jamen strunta i det då? Förhoppningsvis ägnar sig Clara åt detta för att hon vill. Etter värre blir det när folk ska komma och tala om att Clara borde strunta i sina tant-fasoner och ägna sig åt saker som vanliga ungdomar gör. Jamen vad fan, hon vill ju leve sådär, låt henne. Jag tror inte att det handlar om att hon känner någon slags press över att baka perfekta bullar, jag tror att hon gör det för att hon vill.

Om alla bara insåg att graden av ”duktighet” handlar om man hyser intresse för det eller ej så skulle folk kanske slippa ha ångest över att de inte vara duktiga nog och klaga på alla tjejer som hypar bullbak, pyssel och syjunta. Man gör det man tycker om att göra, helt enkelt, och ingetdera är mer ”duktigt” än något annat.

De där dagarna blir bara vanligare och vanligare.

Ibland kommer såna dagar där man faktiskt är nöjd med hur man ser ut. Kollar sig i spegeln och tänker: ”jag behöver inte gå ner i vikt, jag är fin som jag är”, utan att för den sakens skull känna att man måste trycka i sig godis bara för sakens skull. När man känner att man går och tränar för att man vill, äter den mat man vill äta utan att hetsa.

Dessa dagar kommer oftare och oftare för mig, men de är fortfarande mer undantag än regel. Jag vill att det ska vara tvärtom, att jag blir förvånad när jag går upp ur sängen och inte gillar det jag ser i spegeln.

Men just idag så är jag nöjd. Min lilla plutmage är faktiskt liten och dessutom ganska gullig, mina lårmuskler är precis lagom definierade, min midja är så smal som jag känner att den behöver vara.