Månad: november 2010

Om min kamera.

Idag fick jag frågan om vilken kamera jag använder från Elsa, så jag tänkte att jag kunde skriva ett inlägg om det.

vilken kamera fotar du med? Du tar alltid så snygga bilder. Jag vill köpa en systemkamera men det finns ju en hel uppsjö av kameror att välja mellan..

Kul att du tycker jag tar fina bilder! Jag vill först poängtera att mycket handlar om hur mycket man fotar. Jag tar kanske 100 bilder/dag och då blir det ju automatiskt några bra. Sen vet ju alla att en bra kamera kräver en bra fotograf. Men det är fortfarande så att man tar sjukt mycket snyggare bilder med en schysst systemkamera framföra en pocketkamera.

Jag använder mig av kameramodellen canon EOS 20d. Jag köpte min kamera begagnad för 3000 spänn och den är cirka fem år gammal. Man kan använda de nya objektiven med EF-S-infattning på den, men inte på föregångaren 10D.

20D-kameran är från canons semiproffs-serie, vilket innebär att den ligger emellan amatörkamerorna (1000D/500D osv) och proffskamerorna (7D osv), den aktuella kameran från semiproffs-serien är canon 60D, och 50D finns fortfarande att köpa. De nyare kamerorna mer ljuskänsliga, kan ta fler bilder per sekund, ha fler megapixlar och lite annat smått och gott. De är helt enkelt ”lite bättre”.

Min erfarenhet är att megapixlarna i dagens läge spelar ganska liten roll. Jag fotar aldrig i det största formatet som går, utan tar mellanstor jpeg-bilder, vilket räcker gott och väl. Om man tar i RAW (det största formatet) med min kamera så har man en bild som kan förstoras upp till i alla fall A3-format, vilket räcker gott och väl för en normalanvändare. Vad som däremot betyder något vid mitt dagliga bruk är hur ljuskänslig kameran är, det är väl egentligen det enda som stört mig med den jag har nu. Sen är det väl kul att ta bilder i serier och så vidare, men trots att min kamera är fem år gammal så finner jag den inte begränsande på det viset.

När man fotar mycket så ”växer” ikapp kameran och ens övriga utrustning (objektiv). Det är i regel ingen mening med att ha skitbra grejer från början, för kan man inte fota så kan man inte. Jag har utvecklats mycket som fotograf sen jag köpte kameran och det jag i början upplevde som begränsande med den är inte allt så jobbigt nu, eftersom mycket av problemen nog snarare handlade om mig som fotograf. Nu har jag dock blivit såpass bra att jag märker en stor skillnad mellan kitobjektivet som följer med kameran och det andra jag har (50/1,8) ifråga om hur bra bilderna blir.

Porträttbild på Emanuel precis i börja överst. Jämför med den som är från en månad senare under.

Om jag skulle rekommendera någon att köpa en kamera så skulle det nog vara canon 50D. Eftersom 60D precis har kommit ut så kan man få 50D billigt (”billigt” betyder här ca 10 000, vilket väl egentligen är ganska dyrt), men om man inte har råd med en ny så skulle jag säga att en begagnad canon från semiproffsserien är ett bra val. Detta är alltså modellerna 20D, 30D, 40D och 50D. Dessa går att få tag på ganska billigt och är i regel bra kameror. Jag har ju som sagt den ”sämsta” (dvs äldsta) av dessa och är ändå mycket nöjd. En begagnad amatörkamera (450D, 500D, 550D) kan nog vara kul det med men jag avråder från att köpa 1000D. Jag har bara hört dåligt om den och tror att det är betydligt mycket värdare att köpa en lite äldre men bättre.

När jag bestämde mig för vilken kamera jag ville ha så läste jag mycket om olika modeller på fotosidan och köpte till slut kameran från en person därifrån, som jag träffade IRL för att vara säker på att allt gick rätt till. Överlag så tror jag också att priserna där är lägre än på blocket. Om du ska köpa begagnat är det också bra att kolla vilka objektiv som ingår, för det mesta är det kitobjektivet, men ibland kan det vara lite roligare grejer och ibland inget alls eftersom det ofta bara är själva kamerahuset som säljs. Värt att tänka på, så att man slipper komplettera sedan.

Mycket av tekniken sitter sedan i objektiven. Kitobjektivet är väl helt okej, men inte särskilt upphetsande. Jag har ju ett 50/1,8-objektiv som jag är grymt nöjd med, och som jag kan rekommendera för alla som vill förnya sin utrustning lite. Det kostar cirka 1000 spänn och är känt för att vara mycket prisvärt.

Den övre bilden är tagen med kitobjektiv, och den nedre med 50/1,8. Det säger kanske inte så mycket om objektiven förvisso, men ville ändå visa.

Hoppas det inte var för virrigt med alla nummer och fackspråk. Lite kortfattat kan man säga att mitt tips är: lurka runt ordentligt innan och köp begagnat! Det ger onekligen mest valuta för pengarna. Fastna inte i en massa tjat om megapixlar och läs recensioner med ditt planerade användande av kameran i åtanke, om du ska använda din kamera mycket till vardags så är det kanske viktigare att den är lätt än att den har en sjukt bra bildstabilisator.

Bilder.

Clintons sexiga vindrickarmin. Vi drack en karaff för att fira att Hanna Fridén länkat mig.

Clinton fick låna kameran med fotade bara bröst.

Minns att jag under kvällen bedyrade för Hilda att det var så bra att hon var vänster, för att det gett mig så mycket politiskt perspektiv. Älskar när man säger sånt på fyllan.

De här snabbarna alltså. Jag frågade om de var smurfer eller ”blue man group” och frågade sedan hur de tänkte när de klädde ut sig. Då frågade en av dem ”varför har du bruna tänder?”. Jag ba: va???? Började nästan gråta =(.

Min Jantelag för bloggare!

Igår så käkade jag middag med mina föräldrar och deras vänner. Plötsligt säger en av dem följande: ”men ni, den där jantelagen, är inte den jävligt underskattad?”. Jag är den första att hålla med. Eller, egentligen gillar jag inte jantelagen, men jag hatar folk som måste hålla på och snacka om hur kass den är. För det första tycker jag att det är ganska rimligt att ha utgångspunkten att man inte är förmer än andra, för det andra så brukar jantelagsmotstånd snarare vara något slags ursäkt för att få fortsätta vara en vidrig skrythals.

Tydligen så har det lagts fram en motion på att lagstifta bort jantelagen genom att låta eventuellt jantelagsförtryck ingå under diskrimineringslagstiftningen. Lite gamla nyheter, förvisso, men det gör mig helt jävla galen, det här tjatet om den så kallade jantelagen.

Min generation har fått det itutat i sig att de alltid är värda precis allting, att de aldrig gör fel och att alla motgångar som drabbar dem bara är ett resultat av att omgivningen inte begriper dem, antingen på grund av den så förhatliga jantelagen, kvinnoförtryck, avundsjuka eller nån annan skit. För vi är alltid alltid de finaste, smartaste, snyggaste och bästa och ingen kritik riktad mot oss kan vara berättigad. Detta märks fruktansvärt tydligt på bloggar.

  1. Ganska ofta händer det att någon bloggare uttrycker en kontroversiell åsikt för att ”provocera”. Sen vill man ju såklart att den personen ska försvara sin åsikt, för åsikter ska väl inte vara någon gullig liten accessoar man har, det ska ju vara något grundat i verkligheten och på vettiga resonemang, som man ska kunna försvara. Men icke! Personen tycker då att ”vi faktiskt har åsiktsfrihet” och ”då får man tycka som man vill” vilket jag ”inte borde ifrågasätta” för hen har faktiskt ”rätt till sin åsikt”. Förvisso, men det gör dig också till en idiot!
  2. Någon tycker att Kissie är en ytlig idiot. Då handlar det om att folk är avundsjuka för att hon är snygg och har pengar. Kissie hamnar i blåsväder på grund av jantelagen! Stackars Kissie. Dessutom tar Lars Ohly Kissies pengar! Kissie tycker att skatt är stöld och att vänstern inte kan skilja på mitt och ditt. Man undrar hur många skattpengar som slösats på Kissies uppenbarligen helt misslyckade skolgång.
  3. Folk tycker inte att Bella&Tyra show var den bästa webb-tv:n. Då blir Tyra arg och måste ta en bloggpaus för att hennes läsare är illojala. Inte kan det ha varit så att de helt enkelt röstade på det program de tyckte var bäst, väl?
  4. Tyra skriver ett idiotiskt inlägg om att man kanske borde inför åldersgräns på att skaffa barn. Folk blir arga. Tyra tycker att hennes läsare borde skaffa sig ett ligg och att de är dumma i huvudet som inte fattade att hon skämtade. Kul skämt Tyra! Skitkul! Jag fattar inte varför folk inte bara kan tänka en liten aning innan de snackar istället för att slänga ur sig en massa halvfärdiga åsikter som man inte kan försvara när det kommer till kritan.

Kissie, Tyra och Blondinbella, jag har nyheter åt er! Jag tycker era liv verkar roliga, ni har vällästa bloggar, tjänar mycket pengar, får en massa uppmärksamhet, shoppar jättemycket och är totalt distanserade från vad er konsumtion eller era röster i valet har för konsekvenser för någon annan än er själva. Jag avundas er, ni verkar ha det så jävla skönt i era små livsstilsbubblor. Så ja, jag är avundsjuk.

Men när jag kritiserar er så är det inte på grund av min avundsjuka, det är för att jag tycker att ni verkar vara brutalt inskränkta och jobbiga personer med helt onyanserade världsbilder och en total avsaknad av känsla för kollektivt ansvar. När jag kritiserar era åsikter är det inte för att jag försöker inskränka er yttrandefrihet, utan för att jag tycker att ni borde tänka till en aning. Och för att jag tänker mig att folk kanske är intresserade av att ha underlag för det man tycker. Ja, jag utgår faktiskt från att folk har anledningar till att tycka som dem gör, inte bara har åsikter för sakens skull.

Så jag skulle vilja formulera en modern jantelag, speciellt anpassad för bloggare.

  1. Du skall inte tro att du är den vackraste, klokaste, snyggaste, sexigaste, smartaste, mest avundsvärda människan på hela jordklotet.
  2. Du skall inte tro att du är klokare än de som ifrågasätter vad du tycker och tänker på goda grunder.
  3. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än/vet mer än/är förmer än alla dina läsare.
  4. Du skall inte tro att du är bra på något som vissa utbildat sig i flera år för att göra bara för att du har en blogg som många läser.
  5. Du skall inte skratta åt eller förakta dina läsare som grupp.
  6. Du skall inte tro att hela Sverige ständigt följer vartenda steg du tar.
  7. Du skall inte tro att du har något slags åsiktsmonopol och att du ska kunna basunera ut dina åsikter utan att försvara dem utan att bli ifrågasatt.
  8. Du ska inte avfärda alla ”elaka” kommentarer som strunt eller avundsjuka, utan ibland tänka över om det kanske kan ligga något i dem.

Men snälla, sluta upprepa er i alla fall.

Jag har kollat sjukt mycket på webb-tv de tre senaste dagarna. Det är ju soft att kunna se när man vill, men som alltid med TV så är det en jävla massa reklam.

Jag har inget emot reklam så, det är en soft liten paus på ca 100 sekunder då man kan chilla lite. Reklam kan ju vara lit skoj ibland dessutom. Jag tycker att det är intressant att se hur den har utvecklats och gissa om den fungerar eller inte.

Problemet nu är att jag kan all reklam som sänds på webb-tv utantill vid det här laget, och det suger. Först är det ”panta mera”-reklamen, som inte berör mig eftersom jag aldrig dricker saker ur pantbara burkar. Sen är det Marina and the diamonds-reklamen som är totalt obegriplig av den enkla anledning att reklam för specifika artister överlag är ganska svår att fatta meningen med. Vem konsumerar musik på det sättet, liksom? Sen är det en reklam för så kallade ”smartphones” från telia. Och så en för ”stay hard, mode på nätet”. Och så en massa fler, som jag också kan allihopa. Alla för produkter som jag ändå aldrig skulle få för mig att konsumera, eftersom jag varken köper musik, snabbmat, ”mode på nätet” eller mobiltelefoner dyrare än 600 spänn.

Jag skulle kunna recitera alla dessa reklamer på beställning, så jag tycker att deras varumärken borde vara tillräckligt inpräntade i min stackars hjärna för att jag skulle kunna få slippa reklamen, eller i alla fall få se lite ny fräsch reklam istället för dessa som loopats i cirka en månad nu. Förläng gärna pausen, ha gärna med asjobbig musik som sätter sig på huvudet, kör på olagliga dolda budskap, sexism, äckliga bilder på likdelar eller vad fan ni vill, men kan ni snälla sluta köra samma reklam 6 gånger inom loppet av en timmes webb-tv?

Marina från Marina and the diamonds sjunger I am not a robot. Har sett hennes diamantprydda fejja cirka 40 gånger den närmaste veckan.

Likheten mellan Marcus Birro och Andreas Boonstra.

Får någon månad sedan kom det ut en bokrecension av Birros nya Att leva och dö som Joe Strummer. I recensionen konstateras att det inte går att recensera boken utan att recensera Birro.

Jag VILL läsa den utan förutfattade meningar. Det visar sig dock omöjligt eftersom romanens ”jag” inte går att skilja från författaren Marcus Birro.

Ungefär så tänker jag när jag ser Ett drömspel på teater moment i Gubbängen.

Jag minns första gången jag var på moment. Jag såg  Jekyll&Hyde tillsammans med min mamma och två vänner. De tog in oss till en liten liten scen där ungefär 15 personer fick plats och spelade på. Det var fantastiskt. Skitrolig och fruktansvärt bra teater, mycket skoj publikinteraktion och på det stora hela jävligt bra. Sedan dess har jag sett tre uppsättningar av Andreas Boonstra*, och det har i princip gått käpprätt neråt.

Ibland känns det som om de slår knut på sig själva i sina eviga försök att vara innovativa, men det kan man väl stå ut med eftersom de faktiskt också lyckas väldigt ofta. Ibland känns det flamsigt och ogenomarbetat, men det är å andra sidan en del av charmen. Ofta är det lite för långt för sitt innehåll, men det kan man också stå ut med.

Vad som däremot är en jävla plåga är att Andreas Boonstra låter sig själv ta så ofantligt mycket utrymme. Boonstra är vänster. Oj, vad vänster han är. Han tycker kapitalismen är fruktansvärd, han tycker det är tråkigt att folk dör, han hatar klassklyftor och så vidare och så vidare. Visst kan man ha en politisk agenda när man gör teater, inget fel med det, men det blir en aning påfrestande när han i slutet bara måste klämma in en halvtimmes monolog om allt som är fel i världen och vårat individuella ansvar. Alltså verkligen slå oss i huvudet med det och moralisera, upprepa vad han redan sagt och dessutom på ställen där det bara känns så jävla malplacerat. Klart som fan konst ska ha ett budskap, gärna moraliserande, men jag vill liksom inte ägna en halvtimme åt att höra en snubbe snacka om saker jag redan vet, med en ganska ointressant och framförallt jävligt oorginell infallsvinkel.

På detta så har han allt som oftast en ganska kass kvinnosyn. Alla riktiga pajasar i hans pjäser i kvinnor, visst smyger han in nån fjantig snubbe då och då, men alltför pliktskyldigt och kort. Alla killar har åtminstone något att komma med, något att ”lära” tjejerna. Okej om just den här specifika pjäsen innehöll det, men det är liksom ingen engångsgrej, han har fått mycket kritik för sin kvinnosyn innan.

Sedan så har han något perverst jävla behov av att hylla sig själv. Han skapar alltid en massa idiotiska karaktärer för att han ska kunna komma in med sin gitarr och sjunga lite och berätta hur saker och ting ligger till. Aldrig att han klär sig i fjantiga kläder, aldrig att han blir ”ägd” när han spelar rollen av sig själv. Ibland så lägger han in någon liten självdiss, men också det väldigt pliktskyldigt och krystat, mest i syfte att inte bara visa att han har rätt, utan att han minsann är ödmjuk också.

Det här är så himla himla synd, för Boonstra är BRA. Teater moment är bra. Alla deras pjäser är (bitvis) mycket underhållande, nyskapande, tänkvärda, engagerande och jävligt sanna, men tyvärr så lämnar dem alltmer en bitter eftersmak. Jag älskar teater moment, men nu så känns det som att det är lite lite moment och ganska mycket Boonstra. Om han kunde tona ner sig själv en liten aning och slutade använda pjäserna som sitt personliga politiska klotterplank så skulle jag säkert kunna njuta av det igen.

Men trots detta så var Ett drömspel helt klart sevärd. Dock hade jag helst läst eller sett en mer bokstavstrogen version av pjäsen innan jag såg den. När det gäller moderna och ”utflippade” tolkningar av klassiker så tycker jag att det är kul att känna till verket lite mer innan. Så se den, om det intresserar er. Och den som inte känner till Boonstra sedan innan kommer säkert inte tycka det här är lika jobbigt som jag gör.

*Faust, ön (som sattes upp på stadsteatern) och skattkammarön.