Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Dagsarkiv: 28 mars, 2011

Om att aldrig någonsin kunna prata om något annat än regnbågar, blommor och hundvalpar.

Bloggkommentatorerna tipsade om en bloggare som lider av borderline och skriver om det. Genast uppstår diskussion i kommentarsfältet. Om att man inte borde blogga om sånt som är jobbigt eftersom det kan dra ner en själv och andra. Åh, hur många gånger har vi inte hört detta om alla möjliga olika bloggare?

Visserligen kan jag väl förstå att vissa människor ”peppar” sig själva att dra fram de dåliga tankarna om de skriver en välläst blogg om dem. Men det kan lika jävla gärna fungera åt andra hållet. Man får kontakt med andra i samma situation och man kan få tips och stöd. Detta måste vara bloggarens eget ansvar och val, för annat går faktiskt inte. Och ärligt talat så tror jag inte att någon som lider av psykisk sjukdom påverkas så mycket till eller från av om människor uppskattar ens deppiga inlägg, problemet sitter liksom inte där.

När det gäller människorna runt omkring så tror jag ärligt talat inte att en enda jävla människa blir lockad till något slags dåligmående av att läsa den typen av bloggar. Kanske gör man det om man är 14 och läser Vingklippt ängel, Berny Påhlssons extremt romantiserande bok om psykisk sjukdom. Men då skär man sig kanske lite i armarna och sen är det bra. Man blir fan inte psykiskt sjuk med vilje för att man läst en bok. Folk som tror det har en extremt banal bild av psykisk sjukdom. Jag kan ju säga att de bloggar jag följt som skrivits av människor som mått dåligt alltid har varit som mest inaktiva under deras sämre perioder. Helt enkelt för att de flesta skiter i kommentarsfältet när man inte orkar gå upp ur sängen på morgonen för att koka kaffe.

Man måste kunna skriva och berätta om saker som gör ont. Inte bara för sin egen skull utan för hela jävla samhället. Ett samhälle där all information som finns handlar om hur puttegullsnuttigt och vackert livet är, det är bara inte ett sunt samhälle (om det inte skulle vara så att det speglade verkligheten, men dream on).

Och även om någon av alla dessa bloggare blir peppad av att folk läser om hur dåligt man mår så är det ändå bra, på längre sikt. För om folk vågar prata om att de mår dåligt så kommer vi kunna få en mer levande debatt om psykiatrin och psykisk sjukdom. Det finns nämligen få saker som är så stigmatiserade i vårt samhälle idag som psykisk sjukdom. Och det finns få områden som är så illa skötta som psykiatrin. Så låt bloggosfären svämma över av ångest och misär, av psykisk sjukdom, depressioner och tragiska livsöden, av berättelser om saker som är fel, i huvudet och i samhället. Jag tycker helt enkelt att vi ska #prataomdet.

Saker som stör mig idag.

  1. Folk som ska vara lite sådär charmigt ointellektuella. Trist att inte ens ha försökt läsa en bok tycker jag. Ungefär som att inte kunna laga mat.
  2. Alla jävla ”retorikexperter” som alltid ska uttala sig om allt som har med politik att göra. Kan folk inte diskutera politiska förslag istället för hur de framställs?
  3. Tjafset om att vänstern numera minsann vill hjälpa till i Libyen fast man inte ville det i Irak. Ursäkta mig, men är det inte en jävla skillnad på att gå in med en hjälpande hand i ett land där upproret redan är i full gång och på att på eget bevåg dra igång ett sådant? I fallet Irak var det dessutom ganska uppenbart från första början vad det rörde sig om, olja och makt.

Adel.

Via Viktor Barth-kron så kom jag in på denna underbara artikel om hur företaget nannyakuten rekryterar sin personal. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska känna obehag eller bara tycka att det är roligt.

Förutom det uppenbara, att de gör andningsövningar och beskriver kundkretsen som karaktärerna i solsidan, så tycker jag att beskrivningen av kundernas klasstillhörighet är kul.

Övre medelklass, överklass – och adel. De flesta ligger kring övre medelklass. Av den enkla anledningen att de är de enda som har råd.

”Adel”, liksom. Ungefär som om adel vore en tydligt definierad grupp i samhället idag. Det som spelar roll är väl ändå hur mycket pengar man har. Det finns väl inget särskilt barnvaktsavdrag man bara har tillgång till om man är adel?

Feminism del två, om varför jag inte tänker kalla mig humanist.

Som feminist hör man ofta att man borde kalla sig humanist och inte feminist. Förutom att humanist kan betyda lite vad som helst och därför inte är något jag är intresserad av att kalla mig, eftersom det kan leda till missförstånd, så är dessa tu på intet sätt utbytbara uttryck. Nu utgår jag alltså från definitionen av humanism som jag antar att frågeställaren för det mesta har: att man tycker att alla människor ska vara lika mycket värda, typ. Personligen tycker jag att humanism i den bemärkelsen är en plattityd som saknar motstycke. Det är väl klart alla är lika mycket värda och ska bli behandlade jämlikt, men hur ska detta uppnås? Var finns ojämlikheterna?

Dessa humanister tycker att alla ska vara jämlika, inte bara män och kvinnor. Gott så. Deras argument brukar vara att man genom att kalla sig feminist dels bara tycker att kvinnor ska ”komma upp” till männens nivå men också att feminister inte vill att de orättvisor som drabbar män ska åtgärdas. Dessutom tycker de ofta att man bortser från andra viktiga strukturer, såsom ojämlikhet mellan olika etniciteter, religioner eller klasser.
Givetvis tycker jag att alla ska ses som lika mycket värda oavsett fysiska och kulturella omständigheter. För att detta ska kunna uppnås så behövs det till att börja med en analys av hur samhället ser ut och vari ojämlikheterna ligger. Det är rimligt att lägga fokus på det man kan bäst och i mitt fall är det ojämlikheter mellan könen. Feminismen och till exempel antirasismen utgår ju båda från att alla ska ha samma möjligheter men lägger fokus på olika maktstrukturer i samhället.

Ingen skulle anklaga Martin Luther King för att ignorera andra ojämlikheter i samhället för att han fokuserade på ojämlikheter mellan svarta och vita. Ingen skulle heller säga att han ville höja svarta ”över” vita för att han ansåg att svarta i dåläget var förtryckta. Men för att bry sig om könsmaktsfrågor måste man tydligen bry sig lika mycket om alla andra existerande maktstrukturer också. Detta är lite lustigt,för feminister är de enda som får höra att de borde bry sig mer om annat också.

Jag tycker att varje ojämlikhet som drabbar människor är värd en egen teoribildning och en egen diskussion kring vilka maktstrukturer som ligger bakom. Om man bara skulle säga att ”alla ska vara lika mycket värda” utan att definiera vari de största ojämlikheterna låg så skulle man inte komma nånvart. Maktanalys är grundläggande för all typ av bekämpning av ojämlikhet.
För att kunna lösa problemet med ojämställdheter i samhället måste man dela upp problemet. Det inte annat än rimligt att alla kämpar för att rätta till de maktstrukturer de tycker är mest problemetiska. Jag klagar inte på folk som primärt  är antirasister, miljökämpar eller för ett klasslöst samhälle för att de inte lägger tillräckligt mycket fokus på könsmaktsordningen. Jag förstår att de lägger sin tid och kraft där de tycker att det behövs och det är bättre att engagera sig ordentligt i ett projekt än att göra halvdant ifrån sig i alla. Jag önskar inte att alla var främst engagerade feminister, för om alla bara brydde sig om kön så skulle ju andra grupper i samhället ha det ganska tråkigt.
Det behövs också ett ökat fokus på ojämlikhet i allmänhet. Olika maktstrukturer måste undersökas. Hur fungerar de tillsammans? Vilka maktstrukturer är dominerande? Att låsa sig vid en maktanalys är destruktivt, oavsett om det är klass, kön eller ras. Även om mitt huvudsakliga fokus ligger på feminism så tycker jag att till exempel klassperspektivet bör lyftas fram för det är också viktigt. En maktanalys behöver inte utesluta en annan.

Snö.

Detta är en av de finaste platserna jag vet, vilket ni kanske har märkt.

Vad jag tror om Juholt.

Man kan ju inte ha en kategori som heter ”politik” utan att skriva om Håkan Juholt.

Jag måste säga att jag är besviken över att det inte blev Leif Pagrotsky eller Lena Sommerstad. Båda är inom vänsterfalangen och kompetenta inom ekonomi vilket känns relevant i nuläget, eftersom så mycket av det politiska samtalet rör sig kring ekonomi. Högern har ju dessutom tillskrivit dig tolkningsföreträde i ekonomiska frågor. Då behövs det vänsterröster som vet vad de talar om.

Men jag är ändå glad att det blev Juholt och inte nån an de tråkiga gråa högersossar som varit uppe på listan. Juholt är en riktigt arbetarsosse som kommer dra partiet åt vänster. Och det är vad som behövs i dagens läge. Inte för att jag är vänster utan för att det finns få saker som är så destruktiva för politiken som att de två största partierna i princip för samma politik och retorik. Det går inte.

Dessutom tycker jag om Juholts aggressiva uttalanden mot förnyelse. Fan vad jag lackar på alla som ska förnyyyya bara sådär utan tanke bakom. Jättetråkigt tycker jag.

Jag hade helst velat se någon som kan förnya vänstern på riktigt. Som kan ta fram analyser som inte bara handlar om staten och kapitalet utan som är mer tidsenlig och global. Det tror jag inte Juholt kan. Men han kan nog tvätta bort en del av den äckliga moderatretorik som har präglat det politiska samtalet de senaste åren.

Ge mig pengar!
Kommentarer.
Arkiv