Men börja med det här.
Principiellt håller jag med om att hemläxorna bör avskaffas. Men: för att skapa en rättvis skola kan vi börja med att förstatliga den, istället för att ha den kommunal som nu (olika kommuner har olika resurser, det märks väldigt tydligt när man kommer ut på pendeltågslinjen). Sen skulle man kunna prioritera skolan skithögt och kanske ge den lite pengar, så att man skulle kunna anställa en rimlig mängd personal. Sen kan vi börja snacka om hemläxor.
För övrigt är det väl inte sådär jätteintressant hur rättvis skolan är, det är väl av högre vikt att folk lär sig något över huvud taget. Kan vi inte börja med att få bort alla skitdåliga skolor.
Politisk läggning: demokratiälskande liberal med förkärlek för maktanalyser.
För ett par dagar sedan fick jag en förfrågan att skriva om var jag står politiskt. Jag skriver ju en del om politik men jag redogör sällan för mig ståndpunkt generellt. Sanning är faktiskt att jag inte riktigt vet själv. När folk frågar mig brukar jag kalla mig liberal, för det är enklast så. Men jag rör mig mer och mer åt vänster.
Mitt stora genombrott politiskt kom när jag läste Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan. Jag har alltid kallat mig feminist men det var först då jag verkligen började anlägga feministiska analyser på det mesta i samhället. I samma veva började jag uppmärksamma fler och fler strukturella orättvisor i samhället. Detta har gjort att jag har börjat anlägga ett klassperspektiv på det mesta, och klassperspektiv är ju som ni vet en vänstergrej.
Jag ligger ofta och grämer mig över att vi hade kunnat ha det så himla bra men ändå har det så som vi har det. Jag tänker mig att samhället skulle kunna organiseras annorlunda; på ett sätt där det finns en större känsla av närhet och socialt ansvar i hela samhället, där fler människor jobbar kortare arbetsdagar och med en mindre grad av institutionalisering. Helt enkelt ett samhälle där människor tar hand om varandra.
Jag är så trött på menlöst politiskt snack om rutavdrag. Jag vill ha visioner kring hur samhället skulle kunna se ut om det faktiskt var annorlunda. Riktiga visioner, inte något om att utöka antalet lagstadgade semesterveckor eller avskaffa dem helt.
Men när det kommer till sakfrågor så är det betydligt enklare. Det jag först och främst slår vakt om är en fungerande demokrati. Detta innebär såklart att grundläggande friheter fungerar som de ska. Yttrandefriheten ska inte solkas ned av några undantag. Det innebär vidare att det finns en konstitutionsdomstol*, vilket det skamligt nog inte finns i Sverige idag. Det är också viktigt att medborgarna aktivt informeras om sina rättigheter och sitt ansvar. De verktyg som krävs för att kunna granska makthavare kritiskt ska ges till alla och envar i skolan. För vad spelar det för roll att man har allmän rösträtt om folk inte vet vad de röstar på?
Nyckelordet i en fungerande demokrati stavas transparens, medborgarna ska veta vad politikerna sysslar med. För detta krävs att det finns en förståelse och media som sköter sin uppgift och granskar makthavare. Jag vill leva i ett samhälle där det finns en tilltro till politik som något som kan förändra, där människor känner att deras röster betyder något och inte bara körs över. Ett samhälle där folket är chef över politikerna, inte tvärtom.
Vidare så tycker jag att det ska finnas en grundtrygghet i samhället som alla medborgare kan förlita sig på. Om man är sjuk ska man få vård, om man behöver socialbidrag ska man inte behöva vänta flera månader på att få det. Man ska inte behöva vara utelämnad till idioter till tjänstemän och otillräckliga budgetar om man befinner sig i en akut situation. Detta är något som måste finnas i ett välfungerande samhälle, alla ska kunna känna sig säkra på att en uppsägning inte gör att dem måste ta sitt pick och pack och sova på gatan. Ingen människa ska behöva känna sig som K, utelämnad i en värld han inte förstår och som ingen önskar förklara.
Visioner sa jag visst. Men samtidigt som jag tycker att politiken är visionsfattig så kan jag tycka att det finns för mycket av dem. Eller, kanske inte visioner, men omöjliga målsättningar. Jag skulle önska att alla alternativ hade en tydlig riktning var man vill komma, en ide om hur samhället ska vara organiserat. Men praktiskt taget onåbara mål kommer som en standardingrediens i det politiska samtalet blir jag ledsen. Jag är trött på menlösa nollvisioner, jag vill att aktuella förslag ska vara förankrade i verkligheten.
Jag är nog lite liberal ändå. För allt jag tycker kokar egentligen ihop till detta: frihet för individen. Fast med frihet menar jag ingen teoretisk frihet att få göra vad man vill med sin egen kropp bara man själv har resurserna till det. Jag vill ha den typen av frihet där människor faktiskt har möjlighet att komma dit de vill. Men jag har en förkärlek för att sätta vikt vid maktstrukturer.
Detta kanske inte bringade någon klarhet i frågan alls. Jag vet inte.
*En konstitutionsdomstol är en domstol där man kan ställa staten till rätta. Den ska även slå vakt om att inga överträdelser över grundlagen görs.
Rosenhill.
I helgen så åkte jag med min familj ut till vår båt (som tyvärr heter Sjöyra efter de förra ägarna). Sen åkte vi till Rosenhills trädgårdscafé, som är någon slags hippiecafé. Jättestökigt och sjukt mysigt var det i alla fall.
Ett boktips i tiden.
Tänkt bara leverera ett litet boktips som ligger i tiden, men alla pissiga arbetsmarknadsåtgärder.
För några veckor sedan läste jag Barskrapad av Barabara Ehrenreich, en journalist som även skrivit boken Gilla läget som handlar om hur allt positivt tänkande sabbar vårt samhälle. Boken handlar om hur hon ska hanka sig fram med hjälp av lönen från ett låglönejobb i USA.
Det som kommer fram är skrämmande. Trots att hon jobbar mer än heltid och totalt sliter ut sig fysiskt och psykiskt klarar hon sig knappt på lönen. Hennes arbetskamrater är själva sinnebilden av alienerade arbetare och så vidare. Hon skriver också mycket om hur själva anställningen går till och hur förnedrande den ofta är och lägger i slutet fram en teori om varför det ser ut som det gör. Den går i kort ut på att förnedringen vid anställningsintervjun, arbetsköparens tendens att hålla inne på första lönen till avsked och de olika straffsystem som finns på arbetsplatserna har syftet att få arbetare att stanna, så att man ska slippa höja löner och ge dem drägliga villkor för att uppnå samma resultat.
Vad hon också noterar är att trots att hennes experiment äger rum under en tid där det faktiskt, ovanligt nog, rådde arbetsbrist i USA så blir villkoren för okvalificerat arbete inte bättre. Arbetsköpare beklagar sig i hennes bok för att de inte hittar personal som stannar, vilket skulle kunna lösas enkelt genom att höja deras lön en aning. Detta är såklart ett exempel i mängden men borde kanske ge en hänvisning om att arbetsmarknaden inte är en perfekt marknad, utan faktiskt att arbetsköparen kan hålla kontroll även då det råder brist på arbete.
Oavsett tycker jag att det är en mycket läsvärd bok som dels ger insikter i hur arbetare inte ska tåla att bli behandlade och om kontrollmekanismer som arbetsköpare använder.
Kommentarer.