Den här dagen alltså. Är trött och skitstressad för att jag äger för många ting. Har inte orkat rensa ut saker, vilket gör att jag packat drygt tio flyttlådor fulla med de saker jag ska lämna kvar här. Herregud alltså, jag ska aldrig mer köpa saker. Får ångest av bara tanken.
Muntrar upp med en bild på två fina kompisar. Kommer inte träffa er på ett år, ok hejdå.
(Förresten: jag kommer definitivt fortsätta blogga, förhoppningsvis bättre än innan)
Hanne Kjöller har skrivit himla bra om det här med skilsmässotrenden appropå Maria Svelands och Katarina Wennestams bok på ämnet. Det är någon slags antologi, som jag förstår det, där många kvinnor har fått uttrycka sig om sin skilsmässa.
Tydligen så är ett genomgående tema att man skiljer sig för barnens skull. På samma sätt som många vuxna säger sig fortsätta vara tillsammans för barnens skull, så säger sig många också skilja sig av samma anledning. För ingen vill ha föräldrar som bråkar.
Men det som Kjöller skriver, och som hon har så jävla rätt i, är att om det är bråkandet som är problemet så skulle ju föräldrarna kunna skräpa till sig och bete sig ansvarsfullt. Visst finns det relationer som är så infekterade att det inte går, men i de flesta fall kan man nog hålla spydigheter och fula ord utom hörhåll för barnen.
Nej, att motivera en skilsmässa med att man gör det för barnens skull luktar illa. Nästan alla barn vill att ens föräldrar ska vara tillsammans och en skilsmässa är jobbig för ungar i regel. En lågstadieunge kan inte ta in att en föräldrar inte var lyckliga med varandra på det sättet, om det inte har pågått extremt fysiskt eller psykiskt våld.
Däremot kan man genomgå skilsmässa för sin egen skull. Av högst egoistiska skäl. Och det är okej, för bara för att man är förälder slutar man inte vara människa. Man måste kunna erkänna att detta gör jag för min egen skull och så får vi fixa till det så att barnen står ut. För att säga att man gör det för barnen är dels att förminska sitt eget känsloliv, dels att hyckla och skjuta över skulden.
Om 32 timmar så åker jag till Bryssel. Hoho.
En annan bra grej: när jag åt middag med Emanuel och hans far så sade hans far ”Marcus Birro har blivit så jävla självupptagen sedan han slutade dricka”.
Varför är det roligt? Jo, för att Birro ständigt hävdar att han var en sämre människa då och för att det är så himla ickeokej att säga så. Har för övrigt absolut inget emot människor som väljer att vara nyktra.