Dag: 5 september 2011

Könsroller i förhållanden.

Rörande det här med feminism och förhållanden. Jag har ju som ni vet just avslutat ett två och ett halvt år långt förhållande. Jag mår bra, men jag saknar honom såklart. Och jag saknar honom lite extra nu när jag inte få närhet från annat håll heller.

Emanuel är ett riktigt kap ur feministsynvinkel, vilket till stor del är min förtjänst, men också beror på att vi alltid har haft ett förhållande som bygger mycket på att vi utbyter åsikter och tankar om olika saker och inte bara om typiska ”förhållandegrejer” (vad fan pratar folk om om de inte pratar om politik?). Jag har dessutom alltid kunnat sätta ner foten om jag känt mig överkörd.

Jag skulle aldrig någonsin anklaga Emanuel för att ha behandlat mig illa i förhållandet, däremot kan jag se hur vi båda ibland har agerat könsstereotypt på ett sätt som skapat problem i förhållandet. Med könsstereotypt menar jag inte det där som är enkelt att se; vem som städar och lagar mat och att tjejen vill prata känslor medan killen vill spela datorspel eller knulla eller vad fan som helst.

Jag menar det där subtila. Att jag alltid har velat ha mer kärlek medan han har ett behov av distans, att jag tycker att det är väldigt viktigt att bli bekräftad, att jag gärna vill prata om framtiden medan han helst inte gör det, att han har fokuserat mer på att satsa på sig själv än vad jag har. Detta är säkert olika från person till person, men dessa skillnader i behov av närhet är något som brukar härledas till könsroller.

Detta har gjort mig till ett svin i vissa situationer. Jag har krävt mer av honom än vad som är rimligt. Men det har också skapat situationer där han fjärmar sig orimligt mycket ifrån mitt behov av närhet. Så ja, jag har också varit ett svin och Emanuel har blivit utsatt för smärta på grund av könsroller. Det handlar inte bara om att män trycker ner kvinnor, kvinnor kan vara minst lika jävliga i relationer.

Sedan finns det personer som helt enkelt bara är svin, och det är en sak. Men mycket av det negativa som sker i relationer kan faktiskt relateras till kön och könsroller och mönster vi förväntas upprätthålla. Och det negativa drabbar inte bara kvinnor, det drabbar oss alla. Alla människor som hamnar i situationer eller agerar på sätt de egentligen inte vill agera på för att de hamnar i dessa mönster.

Rökare är ingen folkgrupp.

En kvinna har nekats operation för att hon vägrat bli rökfri. Det är diskriminering, anser hon.

Jag tänker mig att det inte är helt ovanligt att man inom vården ”passar på” att pressa patienter att bli av med lite osunda vanor. Om det är så det ligger till så är det himla dåligt tycker jag. Men jag fattar ärligt talat inte hur man kan anse sig vara diskriminerad för att det krävs att man ska göra en medicinskt motiverad livsstilsförändring innan man genomgår en operation.

Som läkare så tycker jag att man ska kunna kräva att en patient ska göra ett försök att sluta röka om det kan innebära risker. Patienter kan ju tvingas att äta en viss sorts mat eller att inte röra på sig. Men om det verkligen inte går så ska man väl kunna bli opererad i alla fal, inom rimliga risktaganden såklart. Och så ska man kunna få hjälp med att göra de förändringar som krävs såkklart.

Sen kan man ju diskutera vilka risker som är okej att ta och hur mycket krav man kan ställa på patienten, men att dra till med att det är diskriminerande är så himla överdrivet tycker jag. Ska diskriminerad bli det nya kränkt nu eller? Jag tycker också att hetsjakten mot rökare är fånig om omotiverad men ärligt talat, rökare är ingen folkgrupp.

Jag tycker såklart inte att någon ska behöva dö på grund av sitt kön.

Apropå detta så sade någon att det saknas en massa män i världen också. Jag antar att det som åsyftas framförallt är män som dött i krig, vilket ju sker av den primära anledningen att de är just män.

Detta är såklart också ett jämställdhetsproblem och dessutom ett fall där det är himla uppenbart att just män har en rejäl nackdel. En kvinna förutsätts aldrig sätta sitt liv i fara för att skydda sitt land.

Jag måste dock hävda att krig är ett allmänt problem mer än det är ett specifikt jämställdhetsproblem. Det som är problematiskt med krig har liksom inte uppstått för att det primärt är män som är inblandade. Det hade varit lika illa oavsett könsfördelning.

Om man ska ha allmän värnplikt anser jag såklart att den ska gälla såväl kvinnor som män. Dock anser jag att det vore bättre utan värnplikt och att idealet vore att ingen behövde kriga alls. Så, kan jag nu få slippa människor som insinuerar att jag tycker att det är något positivt att män behöver kriga?

Men starta ett parti då.

Nu påstod någon i min blogg att det finns fler antifeminister än feminister i Sverige. Låt oss reda ut lite begrepp:

En antifeminist är INTE bara en person som ifrågasätter feminism, en antifeminist är en person som ställer sig i aktiv opposition mot feminismen och dessutom har det som en av sina primära politiska fokus. På samma sätt som en feminist inte är en person som bara tycker att ”jämställdhet är väl bra?” utan en person som har det som ett viktigt fokus.

Ni antifeminister, om ni nu är så många så kan ni väl starta ett parti. Det borde gå snabbt att få partibidrag eftersom ni lätt kommer trumfa F! när det kommer till röster. Och ni verkar ju ha energi och fritid också, så som ni skriver.