Och ibland är livet liksom bara bra.

Jag trivs faktiskt väldigt bra i mitt liv för första gången på väldigt länge. Jag har det bra här, jag har ett lagom tempo i vardagen, har fått ett miljöombyte och kommer nog att kunna lära mig franska ganska bra trots allt. Känner mig så jävla bra som vågade. Som vågade svara på annonsen, som vågade tacka ja, som vågade köpa biljett, som vågade sätt mig på det jävla flygplanet och som vågade ta kontakt med nya personer väl här. Det där med att våga har annars inte varit min grej sådär.

I morgon ska jag svara på resten av feministfrågorna. Ba så ni vet.

Vi behöver inte förbjuda andra kulturyttringar för att få plats för vår egen.

När folk snackar om det här med att värna om den svenska kulturen blir jag så konfunderad. Alltså, jag har absolut inget emot att folk är svenska, stolta över sitt ursprung och liknande, men det är ju skillnad på det och att vilja förtrycka andra kulturer. Om ni nu är så himla stolta över ert ursprung så är det väl bara att praktisera det, och så kan ni låta andra vara stolta över och värna sina ursprung. Jag förstår inte det stora problemet.

Sen är det skitfånigt med folk som uppfattar det som rasistsikt att hissa svenska flaggan eller sjunga nationalsången, det är himla fel tycker jag. Men vi behöver inte förbjuda andra kulturyttringar för att få plats för vår egen.

Jag är inte rasist men…

En grej jag blir så trött på är folk som säger såhär: ”jag är inte rasist men….(lång jobbig utläggning om att man ska bevara det svenska)”.

Grejen är att skiter fullkomligt i huruvida du är rasist eller inte, även om din åsikt inte är rasistisk så gör inte det att jag automatiskt håller med på något sätt.

Alltså, jag vet att rasist är ett himla laddat ord så jag fattar ju varför folk håller på så, men jag tycker att det är tråkigt att så himla mycket fokus hamnar på vad man kallar sig och inte vad man faktiskt tycker.

Dessutom är det väl jävligt ovanligt att folk kallar sig rasister, man kan ju faktiskt ha väldigt rasistiska åsikter i vilket fall.