Dag: 19 september 2011

Om det nu skulle handla om lathet, är inte det skäl nog?

Detta måste vara den absolut fånigaste artikel om nedladdning jag någonsin läst. Allvarligt talat. Fyra långa stycken för att komma fram till att personer som laddar ner göra det av pur lathet. Det är så jävla fjantigt att försöka förminska en rörelse på det sätt som Hanna Fahl gör, genom att konstatera att: ”den genomsnittlige nedladdaren är bara en vanlig slö människa, som med laptop fastvuxen på sina mjukisbralle­beklädda lår och lagom nedsutten soffa under röven följer det minsta motståndets lag”.

För det första är det inte så. Piratrörelsen är stor, kanske inte den största rörelsen som finns men ändock en rörelse att ta med i beaktning. På samma sätt som den genomsnittliga moderatröstaren säkert inte är överdrivet engagerad utöver när hen fyller i sina rutavdragsblanketter så lever inte heller den genomsnittliga piraten för sin sak. Men det finns fortfarande tillräckligt många för att lyckas skapa ett parti som fått hela 7 % i eu-valet, vilket ändå är en bedrift. Jag är helt övertygad om att de allra flesta som laddar ner inte lägger någon politisk värdering i det alls, men det finns också många människor som gör det.

Men sen tänker jag också såhär: om det nu är så att den genomsnittliga nedladdaren helt enkelt bara laddar ner av pur lathet, kan det inte det vara skäl nog? Varför ska vi ha ett system där människor ska hålla på med tidsödande aktiviteter för att skaffa något som man lika gärna kan få tillgång till snabbt och enkelt.

Och om det nu bara handlar om denna lathet så kan väl upphovsrättsindustrin se till att skapa ett alternativ till nedladdning som är praktiskt. Ett utmärkt exempel är Spotify, som faktiskt har lyckats konkurrera med gratis eftersom det är så jävla smidigt att använda.

För vad var annars tanken? Att vi ska ha mer idrott i skolan så att folk slutar vara lata? Eller att låta straffet vara att traska till skivaffären varje dag? Eller var det kanske bara en artikel med syfte att förlöjliga en rörelse, för att man inte har argument nog att bemöta den på ett rättvist sätt?

Att göra slut.

Idag är det lite mer än två veckor sedan som jag vinkade hejdå till Emanuel. Jag har spenderat två och ett halvt år av mitt liv med den människan och nu är det inte vi två längre. Vi gjorde visserligen slut officiellt redan innan, men umgicks som ett par fram till det att vi sa hejdå till varandra på flygplatsen.

Han har betytt så otroligt mycket för mig. Han har stöttat mig när jag blev tvungen att gå ett halvår extra i gymnaiset, när jag var så deprimerad att jag inte orkade göra någonting annat än att träffa honom, ha har lyssnat tålmodigt på mina oändliga utläggningar om feminism, han har tagit till sig av mina åsikter och han har lärt mig en massa om hans.

När man gör slut så förväntas man inte dela varandras liv längre. Man förväntas gå från att vara närvarande varje dag, hela tiden, till att knappt ses alls. Men hur skulle jag kunna kapa alla band med en människa jag fullkomligt växt ihop med. Och varför skulle jag göra det? Vi har inte gjort slut för att vi ogillar varandra.

Vi har så mycket mer än bara romantisk kärlek. Vi vet så mycket om varandra, vi känner varandra så väl. Det finns så mycket som jag vill prata om som bara han förstår. Men det är svårt, för var drar man gränsen? Nu kommer det ganska naturligt i och med det geografiska avståndet, men ibland kan det kännas som om vi bara har semester från varandra, som om allt kommer vara som vanligt när vi ses igen.

Och det är nu jag önskar att man var mindre bunden i relationsnormen. Att man slapp göra slut och bli ihop, att man kunde slippa sätta etiketter på alla kärleksrelationer. Och visst, det är något jag kan avstå från, men samtidigt är det något som verkligen förväntas av mig. Att när jag kysser en person offentligt, håller någon i handen och sover i samma säng, då måste jag välja. Då måste jag antingen vara tillsammans eller inte vara det, och om jag inte är det så kommer våran relation automatiskt att tas på mindre allvar. Och så fort man vill gå utanför allt detta, då måste man genast definiera på vilket sätt man står utanför.

Idag är Emanuel den jag pratar med mest av personer hemma i Sverige. Det kanske är konstigt för andra och det kan vara lite konstigt för mig också. Konstigt att inte kunna säga ”jag älskar dig” eller avsluta samtalet med ”puss” på samma sätt som man har gjort så länge man har känt varandra. Men det är okej, för det är fortfarande en person som jag tycker otroligt mycket om och om man gör det så måste man kunna få det att funka ändå. Jag tänker inte låta dumma relationsnormer hindra mig från att prata med, anförtro mig till och fira jul tillsammans med en människa som jag tycker så mycket om. Och faktiskt till och med älskar.