En sak jag gillar med Bryssel: alla fina utsiktsplatser som finns. Som denna från cinquantenaire som är en triumfbåge som byggdes när Belgien firade sitt 50årsjubileum.
Dag: 20 september 2011
Vad säger egentligen att ens föräldrar måste vara det viktigaste?
Det här med barnlöshet som Ebba von Sydow skrivit om är sorgligt på så många sätt tycker jag. Dels är det sorgligt med människor som verkligen vill ha barn med inte lyckas skaffa det. Men det är också sorgligt när bitterheten över att man själv inte lyckats skaffa några barn går ut över andra personer som faktiskt lyckats.
Men vad jag tycker är det mest tragiska är att barn fortfarande ses som en slags försäkring. Visserligen inte längre en ekonomisk sådan, men likväl en social. Barnen får dig att hålla ihop ditt äktenskap och de håller dig sällskap på ålderns höst. De klagar på äldrevården åt dig och kommer och pratar med dig trots att du inte fattar någonting. Den som är frivilligt barnlös får ofta höra att hen kommer dö ensam och den som är ofrivilligt barnlös blir betraktad som om hen drabbats av en hemskt olycka. Denna inställning är även starkt könad, en barnlös kvinna är värre än en barnlös man.
Tänk om man kunde ha ett samhälle där den absoluta närheten inte behövde komma från familjen. Där även barnlösa personer kunde anses leva rika sociala liv. För den här enorma fixeringen vid att ha sina egna barn känns mest bara konservativ.
Jag kritiserar inte den som har barnlängtan. Däremot kritiserar jag det faktum att barnalstrandet ses som en så självklar del i ett fullkomligt liv som det gör idag. Speciellt när vi åläggs med så många andra krav på karriär, fysisk perfektion upp till 50 och att ha en massa tid över för allt möjligt. Samtidigt pratas det alldeles för lite om alla dessa personer som inte kan skaffa barn när de väl försöker.
Och jag tycker att det säger något om fördelningen i ett samhälle när vissa personer stressar som galningar för att kunna spendera tid med sina barn, medan andra inte gör annat än att längta efter ett eget. Eller när vissa värderar ett biologiskt barn så högt att man låter det växa i en annan kvinnas kropp istället för att adoptera ett barn som behöver en ny familj.
Jag tänker att kanske om man luckrade upp den där envisa kärnfamiljsnormen så skulle det kanske bli lite lättare för en massa personer att ha närhet till andras barn utan att behöva känna sig mindre viktig för att man inte är dess förälder. För det kan finnas så många viktiga personer i ens liv, och vad säger egentligen att föräldrarna innehar den där absolut nödvändiga och ovärderliga roll som man ofta tillskriver dem.
Hur man skulle kunna förändra blogawards.
Det har varit lite snack om det här med att vissa bloggare inte har velat gå på Blogawards trots att de har varit nominerade och sedan dessutom vunnit. Kenza, Blondinbella Katrin och Gynning dök inte upp för att ta emot sina priser. Jag tycker att det säger något att så många har valt att inte närvara på vad som ändå ska vara bloggvärldens viktigaste händelse.
Jag tänker såhär: alla dessa personer har liksom gått vidare från bloggandet. I mina ögon var till exempel Gynning aldrig en ”riktig” bloggerska, bara en kändis som dessutom hade en blogg. Kenza och Blondinbella har blivit kända på sina bloggar men ägnar nu huvuddelen av sitt yrkesliv åt andra saker. De har dessutom redan väldigt stora bloggar, vilket gör att utmärkelserna inte betyder så mycket. Det är klart att en bloggala blir mindre viktig när man primärt jobbar med andra saker och dessutom redan har en stor blogg, vars storhetstid kanske till och med är över (som för t.ex. Katrin och Blondinbella).
Det är därför jag tyckte det var så trist att Katrin vann priset som provokatör. Dels för att hon inte provocerar mer än genom att säga dumma saker, dels för att jag inte ser henne som en bloggare. Visst, hon har en blogg, men hon lägger inte ner möda på den. Hon definierar inte sig själv som bloggare och man för mycket intrycket av att hon har den där bloggen av bara farten. Lady Dahmer vill däremot verkligen något med sin blogg. Man märker hur mycket hon kämpar med den och hur glad hon blev när hon blev nominerad.
Det är skillnad på att vara en bloggare och att ha en blogg. Inte så att man måste tjäna pengar på bloggen, men den måste liksom betyda något för en.
Så jag har lite förslag på åtgärder. Jag tycker att man ska införa färre kategorier som är mer snäva. ”Guldpennan” tycker jag till exempel är en himla bra kategori, medan ”årets elitblogg” tycker jag känns ganska lam, ”årets bloggprovokatör” borde bytas ut mot ”årets opinionsbildare” för att få bort fokuset från skrikiga bloggare som provocerar genom att typ säga att de ska slå sina barn. Varför ha ett pris där det ändå alltid är samma fyra nominerade varje år? Utöver det tycker jag inte att man ska nominera förra årets vinnare till samma kategori igen, och helst inte nominera samma person två år i rad om det inte är väldigt motiverat.
Sedan anser jag inte att röstningen som den ser ut idag är bra. Helst skulle jag se att man hade en jury som tog lite hänsyn till vilket läsarantal bloggen har och hur länge den har funnits, för det är klart att den bloggare som folk känner igen får fler röster.
Och alltså, om någon ber om att få sin nominering borttagen kan man väl få det? Även om det kanske är ett spel för gallerierna så tycker jag inte att en person som är så ointresserad ska tävla om ett pris som andra mer hängivna personer vill ha. Jag tycker inte heller att man ska vara nominerad om man lagt ner sin blogg. För det ger uppmärksamhet till personer som egentligen inte bryr sig och jag tycker att Sveriges största bloggala ska lyfta fram personer som verkligen vill något med sin blogg, inte bara någon kändis som även råkar blogga.
Till alla glädjeivrare.
Alla ni glädjeivrare som hänger här, observera att jag ler på bilden i min presentation. Nu förväntar jag er att ni ska tro att jag är en ny människa som ba ser på världen genom ett glädjefilter och hoppar i vattenpölar för att komma i kontakt med mitt inre barn.
Porte de hal.
Teambuilding.
Bredvid där jag bor ligger en jättestor bank där det säkert jobbar tusentals människor. I går morse när jag skulle gå till barnen med bussen, alltså typ vid halv åtta, så kommer typ alla anställda ut på cykel iförda orange tröjor. Ingår detta i deras arbetsuppgifter, undrar jag. Herregud vad synd jag tycker om dem i så fall.
Fan vad svårt jag har för olika typer av ”teambuilding” på arbetsplatsen. Visst att det säkert kan vara jättenyttigt ibland, men detta känns bara perverst. Ut och cykla alltihop tillsammans, iförda jobbtröjor, för att visa upp vilken fantastisk stämning som råden på banken.
Depressionen räddade mig från ett liv av bantning.
Jag läser Lady Dahmer inlägg om alltför självmedvetna unga tjejer och jag minns för tre år sedan. När jag alltid tänkte på mat och träning och mitt utseende sådär i största allmänhet. När jag tänkte att jag skulle bli lycklig om jag gick ner i vikt.
Sedan träffade jag Emanuel och blev tvungen att börja äta normalt för att kunna vara med på middagar med hans föräldrar eller äta med honom. Och sen blev jag deprimerad och orkade helt enkelt inte bry mig om varken träning eller mat. Då var jag lite ledsen över det och saknade mitt gamla jag, men när jag kom ur depressionen så kändes det helt enkelt inte intressant längre.
Innan detta hände så framstod ett liv utan ständigt fokus på mat och utseende som en absurd utopi, ett mål jag aldrig skulle uppnå. Jag minns att jag tänkte: ”men om man inte har som mål att bli smal, vad ska man då leva för”. Och då var jag ändå inte överdrivet ätstörd. Jag åt ju, och jag spydde sällan, men tankarna fanns där precis hela tiden.
Sådär i efterhand är jag faktiskt lite glad att jag blev deprimerad, för om det inte varit för det hade jag nog inte kunnat komma ur det som jag gjort nu. Då fick jag det verkligen svart på vitt att det finns så mycket annat viktigt i livet, och att det är förbannat onödigt att slösa tid och energi på att gå ner i vikt. Idag kan jag träna för att jag mår bättre av det, äta för att jag tycker att det är gott eller för att jag känner att min kropp behöver det.
Och jag är så glad att jag nått denna insikt vid 20 års ålder och inte behövt vänta dom så många andra. Inte behövt leva år ut och år in med mitt utseende som största fokus i livet. Och jag tänker på Katrin Zytomierska, på Anna Anka och på Carolina Gynning. Personer som kämpar dag ut och dag in med att bli av med sitt fett, som går på tusen olika konstiga dieter och tar bantningspiller, trots deras ålder. Hur orkar man? Hur orkar man har samma relation till sin kropp som en tonåring när man är 30?
Anna Anka har en snyggare kropp än vad jag någonsin kommer att ha, men det är fan okej. För jag slipper lägga timvis dagligen på att träna, jag slipper tänka på varenda liten sak jag stoppar i mig, jag slipper strunta i att dricka öl och har på alla sätt ett så mycket rikare liv nu när jag slipper ha den där kroppsångesten malande i mitt huvud.