Varför kan man inte få prata om något annat utan att först säga om barnet är en kille eller tjej?

En liten grej vill jag klargöra kring underbaraClaras ovilja att berätta om könet på sin unge. Såhär var det: UnderbaraClara födde barn. Hon skrev inte vilket kön barnet hade under de första typ tre dagarna. Folk började fråga. Clara undrade varför det var så himla viktigt för dem att veta och då bröt helvetet löst. Hur kunde Clara undanhålla människor denna information? Hur kunde Clara göra en så stor grej av vad barnet hade mellan benen?

Clara hade inte gjort någon grej av detta alls, det var alla som frågade som gjorde en grej av det. Faktiskt. Clara skrev absolut inte såhär: ”jag har fött barn men jag kommer inte berätta vilket kön det har”. Däremot så förutsattes det att hon skulle berätta om sitt barns kön så till den milda grad att det var provocerande bara det att hon inte skrev det. Är inte det konstigt?

Varför är man en ”fåntratt”, som Calle så fint uttrycker det, bara för att den första informationen man delger om sitt barn är könet? Varför kan man inte får prata om lyckan med att ha fått ett barn utan att behöva skriva om det är en kille eller tjej? Varför är det så förbannat viktigt för människor att veta barnets kön att de till och med minns denna oförrätt typ ett år efter att det inträffade?

Och så undrar jag vem det är som tvingar någon till något här. De som tycker att det är ett fruktansvärt brott och stöld på sin två dagar gamla bebis identitet att inte skriva vilket kön hen har det absolut första man gör efter födseln, eller vi som tycker att det är helt okej att man kanske inte berättar könet det första man gör utan pratar om andra saker istället. Som hur mycket man älskar när ens barn ler eller att det är friskt eller att det ens lever. Hur glad man är att man har fått sätta ett liv till världen. Varför kan man inte få prata om det utan att först säga om barnet är en kille eller tjej?

Life.

Fy fan. Idag har jag en riktig såndär dag när man inte pallar göra något alls. Att springa upp för trapporna i huset ter sig som en oöverstiglig utmaning. Vill bara äta choklad och tycka synd om mig själv.

Men ändå har jag gått till skolan och lärt mig lite om hur man böjer saker på franska. Synd bara att en kille i klassen vägrar lämna mig ifred och typ sätter sig bredvid mig och ”rättar” mig fast det är han som har fel. Herregud säger jag bara.

Jag är hellre en obekväm bitterfitta än att pissa på mig själv.

Igår när jag satt ute på kvällen så kom det fram två killar och fotade under min kjol. Jag är inte den som tänker på hur jag sitter, så jag hade benen uppe och man kunde säkert se mina trosor genom hålen i strumpbyxorna. På detta reagerar jag inte genom att gå iväg, jag bli skitförbannad, går fram till killarna och säger åt dem att lägga ner. När de börjar fåna sig så stirrar jag bara surt och ber dem att gå iväg. Ändå står de kvar i flera minuter och försöker få mig att tycka att dem är roliga samt mina vänner att tycka att jag är hopplöst fientligt inställd mot sexuella trakasserier. Till slut fattar de och går iväg samtidigt som de gör ”slicka fitta”-tecknet som jag inte vet om set skulle anspela på att jag var lesbisk eller bara ”sex” i största allmänhet.

Det finns så många saker jag skulle kunna göra för att göra det enklare för mig. Bara strunta i dem från första början, gå därifrån eller skratta bort det. Men så fan heller! Även om de tycker att jag är en tråkig jävla fitta och även om de inte fattar varför de gör fel så tänker jag helt enkelt inte finna mig i att bli utsatt för den typen av saker utan att bita ifrån. Jag vill kunna sitta på en jävla parkbänk med bena uppdragna utan att någon ska fota min trosor, faktiskt.

Och jag är glad för att ha utvecklats till den här personen. En person som säkert upplevs som hopplöst fientlig, jobbig och fittig av en massa människor. Men jag låtar mig inte bli trampad på, jag står upp för mig själv och mina värderingar och jag skulle aldrig skratta bort att någon utsätter mig för sexuella trakasserier. Det är inte enkelt att vara den människan som alltid sätter sig på tvären, ifrågasätter och inte ger sig, men det är fan så tillfredsställande när de där människorna försvinner utan att jag har behövt förminska mig själv eller göra mig till.

Därför rakar jag benen.

Jag rakar benen. Det är en såndär grej som vissa feminister tycker är okej och andra tycker är fel. Jag rakar i alla fall benen för att det får mig att känna mig mer bekväm när jag har kjolar och bara ben, för att det får mig att känna mig trevligare att ligga bredvid. Jag rakar dem dock inte så ofta, kanske en gång varannan vecka.

Jag förstår att anledningen till att jag rakar benen är för att det är ett skönhetsideal som har pådyvlats mig. På samma sätt som ideal är anledningen till att jag sminkar mig, har vissa kläder eller gärna skulle vilja vara lite smalare och lite mer vältränad. Men jag fortsätter raka benen trots att jag är medveten om varför jag göra det.

För när jag är medveten om att detta inte bara rör sig om mitt fria val utan att det är så mycket mer i rörelse kring mina skönhetsrutiner så kan jag granska dem och värdera den funktion de fyller i mitt liv och det besvär det medför. Jag har slutat banta och sminka mig dagligen för det tog så mycket tid, så mycket tid som jag mycket hellre ägnar åt andra saker.

Men att raka benen är okej för att jag tycker att det är okej. För att jag tycker att det är en värd ansträngning att lägga ner på det jag får ut av det. Och för att jag inte känner mig tvingad till det, för att jag kan avstå om det tar för mycket tid och energi i anspråk. För att jag kan strunta i att göra det på flera veckor om jag inte känner orken eller lusten.

Man ska ifrågasätta det man gör, granska det och förstå varför man gör det. Man behöver inte sluta med allt som man ägnar sig åt för att det är pådyvlat från samhället men om man skaffar sig kunskap om det så blir det så mycket lättare att värdera det utifrån sig själv och inte utifrån vad som förväntas. Och det blir så mycket lättare att sluta känna tvång.

Varför kan inte både pojkar och flickor helt enkelt bara få vara människor?

Amanda Widell har skrivit ett inlägg om en genusförskola. Hon berättar om att det finns föräldrar där som förbjuder pedagogerna från att byta blöjor på barnen så att de inte ska kunna se vilket kön de har. Om den historian nu stämmer så tycker jag också att det är konstigt, men jag vill påpeka att den inte låter trovärdig och att det finns idioter i alla läger. Jag hörde t.ex. om en heteronormativ familj som slog sina barn. Inte betyder det att alla heteronormativa gör så.

Med Amanda är inte bara sur på dessa föräldrar hon är arg på hela genusdagiskonceptet. Hon är arg för hon tycker att det är så himla hemskt att helt ta bort kön. Att inte låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor. Hon tänker på UnderbaraClara som inte ville berätta vilket kön hennes barn hade de första veckorna. Så hemskt! Så radikalt! Vilken fruktansvärd stöld på barnets identitet.

Jag blir rädd för sådana här människor. Och jag tycker så fruktansvärt synd om barnen. Charlie är helt fri att leka med precis vad hon vill, men hon väljer att gå i mina klackar och prova mammas halsband framför pappas skor och portfölj. Vi har inte uppfostrat henne så, hon har valt det själv. Och är det så farligt? Finns det något fult med det? Tydligen ska det inte vara någon skillnad alls på män och kvinnor. Fy fan vilken tråkig och hämmad värld!

Det är väl klart att Charlie (som ju dessutom är ett könsneutralt namn, vilket jag tycker är lite roligt i kontexten) får leka med vilka jävla leksaker hon vill. Det som är problemet är inte en rosa tröja, ett par klackskor eller en mascara. Problemet är att barn fostras in i att bete sig på ett speciellt sätt om de är killar eller tjejer. Problemet är att det där ”fria valet” som det så ofta snackas om inte alltid är så fritt, utan snarare beror på att man har blivit överöst med vissa värderingar som flicka och andra som pojke.

Amanda har säkert inte aktivt uppfostrat Charlie till att gilla klackskor på samma sätt som ingen uppfostrar sitt barn till att vara elakt eller ha dåligt självförtroende. Ändå finns det en massa barn som har det så och det beror ju på något. Det kommer ju inte från ingenting. Barn tar till sig mer än bara det man säger direkt till dem och som vuxen så behandlar man ofta flickor och pojkar mer annorlunda än man vill tro.

Det är därför dessa genusdagis finns. Inte för att tjejer absolut inte får bära rosa och killar blått, inte för att alla ska vara lika. De finns för att försöka jämna ut hur vi behandlar pojkar och flickor så att de kan bli mer jämlika och utveckla intressen och talanger som inte är relaterade till de förväntningar de har på sig i och med sitt kön. Om en av flickorna där sedan tycker att en rosa tröja är fin, låt så vara. Jag tror knappast att hon skulle bli stoppad i dörren.

Jag förstår att Amanda inte vill säga ”hen” till Charlie och jag respekterar det. Samtidigt så fattar jag inte varför inte andra föräldrar ska få försöka uppfostra sina barn på ett könsneutralt sätt. Det övergår mitt förstånd att det är så extremt provocerande att man på en enda förskola inte säger hon och han utan hen. Att man försöker vara genusmedveten på en enda förskola. Det finns gott om förskolor för er som tycker att flickor ska vara flickor och pojkar ska få vara pojkar, så varför kan inte de som tycker att det är viktigt att barn få hitta sina identiteter bortom könet få göra det utan att era uppfattningar om barnuppfostran och kön ska pådyvlas oss.

Att det ses som en stöld på någons identitet att inte behandla en person utefter sitt kön säger ju något om hur otroligt mycket kön betyder i vårat samhälle. Om det inte var så viktigt så hade Amanda inte brytt sig, men hon tycker att det är viktigt att flickor får vara flickor och pojkar får vara pojkar. Varför kan inte bara både pojkar och flickor helt enkelt bara få vara människor med olika särdrag, utseenden och favoritfärger?

På besök.

I förrgår sprang jag på ett övergivet hur när jag var ute och promenerade. Hann tyvärr bara ta en bild eftersom jag sedan upptäckte att någon låg därinne och sov. Inte för att jag är rädd, men man ska väl respektera folks hem även om det inte är deras rent juridiskt (antar här helt sonika att det var en uteliggare som ockuperat huset).

Jag älskar att fota övergivna och nedgångna platser men ibland kan det kännas så hemskt att det som för mig är en spännande vy på grund av förfallet är någon annans hem. När jag inser det känner jag mig som en vidrig människa.