Dag: 6 december 2011

Äktenskapet kokar ytterst ihop till iden om evig kärlek. Man gifter sig inte med intentionen att sedan skilja sig, man gifter sig för att man tänker försöka vara ihop tills döden skiljer en åt. Det är något de flesta människor tar på allvar, helt enkelt ett löfte om att förska satsa. Försöka leva ihop hela livet. Äktenskapet förutsätter även monoamori. Även om det säkert finns dem som har sexuellt och känslomässigt öppna förhållanden även som gifta så är det helt enkelt en omöjlighet att vara gift med flera enligt svensk lag. När man gifter sig så säger man; jag vill att du ska vara min livspartner, detta är också något som är exklusivt.

Ett vanligt argument för äktenskap är att det är så mycket mer komplicerat och därmed tvingar fram mer eftertanke att skilja sig än att lämna en vanlig samborelation. Med andra ord sätter man i och med äktenskapet upp komplikationer för att fatta ett eventuellt beslut som man tänker sig att man kommer överväga i framtiden. Lite som att lägga godiset på översta hyllan som man måste ha en stol för att nå till; man försvårar för vissa infall att få styra. Jag tycker att det är ett ärligt argument; man inser att monogamin och ”tills döden skiljer oss åt” kan komma att innefatta problem och skapar därför ett ramverk för sig själv.

Men egentligen så är ju förekomsten av barn ett mycket större problem när det kommer till att separera. Även saker som att ha gemensam egendom eller registrera sitt partnerskap skapar svårigheter vid en separation. Det är nog inte bara just det juridiska och det praktiska som gör att vi upplever att äktenskapet försvårar separation, utan även det rituella.

Äktenskapet har två dimensioner, den rituella och den juridiska. Man kan ju gifta sig utan att göra någon ritual, men det vi förknippar med att gifta sig är ju ändå vita klänningar, blommor, kanske en kyrka och så vidare. Den juridiska biten är ju det som egentligen utgör själva äktenskapet, men det är ju inte det som bilden av äktenskapet fokuserar kring. Jag tänker att det är det där rituella som är det viktiga, för det ger makarna en manifestation av sin kärlek att tänka tillbaka på och referera till när skilsmässa kommer på tal. Det blir extra svårt att separera när alla dessa känslor och förhoppningar finns kvar i ens minne, samlat till en enda dag. I en relation utan giftermål så finns oftast inte denna manifestation. Äktenskapet som konstruktion är inte bara en juridisk överenskommelse utan en manifestation för kärlek.

Jag tror absolut att denna manifestation kan göra att vissa människor tänker några vändor till när de överväger att separera, men jag tror också att äktenskapet på grund av detta gör samlevnaden mer komplicerad. Det finns ju en ide om att relationen går åt helvete när man gifter sig, så enkelt tror jag förvisso inte att det är men jag tror absolut att man i och med äktenskapet skapar en laddning kring sin relation som kan leda till känslomässiga komplikationer. Man genomgår denna ritual och lovar varandra evig kärlek, om det sedan inte fungerar precis som man har tänkt sig så blir det automatiskt ett misslyckande. Man sätter upp ett väldigt tydligt ideal kring hur man vill ordna sin relation vilket gör det himla svårt att sedan ta tillbaka utan att riva upp precis allt. Det finns inget utrymme för att revidera premisserna för relationen efteråt, då är det redan försent.

Innan så har jag problematiserat detta med att man måste välja mellan att antingen vara ihop eller inte vara det, att det inte finns några gråskalor. Att man måste bestämma sig. Äktenskapet är ännu mer extremt på den här punkten eftersom det inte bara handlar om hur man titulerar sig utan även om ett kontrakt. Det funkar inte att gifta sig och skilja sig i omgångar, man är antingen gift eller så är man det inte.

Äktenskapet är även ett slags statligt moraliskt subventionerande av tvåsamheten som samlevnadsform. Äktenskapet innebär en mängd fördelar. Det gör till exempel att man utgår ifrån att mannen till en kvinna som föder är far till barnet, att man delar tillgångar på vissa sätt vid separation, att en partner som ger upp sin karriär för den andra har rätt till ekonomisk kompensation och så vidare. Jag har även hört det ryktas att man får vissa fördelar om man söker vissa bidrag. Motsvarande juridiska ramverk  och fördelar finns inte för människor som lever i andra typer av konstellationer; tvåsamheten är alltjämt den enda statligt subventionerade samlevnadsformen. Men utgår från att det bara är tvåsamma par som på det sättet bygger sina liv utifrån varandra att det krävs ett juridiskt ramverk.

Jag förstår att det finns ett behov av äktenskapet som koncept. Om man lever sitt liv med en annan människa på det sättet så finns det ett behov av att juridiskt betraktas som en enhet. Däremot borde vi börja tala om vilka andra samlevnadsformer utöver tvåsamhet som kan behöva ett behov av liknande ramverk. Jag tycker också att vi ska börja ifrågasätta behovet av den delen av äktenskapet som jag kallar rituell, varför är det så viktigt för att att på det viset manifestera tvåsamheten och förhoppningen om livslång kärlek? Och framförallt, är det nyttigt för oss att göra så? Skapar det egentligen förutsättningar för att människor kan leva sina liv tillsammans på ett bättre och mer hållbart sätt, eller skapar det mest bara känslomässiga laddningar som gör det svårare att förhålla oss till de gråskalor som finns i precis alla relationer?