Dag: 11 december 2011

Något jag önskar alla.

Det finns mycket jag tycker om med att vara kvinna. Jag tycker till exempel om att ha den sociala friheten att ägna mig åt självsmyckning; köpa vackra kläder, sminkar mig och sätta upp håret i spännande frisyrer. Det är inget jag gör dagligen men jag tycker om det när jag väl gör det. Jag tycker om att jag kan bli mycket längre och slankare om jag tar på mig ett par klackskor.

Det är inte så att jag har något emot självsmyckning, vad jag har något emot är kravet på det och könssegregeringen i det. Att det är så mycket mer okej för kvinnor att ägna sig åt det, att det är något man nästan måste ägna sig åt som kvinna, eller i alla fall något man borde ägna sig åt. Något som antas falla sig naturligt för oss.

När jag sminkar mig eller rakar benen idag så gör jag det av lust. Även om denna lust kanske kommer från vissa värderingar så är det en process jag på det stora hela finner njutbar. Och jag minns att jag innan, när jag gjorde det dagligen, drevs till en mycket större del av tvång. Något som kom sig av att jag kände mig så förbannat jävla ful när jag inte gjorde det, och att jag upplevde denna fulhet som något väldigt begränsande.

Så känner jag inte längre, och det är skönt. Idag kan jag sminka mig om jag vill, men jag kan också avstå. Detta oavsett om jag ska ut på krogen eller bara sitta hemma. Jag känner mig inte längre begränsad av min vilja att vara snygg och len.

Jag önskar att alla, såväl kvinnor som män, fick uppleva det lustfyllda i att experimentera med sitt utseende och vara någon annan för ett litet tag. Men jag önskar också att alla fick uppleva befrielsen i att gå ut på stan osminkad, med tovor i håret och sunkiga kläder och helt enkelt inte bry sig så fasligt mycket. Kanske inte gå omkring och känna sig snyggast i världen, men känna att man inte har sin absolut bästa och snyggaste dag och att det är helt okej.

På vilket sätt hjälper detta henne?

Paow har alltså tagit kokain (sägs det) och nu har hon skrivit ett inlägg till sitt försvar där hon tycker att hon inte har fått bli lämnad ifred och att folk inte ska lägga sig i. Hon oroar sig inför att hon ska fira jul med sin släkt och behöva svara sanningsenligt på frågorna om vad som ägnade sig åt i somras. Anna-Maria har skrivit om saken och för en gångs skull håller jag inte med henne.

Dessutom är det inte allas rätt att pröva sig fram när man är ung. Droger som kokain är olagligt. Paow är lite ute och cyklar där. Bra om hennes familj pressar henne på julafton. Har man betett sig dumt så får man stå sitt kast. Det förstår inte curlinggenerationen.

Jag har ganska svårt för det här perspektivet som säger att det är dåligt och fel för att det är olagligt. Snarare ska man väl diskutera varför det är olagligt och om det är rätt att det är olagligt. Jag tycker att det är bra att kokain är olagligt eftersom det är en drog som är farlig och väldigt beroendeframkallande, men jag skulle inte motivera att man inte ska ta kokain med att det är olagligt. Snarare är det samma skäl som ligger till grund för att det är olagligt och för att man inte ska ta det. Om det saknas skäl för att undvika kokain så tycker jag inte heller att det ska vara förbjudet.

Om ens enda argument för varför man ska hålla sig borta från droger är ”det är olagligt” så har man en himla svag argumentation, det bygger nämligen bara på respekt för auktoriteter och inget annat. Det duger inte att säga ”såhär ska det vara, för det har någon annan bestämt och man ska lyssna på andra”.

Det är dåligt att folk fastnar i beroenden men ingen kommer ur det för att det pågår en sådan moralhets kring det som det gör. När någon har fastnat så måste man istället fråga sig varför och hur personen kan få hjälp att komma ur sin situation. En person som är drogberoende har ett problem som hen behöver hjälp med och den hjälpen kommer inte från skvallertidningar och bloggar utan från personer som bryr sig. Man kan inte straffa ut en osund livsstil ur en människa, man måste räcka fram en hjälpande hand.

Troligen så kommer detta avslöjande bara förvärra situationen för Paow, som nu är stämplad som knarkare. Människor som själva ägnar sig åt droger kommer troligen söka sig till henne i högre grad, det kommer bli naturligt att bjuda henne på en lina och så vidare. Det är inte heller helt otroligt att personer kommer ta avstånd från henne på grund av att hon tagit droger. På vilket sätt hjälper det henne?

Bilder.

Ägnade natten åt att kolla igenom mitt bildarkiv, redigera och rensa ut en massa bilder. Mitt i allt så hittade jag hela jävla januari-mappen som jag trodde var för alltid försvunnen. Det var fint, för där har jag en massa underbara bilder från skogkyrkogården som jag faktiskt har saknat.

Skrämmande retorik.

En skrämmande artikel som jag tog del av idag är denna. Det är en studie som gjorts på citat från våldtäktsmän och herrmagasin och det går knappt alls att avgöra vilket citat som är varifrån. Nu tycker jag i och för sig knappast att det går att kalla för vetenskap när det är gjort på det sättet, men det är ändå intressant vilken jävla skit som skrivs i de där tidningarna och att de kommer undan med det. Vilken vuxen människa vill identifiera sig med det där egentligen?

Det är detta jag inte begriper. Visste att de kan gömma sig bakom att ”det är ett skämt” för att rättfärdiga sitt beteende för andra eller sig själva, men vari ligger den grundläggande dragningskraften? Ja gud, jag blir het matt.

Sedan kan man väl alltid säga att ”jag är ingen potentiell våldtäktsman” men i mina ögon så är det lite samma sak som att säga ”jag är inte rasist”. Få personer är medvetet potentiella våldtäktsmän/rasister men man kan fortfarande ha värderingar som tillåter detta i olika hög grad. Även om du själv inte våldtar någon så skapar den retorik du använder dig av, de tidningar du läser och så vidare en acceptans för vissa ursäkter och kvinnosyner.

Över medel.

Vissa påpekade detta med att merparten av alla som kommenterade såg sig som intelligentare än genomsnittet. Dels så tänker jag att det ligger en sanning i det eftersom intelligenta människor tenderar att vara mer intresserade av att resonera kring saker vilket ju denna blogg kretsar kring. Jessica hade i alla fall en intressant tanke på ämnet:

Jag tror människor tenderar att se sig som smartare än de kanske är snarare än tvärtom. Jag kan till exempel enkelt konstatera vilka som är ”dummare” än mig, men det är svårare att identifiera de som är mer intelligenta eftersom jag inte har någon erfarenhet av mer intelligenta resonemang. Hör jag ett mindre intelligent resonemang kan jag ju tänka ”ojdå, men sådär resonerade jag själv när jag var 12, den här personen har nog inte förmågan att tänka lika komplexa tankar som jag”, men det är ju minst sagt svårare att göra en liknande slutsats angående ett resonemang jag själv inte är intelligent nog att föra.

Jag tror att det ligger mycket i detta. Dels så är det nog svårare att identifiera intelligenta resonemang än ointelligenta (i förhållande till ens egna nivå då). Jag tror också att många har en tendens att avvisa resonemang som ligger över deras nivå som pretentiösa eller ointressanta och exkludera dem ur sin tankevärld. Minnet är ju selektivt och man kommer helt enkelt inte ihåg det man inte fått något sammanhang eller styrsel i och som därmed inte fångat ens intresse.

Sedan tror jag också att de ämnesområden där man har tillkortakommanden inte är något man tar i beräkningen när man gör en bedömning av sin generella intellektuella nivå, utan man utgår från de områden där man ligger bäst till helt enkelt för att det är det man tenderar att värdera. Typ om jag ligger på en hög nivå på ett område tänker jag att det är för att jag är smart, men om jag ligger lågt på ett annat så tänker jag att det är för att jag inte har ett intresse.

Om detta skulle göra att människor generellt övervärderar sin förmåga vet jag inte för jag tänker att saker som taskigt självförtroende och så vidare väger upp åt andra hållet. Vad tror ni?

Odefinierad längtan.

Till och med bilderna på snöiga tunnelbanestationer gör mig så full av saknad att jag bara vill krypa in under täcket och gråta. Men det är inte så att jag längtar hem sådär över en hel, jag längtar till att få komma hem och sätta igång med mitt liv igen. Börja plugga, börja engagera mig politiskt och så vidare.

Just nu känner det som att jag står och trampar på samma ställe. Jag känner mig klar här på ett sätt, samtidigt är jag rädd för att återvända. För att jag ska ramla in i gamla spår igen och aldrig någonsin utvecklas.

Jag längtar nog inte hem egentligen. Jag längtar bara bort.