Dag: 3 februari 2012

Att acceptera sin brister.

Lady Dahmer har svarat på mitt inlägg om att kokettera med sina fördomar. Hon menar att det handlar om att visa upp sina brister för att det ska vara okej att ha brister. För att förklara min poäng tänkte jag dra ett exempel ur verkliga livet: jag kan ha en ganska fördomsfull attityd mot diverse livsstilsattribut som förknippas med så kallad ”white trash”. Ni vet: foppatofflor, svanktribals och gymtechno. Jag har använt begreppet ”white trash” mycket under mina dagar och för det mesta med en extremt föraktfull ton. Sedan blev jag uppmärksammad på det faktum att ”white trash” är ett uttryck som kommer ur klassförakt så slutade jag helt enkelt använda uttrycket. Det händer såklart att det slipper ur mig ibland men jag har aktivt ansträngt mig och gjort en medveten förändring i mitt beteende för att jag upptäckte att det inte stämde överens med mina värderingar.

När jag fattade det här med begreppet ”white trash” så var det inte så att jag fick en massa skuldkänslor för att jag använt mig av begreppet. Det är inte heller så att jag infört något slags tankeförbud på mig själv, att jag absolut inte får tänka i termer av ”white trash”, ibland händer det och det är okej. Däremot har jag uppmärksammat mig själv på det här begreppet och erkänt problematiken. Det behöver inte betyda att jag går omkring och mår dåligt över att jag inte agerar 100% korrekt hela tiden eller att detta tar upp stora delar av min tid. Däremot går jag inte omkring och försvarar mig om någon påpekar att jag använder begreppet, jag säger liksom inte ”det kanske är fel men det är mänskligt att fela” utan snarare ”det har du rätt i, får tänka på det nästa gång”.

De enda gångerna jag får dåligt samvete över mitt agerande är när jag har ägnat mig åt något som jag egentligen vet är fel. Jag får aldrig dåligt samvete när jag blir uppmärksammad på problem i mitt beteende som jag inte kände till. Då är det bara att tänka på det i framtiden, helt enkelt. Man kan acceptera att man är som man är också ändå vilja förbättra saker och ting. Det är ju sällan så att man är 100% nöjd med sig själv och bara vill stanna på precis samma ställe hela livet. Att acceptera den man är handlar snarare om att kunna se sina brister och fördelar, acceptera det man inte kan förändra och jobba på med det man kan förändra. Det jag har svårt för är inte att folk är nöjda med sig själva, det jag har svårt för är självrättfärdigandet som ofta kommer med när man inte är intresserad av att förändra beteenden man vet är dåliga.

Sedan kan det vara så att det krävs väldigt mycket för att förändra ett beteende. Om man till exempel har tight ekonomi eller ont om tid så är det kanske inte läge att göra värsta satsningen på att äta ekologiskt för det kan krävas pengar och tid för något sådant. När det gäller en sak som fördomar så är det oftast ganska enkelt att förändra i alla fall delar av sitt beteende till det bättre. Det behöver inte innebär att man aldrig säger eller tänker något fördomsfullt, snarare att man börjar reflektera över det istället för att slå ifrån sig med ursäkter som att det är mänskligt att fela. Ja, det är det, och jag tycker inte att man ska gå omkring och känna ångest så fort det hoppar en groda ur munnen. Däremot tycker jag att man ska reflektera över det.

Perfektion är inte en möjlighet. Ingen person kommer kunna vara totalt fördomsfri och det är inte heller något jag kräver av människor. Däremot tycker jag att man ska kunna ta till sig kritik utan att reflexmässigt skjuta den ifrån sig med ursäkten att man helt enkelt är sådan. Det viktiga är inte att vara perfekt utan att vara öppen för nya perspektiv och förändring.

Hur man ska kunna reagera på detta med annat än hat?

Många har varit upprörda över det här med klasshat på sista tiden. Dock inte bara över det hat, eller snarare oförståelse och förakt, som tar sig uttryckt i ständiga sanktioner mot arbetarklassen och prekariatet i Sverige. Nejnej, det som upprört känslor är att Allt åt alla hade mage att använda ordet ”hat” för att namnge sin busstur till solsidan. Så fruktansvärt hemskt att säga att man odlar klasshat, istället borde vi ha förståelse och dialog mellan klasserna. Med hat kommer man ingenvart, alla ska istället älska varandra och de förtryckta ska förenas med sina förtryckare i ett enda stort Stockholmssyndrom. Ilska främjar inte dialog, alla ska vara sansade och ”utbyta åsikter”.

Den sansade dialogen och utbytandet av åsikter kan måhända passa i kretsar där man diskuterar andras problem och inte själv sitter i något akut position. Men denna ilska kommer ur insikten att det är bråttom, att vi måste lösa vår situation nu och inte har tid för att vänta på att borgerligheten ska bli sugen på att ge dessa problem uppmärksamhet.

I antihatretoriken döljer sig förväntningen att vi ska sitta och rulla tummarna medan vi blir utförsäkrade, tvingas utföra meningslösa sysslor som inte leder någonstans i fas3, ser våra gemensamma tillgångar säljas ut till reapriser och riskkapitalbolag göra miljonvinster på vanvård. Vi ska sitta och vackert vänta på att den goda borgerligheten ska vända sina blickar mot oss och fråga: ”vad tycker ni? Ska vi prata om saken”. Alternativt skriva stillsamma debattartiklar och forskningsrapporter och hoppas på att de blir lästa av någon som är intresserad av att ompröva sin åsikt eller ens ta upp det till diskussion.

Vi förväntas att på daglig basis höra svador om att man väljer själv, att vår situation är vårt eget ansvar och ingen annans, att vi är lata som inte söker ordentligt med jobb utan att bli det minsta lilla upprörda. Vi förväntas svara i samma sakliga akademiska ton även fast vi har en direkt personlig anknytning till problemet, även fast vår faktiska framtid hänger på de beslut som fattas.

För alla är politik inte en fråga om en argumentationslek och några hundralappar till i plånboken, för vissa är det en fråga om liv och död. En fråga om fem års extra livstid, en fråga om att slippa leva i ständig otrygghet, en fråga om att få mat på bordet eller ha en bostad att ställa sitt bord i, en fråga om att få ha kvar sina äggledare, om att åka tillbaks till ett land där man förföljs eller om att ha lika villkor som andra att bli botad från sjukdomar i den gemensamt finansierade sjukvården. För många människor är detta inga statistiska uppgifter utan faktiska situationer som man lever i.

Politiker kan givetvis ha fel och lösningarna på dessa problem är inte alldeles enkla ens för regeringen, jag förstår det. Jag förstår att även om fråga diskuteras så kommer det inte att ligga en lösning på bordet imorgon, för sådant tar tid. Jag förstår också vikten av eftertanke, att utvärdera och revidera. Men det som väcker ilska är inte att någon har gjort en felbedömning, att man har prövat en dålig lösningsmetod. Ilskan väcks av att det hela tiden förnekas att det ens finns ett problem. Det förnekas att det finns något sådant som klasskillnader, att det finns människor som blir orättvist utförsäkrade, att det finns människor som trots heltidsarbete måste vända på slantarna, att det finns människor som lever i ständig otrygghet och att utförsäljningarna av äldrevården faktiskt har lett till vanvård.

När inte hundratals sansade debattartiklar och forskningsrapporter om försämrad psykisk hälsa och ökade självmordsförsök eller hundratals rapporter om svårt sjuka människor som ansetts arbetsföra nog att bli utförsäkrade rakt i strid med läkares rekommendationer eller företag som systematiskt utnyttjar ”kryphål” för att hålla tusentals ungdomar utanför trygga anställningar kan få regeringen att öppna ögonen för att det finns ett problem med deras politik, att vi kanske borde prova en annan lösning, då finns tyvärr bara ilskan kvar.

Vi blir arga för att vi ser samhället vittra sönder utan att någon av de som sitter på makten är intresserad av att göra något åt det, tvärtom visar de sitt förakt och hat genom att ge oss mer av samma medicin. Även om de inte säger det rakt ut så visar deras agerande med all tydlighet att de känner om inte hat så i alla fall en djup ovilja att förstå våra villkor. En djup ovilja att lyssna på vad vi har att säga även om det sägs i sansad ton. En drift att sakta men säkert ta allt ifrån oss och skylla det på ”brister i systemet” eller prata bort det som ”obetydliga enskilda fall”. Men dessa enskilda fall börjar samla sig på hög nu och rör människor, människor som börjar känna sig riktigt förbannade för saker som har drabbat dem personligen.

Jag vet inte hur man ska kunna reagera på detta annat än med ilska och hat. Visst skulle det vara bättre med dialog, men det kräver ju någonstans också att den part som sitter på makten är intresserad av att delta. Nu när så inte är fallet är det enda vi kan göra att sätta hårt mot hårt, att skrika så högt att de inte kan undgå att höra oss längre.

Prekariat.

Hej alla blogglovers!

Jag vill presentera ett nytt ord för er: prekariat. Att vara prekär betyder att man är i en mycket bekymmersam situation, vilket kan innebär att man saknar bostad eller mat till pengar, trygg anställning eller framtidsutsikter. Prekariat är alltså den grupp människor som befinner sig å sådana situationer, typ arbetslösa, utförsäkrade, bemanningsföretagsslavar och så vidare. Kolla på videon för bättre förklaring eller läs här.

Fördomsskryt.

Det finns en viss trendighet i att vara politiskt inkorrekt. Nu menar jag inte på det där galna avpixlat-sättet, utan lite mer alldagligt. Ett typiskt exempel tycker jag är när folk säger att de ”också har fördomar” på ett lite koketterande sätt, liksom för att säga att de minsann inte är sådär sjukt korrekta hela tiden de heller utan tänjer lite på gränserna ibland och tillåter sig att vara fördomsfulla. Detta försvaras ofta med att ”alla har fördomar”, underförstått att det då också är ”okej” att ha det, får man anta.

Visst är det så att alla har fördomar i någon mån, det är egentligen inga konstigheter. Däremot finns det stora skillnader i hur olika människor hanterar och förhåller sig till sina fördomar. Om man upptäcker sig själv med att ha fördomar om andra så är väl den rimliga reaktionen att försöka omvärdera dessa, inte att bara helt lugnt konstatera att ”jag har fördomar” och sedan bara köra på. Sedan kan det ju vara så att man har rimliga fördomar, antaganden om vissa grupper människor som visserligen inte behöver stämma för precis varenda en men som stämmer i en majoritet av alla fall. Sådana fördomar har jag till exempel om abortmotståndare och antifeminister, jag utgår från att de flesta är ovettiga tills motsatsen bevisad.

Är detta något slags försök att slå fast om rätten att få vara oduktig ibland, att inte alltid gå omkring och vara perfekt i alla avseenden? Jag köper till fullo att man inte alltid kan vara perfekt och att man kan fela trots att man är övertygad feminist, antirasist eller någon annan politiskt korrekt ideologi. Det är mänskligt att fela och om man upptäcker sig själv med att göra det är det väl bara att svälja och ta nya tag. Vad jag däremot tycker är konstigt är att bara rakt av acceptera, ja rentav skryta med, att man gör ditten och datten fel, helt i strid med ens personlig övertygelser. För oavsett hur mänskligt det är med fördomar så är det faktiskt inget att skryta om.