Dag: 4 februari 2012

Livet.

Var så jävla full igår och känner mig ungefär som bilden ovan idag. Inte så fräsch och livlig som jag brukar med andra ord.

Loggade in på twitter och hittade fylletwitter som jag glömt:

Skämdes. Detta var fan lite magstarkt även för mig. Pallade dock inte radera eftersom jag hade fått svar på det. Ännu mer pinsamt att radera pinsamma grejer som folk uppmärksammat ju!

Ska fan börja fylletwittra mer. Så himla festligt när man upptäcker det dagen efter.

Två saker till: Hannah har svarat på mitt inlägg om att feminism och genus inte är samma sak. Jag ska svara, har bara inte orkat göra det än. Jag ska även se till att skriva relationsutmaningen, men har varit för upptagen på att lacka om klass för att orka denna vecka.

Rätten att leva ett drägligt liv även fast man jobbar inom det yrke som har absolut lägst status i hela samhället.

Jag vill illustrera min poäng som jag gjorde här med detta exempel från Reinfeldts frågestund i riksdagen. Jonas Sjöstedt frågade om detta med personalen på de privata vårdgivarna ofta tvingas göra mer eftersom de helt enkelt är färre per patient. På detta svarar Reinfeldt:

Jag skulle vilja säga följande om det moderna arbetslivet. Jag tror att vi allt oftare får ställa in oss på att försöka röra oss vidare i arbetslivet. I faser av livet kanske tyngre arbetsuppgifter passar som sedan lite senare inte alls passar.

För den som vill läsa hela frågan och svaret så är det anförande 34 och 35 här.

Det man kan läsa in i detta svar är alltså att personer som inte pallar med arbetstempot ska söka sig till andra jobb. Detta kan rimligtvis duga som svar inom vissa yrken som är ”extrema” men att applicera detta på en så stor, viktig och lågavlönad yrkesgrupp som vårdgivare känns bara skevt.

Det handlar ju om en slags slit- och slängkultur med människor, där man tar den unga och pigga arbetskraften, sliter ut den och sedan lämnar den åt sitt öde. Jag tycker att det är en självklarhet att en arbetsplats ska ställa krav som funkar för människor i alla åldrar, inte bara för unga.Det är också viktigt att kraven som ställs inte leder till att folk blir utslitna och utbrända utan att arbetsvillkoren är hållbara. Visst kan man jobba i ett väldigt högt tempo ett tag, men det funkar inte hur länge som helst utan att man får skador och blir utmattad såväl fysiskt som psykiskt.

Många vill nog ändå byta yrke eller i alla fall arbetsplats några gånger under sitt liv, men att man ska tvingas till det för att yrket bara är anpassat för de tio mest produktiva åren av ens liv är bara skevt. Det är att anpassa arbetsmarknaden helt efter arbetsköparnas villkor. Människor har mer i sina liv än bara jobb och man måste kunna ägna sin fritid åt annat än att återhämta sig från arbetet, speciellt om man har familj.

Jag vill inte ha ett samhälle där människor arbetar hårt, slits ut och sedan kasseras när de inte längre kan prestera på den höga nivå som krävs. Det ska inte vara förunnat människor med högre utbildning att kunna ha ett liv vid sidan om jobbet utan det ska vara något som tillfaller alla, även om man jobbar som undersköterska hela livet. Och det är precis det som klasskamp (delvis) handlar om: rätten att leva ett drägligt liv även fast man jobbar inom det yrke som har absolut lägst status i hela samhället.

Ensamhet.

Hanna har skrivit om ensamhet, om att hon knappt har några vänner sedan hon flyttade tillbaka till Borlänge. Ensamhet är något som är väldigt skambelagt i vår kultur även fast många vuxna har just det problemet; att man har svårt att hitta nya vänner och binda kontakter när man blir gammal.

Jag tror att detta i mångt och mycket har att göra med kärnfamiljsnormen. Det förväntas av oss att vi ska organisera våra liv utefter familjer eller i alla fall en stadig partner. Att det ska vara vår främsta trygghet och sociala umgänge. Men för de flesta är ju inte det tillräckligt, speciellt inte när relationen inte fungerar som den ska. Detta märks ju framförallt på medelålders personer som blivit singlar igen efter en lång relation: deras sociala liv blir i regel otroligt fattigt.

Kanske tycker någon att jag politiserar detta för mycket nu, men jag menar inte att alla ska leva i ett enda stort kollektiv. Däremot tror jag att alla skulle tjäna på att börja knyta starka kontakter även utanför sin parrelation och familjen, även om den går först i många fall. Framförallt tror jag att det är viktigt att man slutar se kompisskapandet som något man sysslar med endast när man är ung, som jag tror många gör idag. Många människor skapar liksom inte vänner efter att de gått ut skolan.

Oavsett så tror jag att ensamhet är ett av de tabun som sitter djupast och som färst personer vågar tala om, helt enkelt för att det är väldigt väldigt svårt att ”komma ut” som ensam. Jag tror att det är en av de sakerna som smärtar mest att erkänna, att man inte har någon att umgås med, eftersom det i mångas ögon är detsamma som att vara oönskad. Därför tycker jag att det är viktigt att personer som Hanna berättar om sin ensamhet, det får det att framstå som mer mänskligt.

Kissies idealtankar.

Jag fullkomligt älskar det faktum att Kissie skrivit detta inlägg om vad som anses vackert i olika kulturer. Hon befinner sig för tillfället i Thailand och fascineras över att vithet ses som något vackert av många där medan hon bara vill bli brun.

Här i Thailand gör tjejerna ALLT för att bli vita! Här är det ju vackert att vara så vit som möjligt, medans vi från Sverige som kommer hit vill oftast sola för att bli bruna istället

Jag tänker mig att det finns någon slags chans att hon eller i alla fall någon som läser inlägget börjar reflektera lite över detta med ideal. För det är intressant vad som anses vackert i olika kulturer. Det handlar ju inte bara om vad som är ouppnåligt (som det ju ofta förklaras) utan även om vad som förknippat med rådande samhällsideal.

Till exempel smalidealet ser inte jag bara som ett uttryck för att vi lever i ett överflöd av mat utan även som ett uttryck för ett samhällsideal som handlar om att sätta något slags högre estetiskt mål över sitt fysiska välbefinnande. Man känner sig helt enkelt duktig när man lyckas motstå kroppens begär, som i vår kultur anses fula att falla för.

När det kommer till saker som hudfärg så tror jag dels att det handlar om vad som är exotiskt och ovanligt, men jag tror även att det handlar om vilka levnadsvillkor vi ser som eftersträvansvärda. I Sverige är det status att kunna åka på solsemester och därför är solbränna attraktiv, det betyder emellertid inte att det anses positivt att ha en mörk hudton ”medfött” (eller vad man nu ska kalla det, menar i alla fall året om, utan sol). Det som är idealet är alltjämt att vara vit, men att vara en vit person som har kunnat åka på solsemester. Vad som ses som eftersträvansvärt i Thailand vet jag inte, men jag kan tänka mig att vithet har hög status även där eftersom det förknippas med hög levnadsstandard. Det kan ju har att göra med den klassiska förklaringsmodellen, att den som är vit har råd att vara inomhus och slipper jobba ute.

Men en av de viktigaste insikterna man kan vinna är ju att det där med ideal är något högst förgängligt. Inget som är kodat i våra gener utan något som är högst beroende av tid och plats. Jag tänker mig att personer som kämpar mycket för att uppnå någon slags idealutseende har en ide om att den definitionen av skönhet kommer att råda för alltid.

Nu drar jag väl säkert lite för höga växlar men jag blir så himla glad när jag ser någon slags vilja till eftertanke från det hållet.