Dag: 5 februari 2012

Sov som en hemlös.

När vi är inne på klassafaris av olika slag så kan vi ju ta upp NK:s lakan med mönster av wellpappkartonger som säljs under parollen ”sov som en hemlös”. Överskottet på försäljningen går till hemlösa vilket förvisso är bra, men jag tycker verkligen att det är osmakligt att göra om ett samhällsproblem till en konsumtionsprodukt. Utsatta grupper i samhället inspirerar designers och får ofrivilligt låna ut sin livssituation, tillbaka får de några kronor från försäljningen. Rika människor köper dessa lakan och känner sig goda och öppensinnade när de sover i dem efter att de gjort lite skatteavdrag på kvällen.

En sån här produkt behöver inte vara problematisk, det är givetvis bättre att man köper en produkt där en del av försäljningen går till ett gott ändamål. Problemet är att samhällsproblem har mer och mer kommit att kommersialiseras på det här sättet istället för att tas upp till verklig debatt om hur samhället bör ordnas. Istället för att rösta på en politik som faktiskt hjälper hemlösa så köper man den här typen av statementprodukter, så att man kan visa att man faktiskt bryr sig med hela sin livsstil. Att vara god ska vara valfritt, inte bara för att det ska vara möjligt att välja bort utan också för att den som väljer det ska kunna sola sig i glansen.

Den som verkligen är intresserad av att medelst konsumtion förbättra situationen för människor borde se till att köpa sina produkter från företag som lägger så stor del som möjligt av sin tillverkning nära, betalar anständiga löner, låter arbetarna organisera sig i fackföreningar, vars produkter är ekologiska och hållbara, inte på ett företag som skänker allmosor. Men egentligen är det väl ingen som är intresserad av att människor ska få det bättre, de flesta bryr sig nog mest om att känna sig goda och framförallt att se goda ut för andra. Att pryda sitt kavajslag med rosa band, att ha kläder från h&m:s hypade ”medvetna” kollektion och att sova i lakan som alla vet gett några kronor till de hemlösa.

Men jag tycker fan att det blir etter värre när man inte bara ägnar sig åt denna välgörenhetskonsumtion som lösning på samhällsproblem utan dessutom banaliserar något så fruktansvärt som hemlöshet genom att trycka kartongmönster på lakan och kallar det att ”sova som en hemlös”.

Sociala medier.

Lite sent kanske, men denna krönika av Johan Croneman var väldigt läsvärd. Den handlar om vissa personers ovana att blanda ihop sina egna medievanor med andras och därmed falskeligen tro att man är med i en stor folkrörelse och verkligen når ut när man till exempel twittrar eller bloggar. Samma sak med politiker som prioriterar bort torgmöten till förmån för ett twitterkonto och tror sig kommunicera med ”folket” när det i själva verket rör sig om en liten och redan från början politiskt insatt skara. Visserligen kan det vara himla trevligt det med, men det kan knappast vara en ersättning till att nå ut med sin politik i de breda folklagren.

Jag kan verkligen störa mig på vissa personers tendens att höja sig själva till skyarna för att de minsann påverkar och gör skillnad när det de gör i själva verket bara når ut till en ytterst begränsad grupp människor. Sedan är det såklart så att idéer sprider sig som ringar på vattnet och om en diskussion växer sig stark i ett visst forum så kan den även nå ut, men det finns en stor problematik i att folk tror att den liksom redan har nått ut till någon slags allmänhet när den i själva verket bara har nått dem som redan från början var intresserade.

När man börjar ge de sociala medierna äran för den arabiska våren tycker jag att man överdriver. Visserligen så erbjuder twitter, facebook och bloggar viktiga verktyg för informationsspridning men upprinnelsen till det hela måste ändå spåras till människors vilja till förändring. Revolutioner har skett innan de sociala mediernas inträde och man får inte invagga sig själv i tron att man förändrar världen genom att twittra om något radikalt, då har man nog mest bara lurat sig själv. Invaggat sig i tron att man kn förändra samhället enbart genom att tycka till. Grunden till förändring ligger fortfarande i människors vilja att organisera sig och på riktigt göra något åt sin situation. Om denna vilja finns så använder man de medel som finns tillgängliga.

Sämre vård till feta.

Apropå detta med smalprivilegium så vill jag ta upp denna artikel som Hanna tipsade om. Det är alltså en kvinna som har haft en kniv i magen kvarglömd efter operation i så länge som 20 år vilket såklart orsakat extrema magsmärtor. Hon har gått till ett flertal olika läkare och alla har sagt att smärtan beror på hennes övervikt, såvitt jag förstår utan någon vidare förklaring på hur det skulle ha lett till det. Detta har alltså pågått under 20 år tills man upptäckte orsaken till smärtan.

Alla har sagt att jag har ont för att jag är överviktig. En läkare sa att jag var ”äckligt fet” och att jag skulle passa i ”Biggest loser”.

Att man som läkare säger så till en patient är verkligen så jävla fel att jag smäller av. Det är otroligt oproffsigt.

Detta hade, som Hanna säger, inte inträffat om en smal person hade kommit in med magsmärtor. Kanske hade man inte röntgat direkt men det hade troligen inte dröjt så länge som 20 år innan man upptäckt kniven.

Detta rör sig dessutom inte om ens enskild läkare utan om ett flertal personer som alla förklarat hennes besvär med samma sak. Hon är dessutom inte ensam, jag har hört flera historier om sjukdomstillstånd som blivit bortförklarade med övervikt.

Det finns mycket som pekar på att fetma är ett mer eller mindre kroniskt tillstånd, de flesta som blir feta kommer aldrig ur det igen. Många tror ju att det ”bara är att gå ner i vikt” men så enkelt är det inte riktigt, i alla fall inte om man ser det statistiskt. Därför måste man börja ge även feta personer bra vård oavsett om deras livsstil kan vara en förklaring till deras problem.

Barn ska få vara barn.

Ett uttryck jag har sjukt svårt för är det här: ”barn ska få vara barn”.  ”Barn ska få vara barn” betyder nämligen ofta egentligen ”barn ska vara barn”. Det handlar inte om att barnet ifråga ska få välja att vara barn själv utan om att bli inpressat i en barnmall där hen ska springa omkring, blåsa såpbubblor, kolla på barnfilm, ägna sig åt barnlekar och bara vara sådär härligt oskuldsfull och gullig som ett ”riktigt” barn ska vara.

Detta att barn ska vara barn handlar ofta om att de inte ska exponeras för verklighetens bekymmer. De ska leva i en egen liten värld där de blir skonade från diskussioner om krig, fattigdom, sex och andra hemskheter. Men alltså, barn är ju generellt intresserade av den verkliga världen och vad som händer där. Jag tycker inte att man ska hålla på och tvinga på barn skildringar de är obekväma med (det tycker jag inte att man ska göra mot någon) men jag tycker inte heller att man aktivt ska utesluta vissa samtalsämnen bara för att barn är närvarande.

Jag har i allmänhet otroligt svårt för detta daltande av barn som så många sysslar med. Denna vilja av att till varje pris bevara barnets barnslighet och bekämpa den vilja som finns att utforska världen och växa upp. Det är skillnad på att låta barn vara barn på deras egna villkor och på att tvinga på dem barnsligheten för att det är så det ”ska vara”.