Dag: 9 februari 2012

Lösryckta tankar.

För tillfället pendlar jag mellan att hata världen med energi och att hata världen passivt. Mellan brinnande ilska och avgrundsdjup matthet över sakernas tillstånd. Med förvånansvärd punktlighet så byter jag läge ungefär var fjärde dag, kanske märks dessa pendlingar även för er läsare? Känner mig dessutom mer och mer orolig inför min egen framtid. Det kändes bra ett tag men nu känns det återigen som om jag aldrig någonsin kommer hitta något vettigt att göra i livet, något att leva av som inte samtidigt dödar mig inombords.

Jag funderar mer och mer på om jag skulle vara villig att offra mina ideal om jag skulle kunna sko mig själv på det och jag kan ärligt talat säga att jag inte vet. Sen kommer jag fram till att det faktiskt inte spelar någon roll ur hållfast jag är vid mina principer, ty just nu kämpar jag för mina egna intressen, för en bättre värld för mig själv och för andra i samma situation som jag. Bara för att jag inte skulle hållit fast vid mina ideal i en annan situation så gör det inte detta mindre äkta, ty kamp måste alltid utgå från ett reellt behov. Själva grunden i politiska rörelser är och kommer alltid att vara egenintresset, även om det också finns de som är med av mer ideologiska skäl.

Blondinbellas pensionstankar.

Men OJ vilken debattartikel Blondinbella spottat ur sig angående den höjda pensionsåldern (vill för övrigt påpeka att det inte finns något reellt politiskt förslag kring att jobba till 75 i dagsläget, det var en framtidsvision från vår kära Renifeldt).

Ett av de motargument jag hört är att det finns folk med tunga arbeten som inte klarar av att jobba tills de fyller 75. Men tanken är inte att man ska ha samma yrke från att man är 18 år till 74.

Jag skiter väl i vad ”tanken är”, det viktiga är ju hur det fungerar i praktiken. Och i praktiken är det tyvärr så att alla inte är någon slags entreprenörer som bara kan byta hej vilt när kroppen inte pallar med längre.

Min erfarenhet av arbetsföra personer i pensionsåldern är att de gärna jobbar vidare om de upplever sina jobb stimulerande och givande. Min mormor jobbar till exempel tre dagar i veckan trots att hon gick i pension för flera år sedan, för hon trivs och det ger henne extrapengar. Gott så. Hennes arbetsplats har nytta av henne eftersom hon har jobbat där länge och har erfarenhet, hon skulle inte på rak arm kunna bytas mot någon ny. Jag har absolut inget emot att min mormor inte gått i pension! Hon får mer än gärna jobba om hon trivs med det, och det verkar hon för all del också göra.

Blondinbella målar upp det nya arbetslivet som fantastisk tillvaro där vi inte bara ägnar åtta timma rom dagen åt våra jobb, nej vi är våra jobb. Våra jobb kommer in och tar över hela vårt varande.

Just eftersom vi kommer att arbeta längre är det viktigt att välja en karriär som känns kul. Tidigare var det föräldrarnas yrkesval som avgjorde var man hamnade och man hade svårt att byta bana. Nu är det allt fler som ser sin karriär som en investering i hur man vill att ens liv ska se ut. Man ska välja yrke för sin egen skull. I framtiden kommer inställningen heller inte vara att man ska jobba 9-5. Istället kommer ens jobb allt mer bli ens livsstil. Det finns ingen tidsgräns för när arbetet ska pågå.

En person som Blondinbella, som är framgångsrik och bygger sin person kring att hon är en affärskvinna, vill såklart ha det såhär. Det tragiska är att hon inte kan förstå att alla inte vill det. Vissa vill jobba 9-5, eller ännu hellre 9-3. Vissa vill inte att deras lågbetalda vårdjobb ska komma in och ta över hela deras liv, men fler och fler blir så illa tvungna eftersom anställningstryggheten blir sämre, kraven på ”flexibilitet” blir större och arbetet mer och mer slitande. Jätteroligt för dem som väljer en kul karriär att jobba mer såklart, det är inget jag tänker förvägra dem.

Frågan är emellertid inte att folk magiskt ska ”ändra inställning” till arbete och livet utan att de där scenarierna som Blondinbella så rosenskimrande målar upp, om vidareutbildning, kompetensbevarande, mentorskap och att gilla att gå till jobbet också måste bli möjliga för en merpart. Annars kommer effekten av höjd pensionsålder inte att bli en massa lyckliga arbetande gamlingar som givmilt delar med sig av sin kompetens.

Blondinbella är ju egenföretagare och påverkas i praktiken inte av höjda pensionsåldrar, hon kan sluta jobba närhelst hon önskar (förutsatt att hon har pengar att leva på) eller fortsätta jobba tills hon dör av utmattning. Alla har inte denna lyx utan är betydligt mer uppbundna till politiken. Jag föreslår att Blondinbella utnyttjar sin faktiska möjlighet att jobba hur länge hon vill och låter de personer som faktiskt rörs av eventuella pensionsreformer sköta debatten istället.

Mogis fittring.

Vad som är sjukt kul är att ringen som Mogi ska bära på modeveckan ser ut som en fitta.

Det är förvisso inget fel med det, jag tycke ringen var ganska snygg. Den hade dock lika gärna kunnat vara en produkt av någon feministisk konstfackselev. Ärligt talat.

Jag undrar om Mogi tänkt på detta själv. Jag undrar om någon annan kommer tänka på det eller om det bara är jag som fått mina sinnen förstörda av all fittkonst. Roligt hur som helst.

Normativt normbrytande.

Johanna Sjödin har skrivit lite mer ingående om det här med andra personer som legitimerar ens egna normbrott och samtidigt avskriver möjligheten att de själv skulle göra samma sak genom att säga till exempel ”men ditt här är ju så ljust och tunt, mitt är så mörkt” till en person som slutat upp med att raka benen. Johanna Sjödin hör ofta liknande saker apropå att hon har rakat skallen; andra är väldigt pigga på att påpeka att hon passar i det för att i nästa andetag påpeka att de själv inte skulle göra det på grund av en osmickrande huvudform. För det första kan man sällan veta hur man skulle trivas i rakat hår eller orakade ben om man inte prövat, vilket jag tagit upp innan.

Ett annat och viktigare skäl till att man inte ska säga så är det som Johanna Sjödin tar upp: man applicerar sin egen syn på varför man gör saker med sin egen kropp på andra. Alla eftersträvar inte att behaga andra utseendemässigt, trots detta så förutsätts det ofta när andras normbrott hyllas. Man skapar en bild av vem som får bryta mot normerna och inte som blir minst lika normativ. Den som trots orakade ben och rakad skalle fortfarande ser bra ut accepteras, men den som inte passar i dessa attribut anses inte okej. Anledningen till att man gör saker med sig själv antas alltjämt vara att man vill se bra ut.

Samma synsätt appliceras ofta på tjocka människor. Det finns en viss sorts tjockhet som anses okej, den där man har fettet på ”rätt” ställen eller där man passar i sin ”extrakilon”. När folk legitimerar att andra är tjocka, orakade eller rakade genom att säga att de trots allt passar i det så säger man också indirekt att det finns andra personer som inte skulle passa i det och som det alltså inte är okej för. Personer som säger såhär vill säkert bara väl men det avslöjar en viss inställning, att den som vill bryta normer ska välja ”rätt” normer att bryta, ty trots att man bryter mot normerna så måste man fortfarande behaga. Den som inte passar i att vara tjock ska inte försöka sig på att bryta mot smalidealet, den som har tjock och mörk benbehåring ska passa sig för att sluta raka benen.

Normbrotten hyllas alltså på normativa grunder vilket i sin tur förstärker normen om att man ska behaga allt mer. Ty den som behagar får göra som hen vill, men den som inte behagar får varken vara tjock, orakade eller rakad. Jag är inte intresserad av att andra människor ska legitimera att jag inte rakar benen med att mitt benhår är ljust för det är inte därför jag slutade. Jag slutade för att det krävde tid och pengar, för att det ledde till kliande och för att jag helt enkelt inte tyckte att det var värt det. Dessa anledningar hade bestått även om jag hade haft riktigt lurviga ben.