Dag: 22 februari 2012

Varför lova att inte göra det man absolut inte vill göra?

Johanna Sjödin har skrivit bra och kort om otrohet och sexuell exklusivitet i förhållanden.

Jag vill ligga med personer som vill ligga med mig. För att försäkra mig om att personerna vill förmår jag dem att skriva under ett kontrakt innan vi har sex om att det sex vi kommer att ha är i sin ordning.

Ofta när folk snackar om sexuell exklusivitet och öppna förhållanden så säger de att de visst inte har något emot att deras partner ligger med andra men att de när de är kära bara vill ligga med sin partner. Kontentan blir ofta att man inte behöver vara sexuellt exklusiv men att det är fint att vara sexuellt exklusiv av egen vilja. Om man säger att man inte har lust att ligga med andra förväntas man i samma veva gå med på att lova sexuell exklusivitet eftersom det ändå inte spelar någon roll. Man ska lova något men löftet ska signalera att man gör det frivilligt, inte bara när man skriver upp sig på det utan även i framtiden.

Om hon vill bära slöja finns det rimligen inget skäl att hon lovar dig att göra det, invänder kanske vän av ordning, men de missar att bindande kontrakt på ett alldeles utmärkt representerar och kommunicerar frivillighet.

Det faller ju på sin egen orimlighet att man ska lova något för att det ”ändå är så man vill ha det” som ju förvånansvärt ofta anförs som argument för att man ska signa upp sig på sexuell exklusivitet. Varför ska man behöva lova något som man ändå gör frivilligt? Anledningen är väl att personen man avger löftet till ska kunna ha någon slags hållhake och rätt att känna sig sviken om löftet bryts. Men om det bryts har ju personen uppenbarligen velat ha sex med andra och därmed är en av grundpremisserna för löftet borträknat.

De flesta som är nyförälskade är väl inte intresserade av att ha sex med andra än sin partner, detta är emellertid något som kan komma att förändras. Är det då meningen att man ska revidera det ”kontrakt” man har emellan sig? Risken är väl tyvärr betydligt mycket högre att man inte vågar ta upp de förändringar i sin inställning som man upplever och istället är otrogen. Det är dessutom alltid svårare att förändra en redan ingången överenskommelse än att från första början ta hänsyn till eventuella förändringar i ens inställning.

Så hela grejen är alltså att man ska vilja gå med på sexuell exklusivitet frivilligt men det är fortfarande något man måste lova. Jag tycker det känns som en väldigt konstig tankevurpa. Antingen vill man inte ha sex med andra och då behöver man inte heller lova något eller så vill man ha sex med andra men då kan man inte anse att den sexuella överenskommelsen bara är en formalitet för något som ändå hade varit på det viset.

Sedan kan man givetvis ha sexuell exklusivitet på andra premisser, till exempel erkänna att man känner sig frestad att ha sex med andra men komma fram till att man inte ska ha det för att man tror att det skulle skada förhållandet. Men att lova att man inte ska göra något för att man inte vill göra det verkar ju otroligt orimligt.

Kan jag inte bara få vara en stel svenne ifred?

En grej man ofta får höra som svensk är utlandet är hur stela svenskar är. Vi kindpussas inte när vi träffar nya människor, vi är stela och vill att folk ska stå långt ifrån en när man pratar. De flesta andra svenskar verkar tycka att detta är roligt och lite skämmigt att vi är så otroligt stela. Men alltså, jag är fan stolt över att vara en stel svenne. Jag gillar inte att kindpussas eller ge folk långa hjärtliga kramar trots att jag inte känner dem. Det är liksom inte min grej. Sedan kan jag väl göra det ändå om det är det som kulturen påbjuder, men jag tänker absolut inte skämmas för att jag är lite obekväm med det.

Varför anses det vara så jävla positivt att vara avslappnad och närgången men alltid som någon dåligt att vilja upprätthålla sin kroppsliga integritet? Nu menar jag inte att allas kroppsliga integritet går precis där den svenska traditionen bjuder, men jag skulle säga att det finns en mycket större försiktighet kring ur man rör vid andra människor i Sverige än i till exempel Belgien.

Jag är så trött på den ängslighet som man förväntas ha kring detta. Att jag förväntas nästan skämmas lite över att jag kommer från en kultur där gränserna är uppsatta lite tidigare, där det inte är kutym att kindpussa en människa för gången man träffar hen. Att jag förväntas ursäkta mig för att jag är en sådan stel och tråkig svenne och förväntas vilja bli lite mer avslappnad. Men vet ni vad? Det vill jag inte! Jag tycker inte om att kindpussas, jag tycker inte om att krama människor i tid och otid. Tvärtom gillar jag att skaka hand och se den man hälsar på i ögonen och jag gillar att stå en bit bort från personen jag talar med.

Varför kan inte detta bara respekteras utan att folk ska tjata om att jag är en stel svenne? Varför antas det alltid vara ett uttryck för att min vilja till fysisk beröring är undertryckt av min kultur?