Dag: 23 februari 2012

Fat acceptance.

Tog ju upp detta med folk som säger sig lida av fettfobi på twitter och fick följande svar. Jag är så jävla trött på alla människor som ska komma och ha åsikter kring hur andra människor ska sköta sin vikt. Som helt sonika konstaterar att det ”bara” handlar om att äta nyttigare och röra sig mer. Det är välbelagt att de flesta som lider av fetma/övervikt (dvs att det utgör ett hälsoproblem) har väldigt svårt att gå ner i vikt och stanna på sina nya vikt långsiktigt. Det är helt enkelt inte ”bara” att äta nyttigare och röra sig mer utan kan vara betydligt mycket svårare än så. Man hör väldigt sällan samma argument emot till exempel rökare eller alkoholister. Det handlar väl om att folk fattar att de flesta skulle sluta med ett beteenden som skadar en om det var så enkelt.

Jag vet inte mycket om fetma/övervikt som samhällsproblematik men det borde väl fan inte krävas mycket hjärnkapacitet för att inse att det är något mer komplext än att bara ta sig i kragen. Jag skulle önska att det skapades en något större medvetenhet kring detta i samhället för jag är fan så jävla trött på att höra om att feta/överviktiga ska ta sig i kragen och äta nyttigare.Blir så jävla trött på denna allmänna inställning att det är helt okej att racka ner på feta/överviktiga i alla möjliga sammanhang. Till och med när det rör sig om folk som säger sig ha fobi, som alltså är en psykisk sjukdom, för tjocka så är det den tjocka som ska ändra på sig. Har aldrig innan hört någon föreslå den lösningen på folks fobier.

Då är det trevligt att det finns de som sysslar med fat acceptance som typ Happy Happy Fatgirl och Alice när man själv inte orkar sätta sig in i det.

Självgodhet och ängslighet.

Denna kommentar såg jag under inlägget som Mia skrev om detta med svenskhetsängslighet.

Samtidigt finns det väl inga som slår sig så mycket för bröstet som svenskar. Vi är mest jämställda, har bäst välfärd, är snyggast såväl genetiskt som stilmässigt, har stora musikaliska framgångar utomlands, är mest demokratiska osv. Finns det egentligen någon ände på självuppblåstheten? Att vi samtidigt ses som introverta i en negativ bemärkelse har nog att göra med att vi ser oss som så mycket bättre än alla andra… dryga jävlar!

Jag håller med om att det finns en väldigt självgod inställning bland svenskar. Eller kanske snarare en vilja att vara duktiga och bäst liksom moraliskt, hävda sin inför utlandet och så vidare. Vi vill gärna sprida våra värden i form av sexköpslagar och nolltoleranspolitik till resten av världen. Jag kan också uppleva att svenskar blir väldigt paffa när saker och ting inte fungerar som hemma, när man inte får den service man är van vid och nästan tycker att folk är en aning ociviliserade på grund av detta. Det är väl inget unikt svenskt, däremot tror jag att det är ett beteende som uppstår när man är van vid att saker fungerar relativt friktionsfritt som det faktiskt gör i Sverige, i alla fall om man jämför med Belgien (jag har även hört det ryktas att det är en ganska vanlig insikt som utlandssvenskar når).

Däremot tycker jag att vi är väldigt osäkra inför vår kultur. Vi är stolta över våra värderingar och vårt samhälle och är inte sena att pracka detta på andra, däremot tycker vi att det är skämmigt att vi är stela och att vi har den så kallade ”jantelagen” (som ju egentligen bara är det enkla uppfattningen att det är jävligt ocharmigt med skrytiga människor).

Jag menar liksom inte att vi skulle vara överlägsna på något vis, jag är inte särskilt mycket för patriotism även om den är mer harmlös. Däremot tycker jag att det är tråkigt att man alltid antas vara något slags offer för sin kultur, uppväxt eller dåliga självförtroende för att man är ”stel”. Det slår inte folk att man kanske helt enkelt vill vara så, att man liksom trivs med det.

Jag blir så trött på att man alltid ska vara så förbannat utåtriktad, härlig, glad och typ ”ta för sig”. Jag vill faktiskt helst vara stel, skaka hand och hålla främlingar på behörigt avstånd. Jag har absolut inget emot folk som är härliga och glada men jag vill inte vara sådan själv. Det är inte jag. Det kan väl visserligen ha en del med min nationstillhörighet att göra men det betyder inte att det är något som jag mår dåligt av, jag är helt enkelt sådan och det är inget jag vill ändra på. Speciellt inte för att uppfylla omvärldens värderingar på hur man bör vara.