Dag: 28 februari 2012

Om att ”våga”.

När politiker eller debattörer börjar snacka om att man ska ”våga” gräva djupare i en fråga, ta en debatt eller liknande drar jag alltid öronen åt mig. Det är nästan alltid synonymt med att något ska bli sämre. Typ som Annie Lööf svarar på frågan hur låg ingångslönen för unga ska vara efter sänkning.

Vi måste våga vända på alla stenar så att unga människor får en rad i cv:t och en lön.

”Våga” betyder alltså i det här fallet att man måste ”våga” göra en reform som starkt försämrar vardagen för en massa människor. Frågan är ju vem som behöver bli stärkt för att klara detta, Lööf eller ungdomarna som ska leva på en rent ut sagt skitlåg lön.

Jag tycker det påminner lite om den politiskt inkorrekta retoriken. Den som inte vill ha det på ett visst sätt gör inte så för att hen vill eller har en annan lösning utan för att hen inte vågar göra eller diskutera det som är nödvändigt eller sant. Jag tycker att det är ett väldigt fult sätt att bedriva politisk debatt på.

Inkonsekvens?

Man kan såklart tycka att det är inkonsekvent av mig att klaga på meningslösheten i jämställdhetsinsatser som ”Fru Gårman” samtidigt som jag anser att det är idioti att när folk tycker att man ska strunta i mäns våld mot kvinnor i Sverige för att folk blir könsstympade i Saudiarabien och så vidare. Jag vill förtydliga att jag inte hade brytt mig över huvud taget om det var en grupp privatpersoner som designat de nya skyltarna, betalat ändringen ur egen ficka och så vidare. Nu rör det sig däremot om skattepengar som plöjts ner i detta projekt och jag tror varken att det har folkligt stöd eller skapar något slags mervärde för merparten av Uppsalas befolkning.

Privatpersoners engagemang och satsningar av privat kapital ger jag blanka fan i (så länge det inte skadar någon, givetvis). Det är helt okej att folk engagerar sig i katthem även fast människor är hemlösa, det är deras val. Det är en helt annan sak när politiker bestämmer sig för att satsa pengar på något. I ett sådant fall har man som medborgare en självklar rätt att reagera, lägga sig i och ha en åsikt om det är en meningsfull insats eller ej.

Det funkar inte att säga att ”ingen fråga är för liten” när det kommer till den här typen av saker för det handlar inte om att bara välja om man ska eller inte ska göra något, det handlar om att prioritera.I det här fallet så tycker jag att det var en förskräcklig prioritering av resurser både i form av tid och pengar och i egenskap av svensk medborgare är det otroligt rimligt av mig att uttrycka den åsikten.

Lägsta levnadsstandard.

Fick följande fråga av Tanja angående mitt inlägg om drägliga villkor för arbete.

Kan du berätta mer om vad du lägger i ”dräglig levnadsstandard”. Vet av erf att folk kan mena så olika saker med det, och undrar vad du tycker är rimligt.

Det är svårt att svara på sådär rakt av, det tycker jag. Lite kortfattat tycker jag att en dräglig levnadsstandard ska inkludera pengar till boende, försökringar, mat, hygienartiklar och nöjen i begränsad utsträckning. Jag tycker inte att man ska behöva vända på slantarna för att få budgeten att gå ihop om man jobbar heltid även om man är precis nyanställd. Jag tycker även att man ska ha möjlighet till sparande på sin lön, att lägga undan pengar till något större inköp eller att ha sparpengar om diskmaskinen skulle gå sönder.

På en heltidslön ska man helt enkelt kunna göra mer än att bara överleva. För att försöka definiera det mer konkret kan jag säga att lönen ska ge en ökad trygghet och möjlighet till rörlighet. Den som jobbar heltid ska inte behöva leva från hand ur mun med ständig rädsla för att förlora jobbet för att man då inte överelever månaden efter eller med ständigt planerande för att få ekonomin att gå ihop.

Exakt vad detta innebär i konkreta summor kan jag inte svara på. Det är ju för det första olika beroende på bostadsort och livssituation, det finns ju även människor som är helt oförmögna att sköta sin ekonomi och då är ju problemet ett annat. Om man har barn eller inte utgör ju givetvis också en viktig faktor. Ändå måste man ju komma fram till något slags standardiserat svar. Jag tycker väl att en 13-16 tusen efter skatt låter som en rimlig lägstasumma för vad en heltidsarbetande person ska ha.

Vad tycker ni ska ingå i en rimlig lägsta levnadsstandard för en heltidsarbetande? Vad tycker ni i så fall är en rimlig lägstalön?

Den där jävla fru Gårman.

Detta med fru Gårman gör mig så fruktansvärt trött. Jag förstår verkligen inte hur någon kan tycka att det är en vettig fråga att lägga ner resurser på att könsfördelningen på trafikskyltar ska vara jämn. Jag tror verkligen inte att det hjälper jämställdheten ens ett pyttesteg framåt. Dessutom så ser jag ett stort problem i hur man porträtterar kvinnor med långt hår och kjol i en tid där många kvinnor har korta frisyrer och byxor.

Jag mår illa av tanken på att någon har fått upp denna ide i sitt huvud, lagt en massa remisser om det, debatterat det, övertygat folk om det, skickat in förslag, anlitat någon jävla designbyrå, skickat till vägverket, skickat till skylttillverkaren, anlitat någon att byta ut skyltarna och så vidare. Herregud. Tänk vad all denna energi hade kunnat åstadkomma istället.

Snälla snälla, lägg inte mer tid på dessa förbannade skyltar. Ta istället tag i något verkligt jämställdhetsproblem som t.ex. att kvinnodominerade yrken har lägre lönenivåer eller att kvinnor blir misshandlade i parrelationer eller vad fan som helst. Att ödsla tid och pengar på att designa om skyltar så att könsfördelningen är jämn är bara ett tecken på att ingen orkar ta tag i de verkliga problemen som finns. Slöseri och navelskåderi är vad det är.

Bortlängtan.

Jag mår inte så bra just nu. Jag är ganska trött och ständigt småsjuk och jag längtar hem så fruktansvärt mycket. Jag vill så gärna bara börja plugga, börja med livet. Tyvärr har jag fyra och en halv månad kvar här och ytterligare tid kommer att förflyta innan jag kan börja med mina studier på allvar.

Det känns bra att vara här och jag är glad att jag åkte men just nu är jag bara så trött på allt.