Jag är inte en energisk person, i alla fall inte i mitt kroppsspråk. Jag kan vara energisk i mina åsikter och min argumentation, men jag är inte energisk i mitt sätt att umgås med andra människor rent socialt. Det är inte min grej helt enkelt. Ofta kan jag känna att andra människor vill att man ska vara väldigt reflekterande i sitt kroppsspråk och sin mimik, om någon berättar något ledsamt så ska jag inte bara visa medlidande i ord utan även i handling, men vad värre är att man också ska visa entusiasm inte bara i ord utan även i handling. Jag vet att detta är en normal del av det så kallade sociala spelet och jag förstår varför det är så men jag kan bli så förbannat trött på detta att ständigt behöva skriva ut min entusiasm med hela mitt varande.
Det var något som tröttade ut mig enormt under min första tid här i Belgien, detta att man alltid skulle vara så förbannat övertydlig i sin entusiasm inför än det ena och än det andra, vilket såklart var förståeligt med tanke på att alla var nya inför varandra och därmed nervösa inför vad alla andra tyckte. Jag är van vid att hänga med människor som tar mig på mitt ord, för det är sån jag är. Jag låtsas inte att jag tycker att en ide är skitbra om jag inte tycker det, jag är tydlig med att säga när jag verkligen vill att någon till exempel ska sova över och när jag kan tänka mig att upplåta sängplats om behovet är skriande och så vidare.
Jag kan bli så trött på personer som kräver att jag ska vara entusiastisk för att de själva ska våga ta plats eller tro på sina egna idéer och det är ändå något jag upplever som väldigt vanligt. Människor som kräver att andra ska delta i deras projekt med motivationen att de inte kan ta sig för det själva. Jag är inte intresserad av att delta i andra människors livsprojekt och jag avkräver inte heller andra personers stöd för mitt eget.
Det rör sig väl i grunden om någon slags dålig självkänsla detta att människor inte litar tillräckligt mycket på sin egen beslutsförmåga att på egen hand kunna känna entusiasm inför saker som de uppenbarligen vill ta sig för, för det är ju aldrig så att dessa personer vill ah ett projekt vilket som helst utan de är ju väldigt målinriktade i vad de försöker få med en på.
Fattar ni vad jag menar för personlighetstyper? Jag tycker i alla fall att det är sjukt jobbigt, mest för att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Jag är så himla dålig på att fejka entusiasm, och även när jag är positivt inställd till något så har jag sällan sådär översvallande fantastiska känslor.
Har läst denna eminenta bok, Jämlikhetsanden som handlar om hur och varför jämlika samhällen i regel är bättre samhällen. Blir stolt över att komma från Sverige när jag läser boken.
