Shopping ger många personer känslan av lycka. Det behöver inte vara relaterat till att det man konsumerar skänker mervärde till människans vardag. Jag skrev ju innan om min egen lust att konsumera och om hur den kan vara svår att stävja även om jag rent intellektuellt vet att det inte kommer skänka mig något annat än stress och mer begär på längre sikt.
Det tycks skänka djupt kortsiktigt välbefinnande att köpa saker, lite som en drog. Man får en känsla av att man förbättrat sin livskvalitet, att man flyttat upp lite i den sociala hierarkin eller förbättrat sin image. Det finns ju dessutom människor som hamnar i djupa shoppingberoenden och lånar sig till pengar för att kunna konsumera eller prioriterar shopping framför mer elementära saker för välbefinnandet, såsom mat. Framförallt så prioriteter vi som samhälle i alltför hög grad konsumtion av onödiga och lågkvalitativa prylar på bekostnad av långsiktiga eller nödvändiga investeringar och utgifter såsom bostad, tandvård eller hälsosam mat eller att arbeta mindre, vilket är en investering i hälsa och välbefinnande för många.
Att människor shoppar tas för givet och ifrågasätts sällan. Ibland höjer någon en kritisk röst mot till exempel Ullared och talar sig istället varm för de dyra kvalitetsklädernas överlägsenhet, men tanken att de flesta helt enkelt bara borde shoppa mindre faller inte många in. Nej, att shoppa är ett fullkomligt accepterat och normalt intresse i denna värld och de som inte gör det har nog ofta andra bevekelsegrunder än något slags överlagt beslut kring livsstil, till exempel brist på pengar.
Jag ser konsumtionskulturen av idag som extremt destruktiv, inte bara för miljön utan även för oss själva. Vi fyller upp behovet av närhet, kärlek och så vidare med ting. Jag skiter i att shopping är ett folkligt nöje ty anledningen att det är så är att shopping är beroendeframkallade, inte att det på något vis är en positiv kraft i våra liv.
