Dag: 16 april 2012

Låt honom tyna bort i sin cell.

Nu när Breiviks rättegång är igång så märks verkligen vikten av att ha en fungerande rättsstat. Jag läser och hör på alla hål och kanter kreativa förslag på hur Breivik ska undantas de vanliga reglerna. Han ska inte ha rätt till konventionellt försvar, man ska tortera honom, instifta dödsstraff för att han ska kunna dömas till det och så vidare och så vidare. Jag förstår detta, jag förstår verkligen hatet mot Breivik och varför alla dessa personer ser rött och vill ge honom dessa fruktansvärda och inhumana straff. Och därför är jag extra glad att Norge är en rättsstat där sånt inte sker, där folkets affekt inte får styra i dessa fall.

Jag tycker att det är obehagligt att skåda den blodstörst och det hämndbegär som så många ger uttryck för nu. Jag tycker att det är sorgligt att människor vill besvara en grymhet men ännu mer grymhet så till de milda grad att man är beredd att åsidosätta värden som de flesta ändå i grunden är överens om, såsom att dödsstraff suger. Det är vid tillfällen som dessa våra värderingar prövas.

Att utsätta Breivik för tortyr eller inte ge honom en försvarare är helt orimliga scenarion, det skulle aldrig någonsin kunna ske i ett civiliserat land som Norge, jag tror inte heller att det är något människor skulle vilja se, även om de pratar om det.

Att införa dödsstraff för att kunna dela ut det till Breivik vore dåligt på så många vis. För det första så är det orimligt att ändra samhällsordningen på grund av terrorister, även om det inte är i den riktning de efterfrågat så tycker jag att de sänder ut fel signaler. I ett civiliserat samhälle så åsidosätter man inte den vanliga ordningen ens för handlingar som Breiviks. För det andra så skulle det troligen leda till att Breivik fick martyrstatus om han dödades, det skulle liksom brännmärka in honom i historien med allt vad han står för nu. Låt honom istället tyna bort i sin cell, liksom hans minne.

Mer om högskolebubblan och studielust.

Apropå dels högskolebubblan och inlägget om Top Model Sverige så anmärkte Tanja Suhinina att jag å ena sidan verkar tycka att man måste plugga för något man ”brinner” för, å andra sidan att man inte alls behöver ”brinna” utan att det räcker med att göra ett bra jobb. Missförståndet ligger i mitt inlägg om högskolan,  där jag förstår att jag ger intrycket av att tycka att man liksom måste ha en ständigt glödande passion för det man sysslar med, vilket jag egentligen inte tycker. Givetvis ska man kunna plugga saker och ting bara för att det ger helt okej jobb med bra lön och/eller villkor efteråt. Oavsett så kände jag att jag behövde reda ut mina tankar så skriver en ordentlig förklaring här.

Att människor ströpluggar i väntan på beslut, väljer ”fel” utbildning först eller pluggar saker de egentligen inte ”brinner” för utan bara hoppas ska leda till hög lön är egentligen inget problem. Problemet uppstår när högskolestudier är eller ses som en nödvändighet för att man ska kunna skaffa sig ett acceptabelt jobb över huvud taget, vilket lite är fallet idag. Då hamnar man i en situation där folk pluggar fast de egentligen inte alls har lust med det eller har någon som helst ide om vad de faktiskt vill plugga bara för att de inte har något bättre för sig. Alltså människor som egentligen skulle vilja jobba men av olika anledningar saknar möjligheten och pluggar som ett andra alternativ. Detta utan att dessa kvalifikationer egentligen är nödvändiga för att utföra jobbet utan mer för att det har gått inflation i utbildning. Det är onödigt både för personerna som sitter i denna situation och för samhället eftersom det slukar resurser och skapar inflation i utbildning.

Jag tänker att det här framförallt är ett problem för människor som har en lust att läsa delvis för lärandets skull. För en människa som bara vill ta sig igenom en utbildning för att kunna jobba sedan spelar det kanske inte så stor roll, men för en person med gott läshuvud, stor nyfikenhet och vilja till studier så är det slöseri både för personen och för samhället att hen inte får tid att tänka över och känna in sitt beslut.

Min utgångspunkt när jag skriver detta är mig själv. Jag är en person som passar för högre studier, jag vill verkligen lära mig och jag har lätt för att lära. Men när jag slutade gymnasiet var jag bara trött och kände ångest på grund av all press som fanns kring vad jag ville göra i framtiden, att jag var tvungen att hitta en sysselsättning. Jag hade redan då statsvetenskap i tankarna, så själva valet hade nog inte blivit så annorlunda, men min motivation hade inte alls varit densamma som den är nu. För mig var det perfekt att ta ett uppehåll från allt genom att åka utomlands, för andra är det kanske bättre att ströplugga ett år, vad vet jag. Poängen är att man ska känna lust för det man gör och inte bara ta till det som en sista utväg, speciellt om det rör sig om plugg som både kostar samhället och en själv en massa pengar. Det är verkligen ett stort jävla resursslöseri att personer pluggar utan att ha minsta lilla lust att lära eller någon utsikt om att studierna ska ta dem någonstans.

Jag menar inte att man behöver brinna av passion för det ämne man läser snarare att man ska hitta den motivation som man kan hitta som person. Vissa tycker kanske inte att något visst ämne är skitkul, vissa har kanske inte ”sin grej” på det sättet som jag känner att jag har, utan vill bara ta sig igenom för att ha ett trevligt yrkesliv. Men det är så sjukt jävla onödigt att människor som faktiskt har huvud och lust till studier får den lågan släckt för att de tvingas in i det på tok för tidigt, på grund av en omöjlig arbetsmarknad för de med enbart gymnasieutbildning.

”Det är en hård bransch”.

Läser nyheter24:as intervju med Alice Herbst, vinnaren av Top Model Sverige. Hon har tydligen blivit ålagd med kravet att gå ner i vikt vilket ska ses i ljuset av att hon verkligen är otroligt smal. Hon ser inte svulten ut, men hon är väldigt smal. Detta har provocerat många av fullt begripliga skäl, det är absurt att en person som redan är så smal och som dessutom inte har växt färdigt ska gå ner i vikt ännu mer. Om detta säger hon såhär:

Det är en provocerande bransch, många blir provocerade när jag säger att jag måste gå ner. Men det är något jag får ta, och jag får stå för att jag gör ett val som för många är galet.

Nu vill jag inte skuldbelägga henne för hon har ju fått höra denna svada sedan starten av Top Model, och troligen mycket längre. De flesta konstigheter i modellbranschen, såsom de orimliga viktkraven, motiveras ju med att det är en ”tuff bransch”. I Top Model kan man ju tycka att de borde kunna visa upp något slags föredöme inför hur modellvärlden skulle kunna vara, men icke, istället så beter man sig illa mot deltagarna och motiverar detta med att ”verkligheten” ser ut så för det är en ”hård/provocerande/viktfixerad/hänsynslös bransch”. Detta framställs liksom som en naturlag och inget man kan göra något åt hur mycket man än hade velat.

Jag tänker mig att även agenturer, fotografer, folk som väljer ut modeller och så vidare och så vidare motiverar sitt eget understöd av det supersmala idealet med att branschen är hård, helt utan att erkänna sitt eget ansvar i frågan. Det är himla olyckligt att det får gå för en anledning till att ytterligare understödja hemskheterna istället för att arbeta emot dem.

Min tro.

Ett vanligt argument för religion är att ”människor måste tro på någonting” och så tycker man kanske synd om mig eftersom jag ”inte tror på någonting”. Jag har under hela mitt liv hyst väldigt starka övertygelser om saker och ting men dessa idéer har aldrig varit religiösa, de har varit politiska och moraliska. Jag tror absolut att människor behöver något att tro på, om inte annat för att söka tröst i under sina svagaste stunder. Jag tänker också att det kan vara lättare att ägna sig åt barnatro, det vill säga att tro på ”något”/”gud” istället för att tillkännage sig något etablerat moraliskt eller politiskt ramverk helt enkelt för att det är svårare att ignorera ens egen skyldighet att leva efter ett fat ramverk.

Visst kan man vara religiös och leva efter sin tro också, så gör ju många. Däremot tror jag att många är religiösa lite på slentrian för att de känner något slags behov av en tro eller övertygelse i sina liv men inte har energin nog att omdana livet efter den. Om man är seriös i sin tro oavsett om det rör sig om politiska övertygelser eller gudstro så är man ju redo att göra livsändringar för den.

Jag tror att min tro är mycket starkare än många andra personers tro på gud eller ”något annat” även om den enbart rör sig om moraliska och politiska uppfattningar. Jag ser inte varför den skulle vara mindre ”värd” än tron på en ”högre makt”. Kanske handlar det om att man i tron på en högre makt uppvisar någon slags ödmjukhet enligt många?

Det jag ser som kraftfullt i min tro är att jag är väldigt medveten om avsaknaden av denna högre makt. Jag är medveten om att jag är fri att forma mina egna moraliska övertygelser och att jag är ansvarig för dem. För mig är det ett sätt att motivera till aktiviteter som jag tänker kan leda till förändring. För andra är det kanske tvärtom, men för mig funkar det såhär.

Jag kan däremot tycka att det verkar himla fattigt för den typen av människor som inte tror på något alls, ingen gud, ingen politiska övertygelse eller något. Det är inte ofta jag träffar sådana människor, men när det händer tycker jag att de verkar ha otroligt torftiga liv.

Hur tänker ni kring tro? Är ni religiösa eller har ni andra övertygelser som betyder lika mycket för er som ni tänker er att religion skulle kunna göra?

Att hålla saker för heligt.

När vi var i Amsterdam så gick vi i Red Light district, som har sin ”början” vid den gamla kyrkan där. Hela kyrkan är omgärdad av skyltfönster där kvinnor står och säljer sig, något som anses sensationellt och upprörande. ”Hur har de mage att stå vid kyrkan”, frågar folk sig, och tanken har även föresvävat mig.

Jag tycker att det är intressant hur många även som icketroende håller religiösa symboler för heliga i någon mening. Kyrkoskändning, bibelbränning och så vidare anses upprörande även av människor som frånsäger sig tro. Givetvis ska man respektera andras tro och jag blir också upprörd av bokbål, Lars Vilks korkade konst och så vidare, men inte för att det är just religiösa skrifter och personer som häcklas utan för att de är uppförda i syfte att just provocera.

Det viktigaste för mig i att vara ickereligiös är just att inte hålla något för heligt. Men det menas inte att jag går omkring och har någon slags inställning av att inget betyder något eller att man med mening ska bete sig respektlöst mot andra människors tro, men jag håller inte något för heligt på så sätt att jag ställer det i särställning utöver allmän respektfullhet. Är man icketroende tycker jag inte att man ska respektera heliga skrifter och platser mer än man respekterar annat här i världen.

Sorg.

Ah. Minns att jag hade en sån här när jag var liten som jag hade med mig precis överallt. Den var skitäcklig och sliten. En dag tappade jag den på väg till en sjö som ligger nära där jag bor och jag tvingade mamma att följa med och sätta upp lappar om att den saknades (till saken hör att det var en liten nyckelring, så chansen att någon skulle hitta den var minimal.

Jag har aldrig varit en sådan person som fäster mig vid ting på det sättet men just denna förlust var verkligen en stor sorg för mig. Jag hade en bild på mig där den här var med som jag satt och kollade på nostalgiskt och jag minns att jag tänkte att jag aldrig mer skulle kunna bli glad igen. Jag trodde verkligen att jag skulle sörja detta lilla gosedjur för evigt. Sorgen höll i sig ganska länge, drygt två veckor faktiskt, men sen gick det över.

Det här brukar jag tänka på när jag är ledsen över något och vill få lite perspektiv. För hur otroligt viktigt det än kan kännas för stunden och hur otroligt svårt det kan kännas att komma över det så gör man för det mesta det till slut.