Dag: 20 april 2012

Tid som den nya statusmarkören.

UnderbaraClara har skrivit om hennes livsstilsval, att hon har beslutat sig för att, som det heter lite käckt idag, ”downshifta” (detta med att hitta på en massa nya namn för väldigt gamla företeelser är så fånigt tycker jag, men jaja). Att ”downshifta” är alltså att fokusera på att varva ner, konsumera mindre och jobba mindre istället för att ständigt sträva efter en högre levnadsstandard. Jag personligen lockas av detta ideal och försöker dra ner min konsumtion så mycket jag kan. Jag tycker absolut att det är sunt att tendensen att ständigt jobba mer och mer för att köpa mer och mer ifrågasätts, speciellt som de materiella tillgångarna man har är väldigt lätta att jämföra vilket leder till att andra, mindre bemedlade, personer tar lån för att kunna finansiera ett liknande konsumtionsmönster.

Katta Kvack har svarat på Claras inlägg och skriver om att tid har kommit att bli en statusmarkör idag. Det håller jag verkligen med om, om det finns något som medelklassen markerar sig själv med är det att de har tid för en massa saker. Antingen tid som köps genom matkasseleveranser till dörren, bostad nära jobbet, hushållsnära tjänster och så vidare eller tid som frigörs genom att man kan gå ner i arbetstid, något som ofta möjliggörs av en relativt hög lön och ett fritt arbete. För Clara är det ju särdeles enkelt att downshifta eftersom hon är egenföretagare och kan prioritera sina sysslor hej vilt, för en undersköterska är det kanske inte lika enkelt.

Jag tror absolut att tid har blivit en klassfråga. Eller, jag tror alltid att tid har varit en klassfråga en jag tror att det blivit mer tydligt idag när tid är något som värderas väldigt högt i och med att det i högre grad upplevs som en bristvara.

Men att möjligheten att downshifta är en klassfråga gör det inte till något dåligt, vilket Katta verkar tycka. Över- och medelklass är generellt du grupper som sätter trenderna i samhället och jag tror att det är positivt att fokuset ändras från ökad konsumtion till mer tid. Dels är det positivt ur en miljöaspekt men också samhällsekonomiskt, eftersom det kommer göra drivkraften för att låna sig till konsumtion mindre. Jag tror också att det är bra för privatpersoner eftersom tid är en tillgång som till sin natur är mer jämlik. Den är mer jämlikt fördelad än pengarna (även om arbetarklassen lever kortare så är det rent procentuellt inte alls på samma nivå som snedfördelningarna i inkomst) vilket gör klyftorna mindre.

Jag tror även att det skänker med långsiktig livstillfredsställelse att ha tid för intressen, vänner och familj än att konsumera. Dessutom så är frigörelsen av tid i ditt liv något som framförallt du själv tjänar på, till skillnad från ökat arbete och ökad konsumtion som till stor del gagnar företag. Dessutom så gör frigörelse av tid att man i högre utsträckning kan organisera sig politisk och engagera sig för att uppnå förändring, till skillnad från ökad konsumtion som endast spär på kapitalismen.

Jag tror alltid att människor kommer se upp till folk som har det bättre, men jag tror det är mycket mer hälsosamt att se upp till UnderbaraClara än BlondinBella. Det är både ideal, men det ena idealet är enligt mig långt mycket mer eftersträvansvärt att bygga ett samhälle kring.

Dessutom finns det människor som ägnar sig åt att söka maximera sin fritid alldeles utan att ha någon trygg medelklassbakgrund. Människor som bor i ockuperade hus och letar mat i containrar. Det är visserligen få, men ändock en växande rörelse.

Jag tycker att personer som UnderbaraClara som talar sig varma för downshifting ska ha i åtanke att det inte är ett alternativ för alla människor, annars riskerar det att bara bli ytterligare ett sätt för medelklassen att visa sina överlägsna smak och sinne för prioriteringar. Samtidigt så tror jag att det är ett alternativ för många som bara inte riktigt har upptäckt det än. Jag tror att väldigt många personer faktiskt skulle kunna välja att jobba mindre om de slutade köpa saker de inte behövde, och jag tror att det är väldigt positivt att dessa personer ställs inför det alternativet.

Så jobbigt med obehaglig konst.

Efter att ha diskuterat den berömda tårtan med folk så har jag lyckats hitta en ganska lustig ståndpunkt som många innehar, nämligen följande; sådan konst borde inte tillverkas eftersom den är så obehaglig. Folk som liksom tycker att man ska debattera rasism med att det är onödigt att vara så provokativ och göra så obehagliga saker. Gör gärna konst som problematiserar västvärlden syn på Afrika, men snälla gör den lite mindre obehaglig.

Ja. Stackars alla människor som nu måste läsa om det här och se en massa obehagliga bilder på en kaka… Herregud, det måste ju vara den absolut minst relevanta aspekten av det hela?

Det värsta är att få av dessa över huvud taget hade noterat ett konstverk med samma budskap som varit mindre obehagligt. Det hade ju kunnat vara en relevant kritik om det inte var för att provocerande konst likt denna faktiskt är en nödvändighet för att väcka debatt, men nu är det ju tyvärr så att få bryr sig om man inte gör saker som är just obehagliga.

Reklamkortet.

Detta var en fruktansvärt fånig kritik mot Makode Linde, konstnären bakom den berömda tårtan. Att dra till med reklamkortet så fort man ställs inför ett konstverk, en text eller liknande som man inte kan besvara på ett vettigt sätt är så typiskt svensk debatt kan jag tycka. Skribenten verkar tycka att konstverket saknar tyngd eftersom Linde framförallt är ute efter att provocera och marknadsföra sig själv, ett så typiskt sätt att försöka förminska någon. ”Detta är inte konst, bara simpel reklam”.

Men det är väl klart att det på sätt och vis är reklam? En konstnär vill ju skapa uppmärksamhet kring sina verk och i förlängningen också för sig själv, det är ju inget märkligt eller nytt med det. Om man har ett budskap man vill nå ut med så försöker man såklart skapa uppmärksamhet kring det, det vill säga göra pr. Med skribenten kanske anser att konst ska vara lugn och fin och inte göra väsen av sig eller tränga sig på i den offentliga debatten.

Dessutom är ju ordet pr-kupp så himla lustigt. Vaddå ”kupp”, som om folk liksom blev lurade att skriva om tårtan, använda som ett verktyg för att nå ut med ett budskap de var helt omedvetna om?

Borgerlighetens fula tryne.

Johan Hakelius tycker att Breivik och de så kallade ”kulturmaxisterna”, alltså en grupp som även jag tillhör, har mycket gemensamt. Det är intressant, för när Breivik och många andra som ogillar den politiskt korrekta vänstern (som ju är synonymt med ”kulturmarxister”) talar så är det just vi som utgör etablissemanget, men enligt Hakelius så är det vi som har till syfte att chocka och provocera etablissemanget.

Johan Hakelius antar i sin text ståndpunkten att det är normbrytandet som var Breiviks grej. Detta med att han anser sig vara frisk, men att samhället är sjukt, och att han begått denna fruktansvärda handling för att så att säga föra det i bevis. Detta, menar Hakelius, är lite samma sak som kulturmarxister gör när de kritiserar den så kallade kälkborgerlighetens normer och begår handlingar i syfte att provocera och påskina hur sjukt samhällets normer är. Han menar också att det inom kulturmarxismen finns ett heroiserande av rebeller.

Ur den heroiseringen av den normbrytande rebellen kommer både ­ avskyvärdheter som Baader- ­ Meinhof-ligan och trivialiteter som Anna Odells fejkade psykos. Breivik har vänt på ideologin, men är till formen en extrem lärjunge till just de ­ ”kulturmarxister” han säger sig bekämpa.

Baadermeinhof begick våldshandlingar och dödade personer. Jag har aldrig hört någon från den politiskt korrekta vänstern ställa sig bakom detta. Möjligtvis någon medlem ur extremvänstern, men det är ju inte de som är ”kulturmarxisterna” som Breivik och alla borgerliga skribenter tycker så illa om. Kulturmarxisterna är ju de personer som tycker att det är viktigt att säga ”hen” eller anordnar bussresor till solsidan, hur ofta hör man dessa propagera för våldsanvändning egentligen? Otroligt sällan. Men det kan ju vara så att ”kulturmarxist” är ett sådant begrepp som lite skiftar innehåll efter vilken grupp användaren har lust att hacka på, ett ord designat för att dra alla vänsterpersoner över en kam. Jag tror det. Men utan att fastna om resonemang i vad en kulturmarxist är och inte är så kör jag vidare och använder den definition av kulturmarxist som innebär ”den politiskt korrekta vänstern”.

När det gäller Anna Odells konstverk så har jag extremt svårt att begripa hur man ens kan nämna det i samma andetag som Breivik. Anna Odell skadade ingen, hon dödade inte 77 ungdomar på ett sommarläger. Hon var ute efter att problematisera psykisk sjukdom och omvärldens syn på den och gjorde detta framgångsrikt.

Vad jag läser ut av Hakelius text är att han anser att all form av riktad provokation för att belysa ett samhällsproblem  är fel. Och precis här visar borgerligheten sitt fula tryne. Allt som stör ordningen, hotar att förändra status quo, är av ondo. Det spelar ingen roll om det handlar om att skjuta 77 ungdomar för att utrota nästa generations socialister och bana väg för främlingsfientlighet eller om att spela självmordsbenägen för att ifrågasätta psykvården och problematisera psykisk sjukdom eller anordna en bussresa för att belysa klassklyftorna. Visserligen anser Hakelius att det är lite olika grad på hur extrema dessa uttryck är, men i grund och botten tycker han att det är precis samma sak; provokation för att uppnå samhällsförändring. Och provokation för att uppnå samhällsförändring är fel, man ska inte starta debatt genom att göra folk obekväma, man ska inte belysa samhällsproblem på provocerande sätt. Man ska vackert gå till valstugan var fjärde år och hoppas på att politikerna sköter det åt en, kanske skriva en debattartikel men inte syssla med någon slags aktion.

Jag tycker inte man ska döda folk eller spränga saker för att belysa samhällsproblem, det är våld och är och ska vara olagligt. Jag hade blivit lika illa berörd om en vänsterextremist hade skjutit ner 77 moderata ungdomar på ett sommarläger. Men att provocera för att få fram en poäng, det tycker jag är bra. Sedan ställer jag mig inte bakom till exempel högerextrema provokationer som helhet eftersom jag inte delar deras poäng, men själva metoden för att skapa uppmärksamhet kring en fråga har jag inget emot. Till exempel HBTQ-rörelsen, rörelsen för fri abort och så vidare sågs som extremt provocerande och var olagliga till en början, men på grund av dedikerade aktivister som vågat provocera så har vi idag kommit framåt i dessa frågor. Du kan ge dig fan på att borgerligheten ansåg dessa rörelser smaklösa och provocerande när det begav sig, precis som den alltid stått i vägen för all form av strukturkritik.

Personer som Hakelius tycker att alla ska sitta tysta och snälla och låta politikerna styra men detta beror på att de på det stora hela är ganska nöjda med samhällsordningen, även om ett extra jobbskatteavdrag skulle kunna vara trevligt. Företrädare för mer samhällskritiska ideologier måste av naturen ha mer extrema tillvägagångssätt för att göra sin röst hörd och visa sina poänger. Detta för att dessa åsikter inte alltid finns representerade inom det parlamentariska systemet. Vad ska man göra då? Vackert vänta på att något parti känner för att byta ståndpunkt? Att driva debatt på egen hand, utanför partipolitikens ramar, är ett sätt att påverka. All politik måste inte handla om att ställa existerande partier emot varandra, det handlar också om att för en debatt om de problem som för närvarande inte är representerade på den parlamentariska dagordningen. För mig handlar politik inte främst om rutavdrag eller vårdval, det handlar om att jag vill ha ett i grunden annorlunda samhälle. Då räcker det inte med att rösta varje år, då måste man driva sina frågor på annat vis. Ett sätt kan vara att anordna en bussresa.