Det handlar inte bara om Breivik.
När man diskuterar vad Breivik bör få för straff så är det många som tycker att vissa handlingar omöjliga att förlåta och att en person som gjort sig skyldig till dem ”helt enkelt” förtjänar att få det brutalaste av straff. Speciellt motiverat anses det vara eftersom Breivik inte kommer lida några psykiska kval och att han aldrig kommer ångra sig och bli normal, något som folk kastar ur sig helt utan kolla på läget. Nåja, det må vara sant att han förtjänar en hemskt behandling och att rehabilitering ändå inte kommer bita på honom men jag tycker inte att det är argument nog.
Grejen är att detta inte bara handlar om Breivik, det handlar om hela samhället. Ett fall som får så stor uppmärksamhet som detta måste ses i en kontext, och vi måste reflektera över vad domen kommer få för konsekvenser för resten av samhället. Jag tror inte att vi kommer röra oss ifrån Breiviks idéer för att han får en omänsklig behandling, jag tror snarare att vi kommer röra oss mot dom.
Inte bara i fall som dessa utan överlag när straff diskuteras så tycker folk att något speciellt och i deras ögon otroligt grymt brott är ett för lågt straff. Detta kan säkert vara motiverat i vissa fall, men långt ifrån alla eller ens de flesta. Ofta har en person något speciellt förhållande till en viss typ av brottslighet, för att man sympatiserar med offret eller för att man varit med om något liknande, för att man absolut inte kan förstå gärningsmannen och så vidare. Ofta hör man saker som att gärningsmannen trots allt ”förstört människors liv” och liknande men när gäller inte det egentligen?
Det är viktigt att se hur vår syn på rättsskipning påverkar resten av samhället, inte bara hur rättfärdigad den kan tyckas i förhållande till förövarens grymhet och offrens lidande. I det långa loppet tror jag vi har allt att förlora på att straffen bli hårdare generellt.
Bloggutmaning.
Kombinationen av skräckscenarion som gnuggas in i våra ansikten och porträtten av människor som är så mycket bättre än oss leder till ångest.
Anna har skrivit om varför så många ungdomar mår så dåligt och tar upp några olika faktorer, bland annat att vi får väldigt mycket stimulans från olika håll vilket gör att vi sällan reflekterar. Jag skulle vilja foga mitt perspektiv till det hela, jag är ju faktiskt expert eftersom jag är ungdom.
Jag skrev innan om det här med oro. Om hur även jag, som ändå har en hel del fördelar som gör mig anställningsbar och troligheten för att jag kommer kunna leva ett bra liv hög, oroar mig väldigt mycket över min framtid. Och jag tror inte detta gäller enbart för mig, jag tror det är något som mer eller mindre all unga idag känner. Vi har blivit uppväxta med en ökande ojämlikhet, ekonomiska kriser, klimatkriser och eskalerande ungdomsarbetslöshet. Många av oss nödgas att plugga för att det inte finns några jobb, många bor hemma tills att de fyllt 25 för att det inte finns några lägenheter, åtskilligt fler har otrygga anställningar där de blir inringda en timme innan de börjar, måste skrubba toaletten med tandborste och så vidare.
Samtidigt blir vi matade med ”klara dig själv”-idealet precis hela tiden och överallt. Våra förebilder är inte artister, konstnärer eller politiker utan entreprenörer. Vi ska se upp till och inspireras av människor som byggt sin egen lycka, startat företag och så vidare. Personer som ”byggt sin egen lycka”. Samhället och skolan blir mer och mer elitistiskt, det skapas specialklasser, strukturella problem löses med uppmaningar till individuella ansträngningar och så vidare.
Detta tär fruktansvärt mycket på en människa som redan tar hand om livsfrågor för fullt. När man är mellan 15-25 så funderar man ju mycket på sånt, på vem man är, vad man vill bli, hur man vill leva sitt liv. Det är en jobbig process för de flesta och den blir knappast enklare när man så gott som dagligen får höra att arbetslösheten är skyhög och att man verkligen verkligen måste tänka efter på vilken utbidlning man väljer så man kan försörja sig i framtiden. Som i KDU:s ”skaffa dig ett liv”-kampanj som i princip gick ut på att du själv är ansvarig för om du får jobb efter studierna, att även om politiker kan hjälpa till så vilar det yttersta ansvaret alltid på dig.
Men samtidigt som dessa yttranden och kampanjer radar upp sig så ökar ojämlikheten i samhället, ungdomsarbetslösheten ökar, universiteten blir sämre, det krävs mer utbildning för att få jobb och den faktiska möjligheten för ungdomar att ”skaffa sig ett liv” blir sämre och sämre. Jag tror att detta samhällsklimat leder till extremt mycket oro och olycka, denna kombination av eviga skräckscenarion som gnuggas in i våra ansikten och porträtten av människor som är så mycket bättre än oss. Och den här vetskapen om att även om vi fixar till våra egna liv så är klimatet på upphällningen och ekonomin på ständig nedgång.
Varför finns det bara ett sätt att hitta sig själv på?
Jag har haft dessa två inlägg i min ”blogga”-mapp hur länge som helst nu men inte tagit mig tid att skriva fören nu. Elsa och Hanna har skrivit om det här med att backpacka/resa runt i världen för att ”hitta sig själv” och jag måste säga att jag tycker så jävla illa om den där grejen med alla ungdomars fixering vid att ”se världen” och ”hitta sig själva”.
Att resande vidgar vyer ligger det väl något i. Jag upplever i alla fall att mina resa vidgat mina, men mest för att jag vågat bryta upp med hemmet och vännerna än att jag sett ett nytt land. Det kan såklart vara nyttigt att se hur folk har det i andra länder, men jag kan tycka att det finns en ide om att det skulle leda till så jävla mycket ödmjukhet och respektfullhet inför andra kulturer som jag helt enkelt inte tycker stämmer. Mitt intryck generellt av människor som ska ”resa” är att de är osnutna slynglar som ser resten av världen som sin lekplats snarare än personer med ett genuint intresse för omvärlden. Det finns såklart mängder av undantag från detta, men ni fattar nog vilken typ jag menar.
Men det jag tycker är det mest irriterande är detta att frigörelse har en så otroligt statisk mall. Förutom detta att man ska resa och uppleva saker så tycker jag också att det finns en slags ide om att det är väldigt bra att träffa människor, en jävla massa människor. Man ska liksom träffa dem och dela varandra historia och kultur och sedan bara mysa tillsammans i något slags stort samförstånd om hur det är att vara människa och hur sjukt jävla öppensinnad man är.
Men detta passar inte för alla. Jag till exempel tycker verkligen verkligen inte om att resa under ostyrda former. Jag vill ha någonstans att sova, pengar att köpa mat för, tillgång till dator och internet och säkra utrymmen att förvara saker på. Vidare behöver jag ett visst mått av lugn, jag orkar inte en massa tjo och tjim och att träffa nya människor stup i kvarten är otroligt ansträngande för mig. Man ska liksom vara så jävla nyfiken på världen och andra människor och kulturer, vilja se allt och träffa alla. Jag är verkligen inte intresserad av den sortens ”finna mig själv”.
Nu sysslar jag visserligen en del med andlighet som Hanna beskriver i och med att jag mediterar (det trodde ni inte va? Första gången jag skriver något om det här) men jag håller med om att den där dryga attityden som finns hos folk som betraktar sig som upplysta och världsvana är otroligt irriterande. Jag stöter på den ibland bland folk här som gottar sig i att deras vänner inte ”gör något av sina liv” utan bara är kvar på samma ställe. Men alla behöver inte ett år utomlands för att komma till insikt om vad man vill i livet, vissa trivs bra där de är och når inre utveckling på andra vis.
För mig har det varit mycket viktigare att göra en åsiktsmässig resa, en resa jag gjort mycket genom diskussioner, reflektion, skrivande och läsning. Jag tror inte jag hade nått samma insikter om jag istället varit ute och rest och sett saker och träffat människor, det hade säkert varit givande på andra sätt men hade inte gett mig det jag vill ha först om främst.
Kommentarer.