Dag: 7 maj 2012

Lite klagande.

Åh, denna dag har varit gräl och åter gräl. Är trött och sjuk och riktigt opeppad på allt just nu.

Har i övrigt ägnat dagen åt att kolla på partiledardebatten i Agenda och funderat över en grej som Stefan Löven snackade om, nämligen detta att man skulle ha något slags skolkontrakt för vuxna utan fullgjord gymnasieutbildning. Är det bara jag som missförstått detta? Det innebär ju i så fall att skolplikten utökas till även gymnasium, något som jag dels tycker är dåligt rent principiellt och dels inte tror kommer lösa problemet att många inte fullgör gymnasieutbildning fast de kanske kommer vilja plugga vidare.

Nåja, om någon vet om detta stämmer så skriv gärna och hänvisa till någon slags källa. Hittade inget när jag sökte på det nämligen.

Livsfilosofier.

Blondinbella filosoferar lite om livet. Hon frågar sig; finns det en utstakad bana i livet där allt är förutbestämt eller är det upp till mig vad jag vill göra av min situation.

Jag är lite delad när det kommer till ödet eller att man styr sitt egen framtid. Någonstans känns det ändå mer logiskt såklart att jag själv har kontroll över allt som händer mig och att jag själv styr mitt liv. Men jag kan inte låta bli ibland att bara släppa på kontrollen och tänka ”äh det ordnar sig, det finns en mening med allt som sker”. Eller så kanske det är en blandning av båda två. Tänk om det finns en utstakad bana alltså ödet men att vi själva får göra det bästa av situationerna som sker?

Jadu Bella, det kan man ju fråga sig. Men du behöver väl kanske inte riktigt gå så långt som att säga att allt är förutbestämt och att man därför helt kan släppa kontrollen men nog finns det faktorer utom oss själva som påverkar våra liv. Jag vet inte om jag skulle kalla det ödet, snarare typ klassklyftor, fördomar, samhällsstrukturer, var man föds och så vidare.

Det är såklart lockande för en lyckad person att tänka att man är sin egen lyckas smed. Jag förringar inte att Blondinbella är smart och har driv, men det behövs så mycket mer av den varan om man inte föds in i en stabil familj där det finns pengar, trygghet, stöd, kunskap och så vidare. Ännu bättre om man föds i ett land med en stabil politisk situation. Jag vet inte om jag skulle kalla detta för ”ödet”, snarare omständigheter som formar våra liv. Men om man ser allt förutom sitt eget ”driv” som ”ödet” så tja, då är det nog ödet som spelar mest roll tror jag. Även om man kan påverka sin situation så spelar omständigheterna extremt stor roll för var man kan komma och också för ens egen drivkraft.

Blondinbella skriver vidare:

Om det är något som jag ändå har kommit fram till under mina 21 år så är det att framtiden är ljus. Livet vill oss inget elakt. […] Allt jobbigt som händer, jobbiga besked eller när saker som inte går som man vill – ja man får helt enkelt göra det bästa av situationen och fråga sig själv vad man kan lära sig av det som hände. Så länge man är sin egen bästa vän, litar på sig själv, sätter gränser och vågar drömma så går det så småningom väldigt bra.

Och alltså. Jag unnar verkligen Blondinbella att ha denna positiva livssyn. Fan vad härligt att gå omkring och tänka att allt som sker kan tillföra något gott i livet. Men tja… det blir en aning löjeväckande.

Jag tror jag förstår nu.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om det här med skuld och jag tror faktiskt att jag börjar förstå lite vad grejen är, varför jag hade så svårt att förstå hennes agerande.

Såhär. Den där skulden som så många kvinnor vittnar om. Jag har aldrig känt den. I alla fall inte rörande min åsikter. Jag har alltid varit en jävligt gapig person, en person som säger vad jag tycker och tänker och jag har aldrig någonsin skämts för det. Därför är det svårt för mig att begripa att det här kan vara något man behöver kämpa emot. Jag förstår det rent intellektuellt eftersom många vittnar om det, men jag har svårt att sätta mig in i det.

Jag hade så otroligt mycket dåligt samvete och ångest när jag var yngre, när jag försökte separera mig själv i bra och dålig, god och ond och när jag gjorde allt i min makt att aldrig visa, aldrig låta andra se det fula. Så mycket tid och energi som gick åt att förtrycka och förtränga och SKÄMMAS över alla sämre egenskaper för jag ville inte vara en dålig människa och dåliga kvaliteer innebar ju att jag var just det. Dålig. Konstant skam följde mig genom hela barndomen och tonåren och långt upp i mitt vuxna liv.
Sen insåg jag att jag är jag och att jag faktiskt är ganska ok precis som jag är. Jag tänker inte känna den där skammen igen. Även om andra tycker att jag borde det.

För mig har det tvärtom varit så att jag behövt tona ner mig. Jag har behövt lära mig att släppa fram andra, att lyssna och förstå. För mig har det aldrig handlat om skuld för den jag är utan bara om att bete sig vettigt mot andra. Jag har aldrig riskerat att falla tillbaks i skuld om jag ifrågasätter mitt eget agerande för jag har aldrig varit där.

Precis som en person som innan lidit av ätstörningar måste ta det mer försiktigt med bantning än andra så måste en person som innan känt en massa skuld inför sin person vara mer försiktig när det kommer till självkritik och förändring. Man måste först acceptera sig själv som man är innan man kan gå vidare.

Jag menar inte att jag har kommit ”längre” i detta på något sätt, det jag menar är att jag aldrig någonsin har skämts för dessa drag som jag och Lady Dahmer i ganska stor utsträckning delar. Det gör att jag har svårt att förstå att man skulle kunna göra det. För mig handlar det absolut inte om att någon ska skämmas, det tycker jag inte att man ska göra alls. För att citera Kajsa Ekis Ekman:

Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart.

Precis så är det. Skuld är inte på något vis konstruktivt och det är inget jag vill att någon ska känna, absolut inte. Jag förstår att jag tolkades så i det jag skrev och jag tror det beror på att jag inte tänkte på att detta är något man kan tänkas känna skuld inför.

Och på den grunden håller jag med om att man inte ska be om ursäkt. Man ska inte be om ursäkt för den man är. Man måste landa i sig själv och fullt ut acceptera sig själv innan man kan börja tänka på annat, helt enkelt. Det är bara det att jag aldrig behövt göra den här landningen.

Ideal.

När det talas om ideal så sägs det ibland att man ska bekämpa ideal som koncept istället för att byta ut ett ideal mot ett annat. Och jag tänker att det låter ju bra och fint i teorin men ärligt talat så tror jag aldrig att vi kommer lyckas bekämpa ideal som koncept. Jag tror att det ligger i människans natur att ständigt sträva efter något bättre, efter perfektion. Däremot tror jag att vi kan ha väldigt olika förhållanden till ideal.

Jag har en massa olika ideal. Dels ideal kring hur jag vill vara som människa rent moraliskt, jag har även intellektuella ideal, alltså att jag ständigt strävar efter mer intelligens och insikt. Jag har också ideal kring en mängd olika egenskaper, vissa som jag applicerar på mig själv och andra jag struntar i för att det kräver för mycket tid. Jag har också utseendeideal, en ide om hur jag helst vill se ut som jag strävar efter. Jag tycker inte att det är något konstigt med det, däremot är det viktigt att detta ideal är lika förankrat i verkligheten som mina andra ideal. Jag kan inte ha som ideal att vara skitsmal för jag har inte förutsättningarna för det. Det skulle inte passa min kropp, det skulle sätta för mycket annat av det jag värderar i skymundan.

Att bekämpa utseendeidealen helt ser jag som en ouppnåelig utopi, däremot känns det rimligt att vi skulle kunna jämställa dem med de andra ideal vi har för oss själva. Att det inte är viktigare att vara snygg än att vara till exempel smart, duktig på att rita och så vidare. Alltså, ingen vill väl vara bra på bara en grej ändå? Det suger ju att bara var snygg, lika mycket som det suger att bara vara smart eller snäll och inte ha några andra egenskaper man anser positiva.

I alla andra ideal vi har så anpassar vi det efter våra förutsättningar och så måste vi även göra med utseendeidealen. Man kan helt enkelt inte vara bäst på allt utan måste ha en realistisk syn. Men jag tror inte att det är någon ide att försöka krossa dem helt, det viktiga är att det finns pluralism och en strävan som är grundad i någon form av verklighet, inte i grundlöst önskedrömmande om den perfekta människan.