Dag: 16 maj 2012

När ska folk inse att bloggen är en publiceringsform, inte ett innehåll?

Detta var otroligt bra skrivet av Anna-Maria angående en debatt som hållits om bloggar på publicistklubben. Jag har själv inte sett den, så min grund för det jag skriver är Anna-Marias inlägg. Jag kan i många fall hålla med om att grävande journalistik och seriöst nyhetsjournalistisk har fått ge vika får någon slags åsiktsjournalistik som väl till viss del kan kopplas till bloggkulturen. Alltså byggandet av det personliga varumärket, vikten av avsändaren och så vidare. Däremot har jag svårt att förstå hur det kommer sig att det är just bloggarna som hamnar i blåsväder. Läser man en tidning förväntar man sig ett sakligt och korrekt innehåll ty det ingår i det journalistiska uppdraget, läser man en blogg förväntar man sig inte det på samma sätt.

Jag kan tycka att fixeringen vid ”sociala medier” och så vidare är ganska lam och att den urholkar journalistiken. Men samtidigt har jag sjukt svårt för det här perspektivet att folk bara ska sitta och matas med information och åsikter av journalister och i övrigt hålla käften. Överlag så är det väl något bra att fler kan debattera, fler kan uttala sig och skriva om samhället.

Eller egentligen är det inte så konstigt att bloggar blir så hackade på med tanke på att nästan alla framgångsrika bloggare är kvinnor. Givetvis ska de tas ner på jorden då. Det kvinnor gör bäst och kvinnor konsumerar är irrelevant och oviktigt, inte lika fint som ”riktig” journalistisk. Alltså, det är jätteviktigt att det finns en välfungerande mediekår i ett land, det tycker jag verkligen, men det ena behöver inte utesluta det andra. Problemet uppstår när även innehållet i ”seriösa” tidningar börjar lika denna nidbild av bloggar, alltså något slags hejdlöst tyckande än hit än dit och reklam för sitt personliga varumärke. Men att människor i alla högre grad ägnar sin fritid åt att skriva och att vissa lyckas tjäna pengar på det, det är fan inte ett problem.

Bloggvärlden är viktig för många personer. Den är viktig för mig, för den ger mig utrymme att vädra mina tankar och uttrycka mig. Jag hade inte varit i närheten av en så bra skribent eller tänkare som jag är idag om det inte vore för det. Den är säkert också viktig för en massa människor som läser och själva inspireras till att skriva och fundera över saker och ting. En jättebra grej med bloggar är att man kan publicera något kort och lätt, något som egentligen inte innehåller något vidare avancerat resonemang eller stora insikter, något som aldrig skulle publiceras i en tidning just eftersom tidningar har högre kvalitetskrav. Icke desto mindre kan detta sätta igång tankar hos människor som inte tänkt i de banorna förut. Det finns också utrymme för debatt, och debatter som ofta håller en hög kvalitet.

Det är intressant också hur personer som verkligen inte är insatta i hur bloggvärlden fungerar förväntas ha kompetens nog att tala om den. Janne Josefsson verkar ju inte ha någon koll över huvud taget och bjuds ändå in för att debattera, och då är han väl ändå en person som håller sin journalistiska fana högt?

Gud, när ska folk inse att bloggen är en publiceringsform, inte ett definitivt innehåll? Det finns gott om bloggar som är välskrivna, välresearchade och så vidare. På samma sätt finns det gott om tidningar som är skitbra, och gott om tidningar som är skit. Släpp denna kritik mot ”bloggvärlden” i stort bara, och sluta tro att alla bloggar är som Kissies.

När arbetsmarknad och trygghetssystemen inte fungerar ihop.

Läs krönikan av Hanna Fridén som handlar om vad som har hänt med henne. Hon har ju jobbat som egenföretagare men blev såpass sjuk att hon var sängliggande otroligt mycket, vilket ju såklart gjorde det svårt att jobba. Så kan de ju vara, det kan inträffa för alla att man bli sjuk. Det intressanta är hur det fungerar i samhället. Hanna beskriver hur hon blev tvungen att välja att säga nej till F-kassa och försöka dra in tillräckligt mycket pengar ändå, vilket gjorde att tillfriskningsprocessen blev längre än vad den hade behövt vara.

Bilden av ett system som missgynnar egenföretagare träder fram, vilket är intressant med tanke på att Alliansen ska vara så jävla entreprenörsvänliga och suttit vid makten tillräckligt länge för att ha haft möjligheten att göra något åt saken. Även som egenföretagare ska man ha trygghet, kunna bli sjuk och gå ner i deltid utan att det skjuter hela ens ekonomi i sank.

Kaliber gjorde i Januari ett program som handlade om just detta, hur de svenska trygghetssystemen inte är särskilt bra anpassade för annat än fasta anställningar. Detta blir såklart ett stort problem när fler och fler jobbar på andra vis än genom fasta anställningar och speciellt då vi har en regering som aktivt uppmuntrar dessa anställningsformer både genom retorik och politik. Man kan ju tycka att en person som jobbat och betalat skatt i flera år borde ha ett skydd, men icke. Det finns en enorm tragik i det, hur samhället överger människor som faktiskt har ”gjort rätt för sig” (hur mycket jag än hatar det uttrycket).

Estetik.

Två bilder från mina första månader som kameraägare, tagen med blixt i ett mörkt rum. Gillar dem fortfarande skitmycket, men kanske av andra skäl nu än innan. Tycker om när man ser andra estetiska värden i saker man skapat än vad man gjorde innan. Till exempel när jag läser texter jag skrev som yngre så brukar jag uppskatta andra saker än vad jag gjorde då.

Reinfeldt är inte rasist.

Jag tolkar denna debattartikel av Hanif Bali som något slags svar på reaktionerna kring Reinfeldts uttalande om att arbetslösheten bland etniska svenskar mitt i livet är låg. Av debatten kring uttalandet har jag snappat upp att många verkar tycka att Reinfeldts uttalande skulle vara rasistiskt, en kritik jag har väldigt svårt att förstå. Problemet är inte att han konstaterar vilka grupper som har problem på arbetsmarknaden, det är tvärtom väldigt rimligt eftersom vilka som drabbas av problemet säger något om hur problemet kan lösas.

Jag har lite svårt att förstå varför fokuset har hamnat på att Reinfeldt skulle vara rasist. Det har aldrig varit mitt stora problem. Problemet är ju att Reinfeldt inte är villig att kalla arbetslösheten massarbetslöshet även om den är högre än vad den var 2006, när Alliansen inte var sena med att kalla det massarbetslöshet. Att han sedan motiverar detta med att en av de mest privilegierade grupperna i samhället har låg arbetslöshet gör saken värre.

Det stämmer att det finns en diskriminering på arbetsmarknaden som gör att svenskar med annat etniskt ursprung blir diskriminerade. Det är inget konstigt med att konstatera den saken, det har tvärtom diskuterats länge politiskt utan att någon reagerat. Att man konstaterar att arbetslösheten är högre i dessa grupper innebär inte att man skyller problemet på dem, och det tror jag inte heller att Reinfeldt har försökt göra.

Man låtsas som om ett uppenbart samhällsproblem är ett problem som bara rör några enskilda grupper och alltså något som resten av samhället inte behöver bry sig om. Det är en retorik vars kärna liksom är någon slags uppdelning i vi och dem, i det friska samhället och det sjuka, som drabbas av problem oberoende av resten. Det är det jag ställer mig emot. Diskussionen om korrektheten i begreppet ”etniskt svensk” förefaller mig fullständigt likgiltig och missriktad.