Månad: maj 2012

Att hålla relationen vid liv.

Intressant studie av hur relationer upprätthålls. Kvinnor är enligt denna studie mer aktiva i relationen, vilket jag inte är det minsta lilla förvånad över. Kvinnor är enligt min uppfattning nästan alltid bättre på att upprätthålla relationer, oavsett som det rör sig om en partner eller en vän.

Nåja. Läste en facebooktråd om denna studie med en massa stötta män i som menade att det minsann inte alls var såhär det var. Till exempel skrev de att man minsann är två i en relation. Nå, det må vara sant men det är ju fortfarande för det mesta så att en av parterna står för det mesta. Och nej, det finns såklart undantag men detta rör sig om ett generellt samband, inte om en absolut förutsägelse i alla specifika fall, det borde de flesta fatta.

Jag har själv varit i en sådan relation där jag varit den som framförallt dragit i trådarna och upprätthållit relationen och jag tror att de flesta som delar den erfarenheten vet vilket jävla helvete det är. Det är så tröttsamt att alltid vara den som hör av sig, ringer och skriver. Att alltid vara den som blir avvisad och så vidare.

Ofta så beskrivs dessa personer som efterhängsna brudar och det är så trist att de som vågar visa att de tycker om någon och vill vara med den personen är de som får stå med hundhuvudet. Det är mycket coolare att vara avvisande eller i alla fall inte dra det tunga lasset i en relation för det är så tjejigt töntigt att ringa, att smsa, att bry sig. Det är häftigt att vara nonchalant. Åh, så tröttsamt.

Fy fan. Jag kommer aldrig mer att låta mig själv vara den där personen som drar det tunga lasset i min relation. Aldrig mer.

Äganderätt.

Vissa tycker att ”är skatt stöld” är en fullt rimligt frågeställning. Nåja, det tyckte jag också en gång i tiden så jag ska inte raljera, däremot så vill jag dela med mig om mina tankar kring ämnet. För det första så finns det en mängd praktiska komplikationer med att betrakta skatt som stöld, det är helt enkelt sjukt svårt att bygga ett rimligt samhälle utifrån den premissen. Detta var det argument jag alltid tog till när jag övergav nyliberalismen, man jag tyckte fortfarande att det var ett rimligt argument rent filosofiskt.

Såhär tänker de flesta nyliberaler jag diskuterat äganderätt med: äganderätten är oinskränkbar eftersom den kommer från ditt arbete, och du har själv rätt att förfoga över frukterna av din kropp, alltså ditt arbete. Även vid arv är äganderätten oinskränkbar eftersom det då handlar om den du ärver avs rätt att göra som hen vill med sin egendom och så vidare.

Men för typ fyra månader sedan så fattade jag hur det inte går ihop ens filosofiskt, eller snarare hur jag kan försvara min ståndpunkt filosofiskt. Nämligen såhär: nästan alla rikedomar härstammar på ett eller annat sätt ur naturen. Eller inte nästan alla, alla. Kan faktiskt inte komma på ett enda exempel där det inte kan härledas. Till exempel om din släkt blivit rik som fan på att den lyckades exploatera den bästa marken eller lagt beslag på naturresurser och om du sedan använt dessa pengar för att skaffa dig en utbildning så att du nu kan tjäna pengar enbart på intellektuell egendom så härstammar den ställningen fortfarande från naturresurser. Vidare så förstör många företag miljön vilket också är ett slags exploaterande av naturen.

Det finns absolut inget sätt att filosofiskt försvara oinskränkbar rätt till jorden. Äganderätten är i detta avseende väldigt praktisk, men denna ide om att den skulle vara oinskränkbar köper jag inte. Jag tycker absolut att människor ska ha rätt till frukterna av sitt arbete, men sällan handlar det om frukterna av endast arbete utan även om rikedomar som funnits i samhället eller i familjen som stammar från naturen.

Sedan kan man diskutera vad som ska beskattas, i vilken grad och vad skatten ska användas till. Jag tycker att man ska beskatta exploatering av naturresurser bra mycket mer och lönearbete mindre. Ju mindre förfining och arbete det ligger bakom en produkt desto mer av dess värde ligger i det som tagits direkt från naturen, och desto mer av vinsten ska tillfalla det allmänna. Om man förgiftar miljön med sin produktion så tycker jag att även det ska beskattas. Däremot produkter vars värde framförallt kommer från arbetet bakom, såsom en bok där en väldigt liten del är materialvärdet och en stor del är det värde som författare, designer och så vidare har tillfört tycker jag ska beskattas mindre.

Det var väldigt skönt när jag kom fram till det här för det betyder att jag helt kan lämna nyliberalismen bakom mig. Den oinskränkbara äganderätten håller helt enkelt inte som resonemang för mig, och nu vet jag varför.

Tjenis micropenis.

Igår så tänkte jag typ såhär; fan vad lite jag skrivit idag. Såg sedan att jag skrivit åtta inlägg. Jag har blivit så sanslöst produktiv på sista tiden vilket väl mest beror på att jag är så jävla led på alla andra saker man kan göra här. Ägnar kanske tre timmar om dagen åt att skriva, åtskilligt fler framför datorn, det är mycket. Herregud. Måste. Komma. Hem. Och. Börja. Plugga. Är allt vad jag känner nu. Måste få diskutera, utmana mig själv intellektuellt och tänka och testa nya tankar. Och det snarast. Orkar inte med att det är fyra månader kvar tills att skolan börjar.

Btw så blev denna diskussion extremt infekterad vilket såklart delvis är mitt eget fel. Jag avvaktar nu men kommer nog med någon slags uppföljning lite senare, det känns som om det kan vara relevant eftersom det blev en så gigantisk jävla grej men jag orkar ärligt talat inte just nu. Får ta det om några dagar istället.

Elva frågor.

Utmaningen kommer från lilla S.

Vilket vore det godaste godiset som inte finns än?

En gång när jag var väldigt full tyckte jag att någon skulle producera små små moln som skulle vara fuktiga och omgivna med ett tunt och krispigt lager socker. Står nog fast vid den visionen.

Om du fick äta middag med fem kändisar, vilka skulle det vara?

Alltså, kändisar över huvud taget känns så jävla lame. Kanske inte riktigt kändisar men jag tänker typ: Rasmus Fleischer, Kajsa Ekis Ekman, Lena Sommerstad, Isobel Hadley-kamptz och Carl Schlyter. Personer jag respekterar intellektuellt och ser upp till, skulle vara spännande. Skulle dock säkert känna mig otroligt korkad.

Vilket vore det värsta sättet att dö på?

Att sakta känna ens sinnen tyna bort. Har svårt att tänka mig något vidrigare än typ alzheimers.

Säg en onödig pryl du aldrig skulle skaffa!

Ipad. Gud vilken värdelös och överprisad produkt.

Vilken bok skulle du vilja vara med i?

Harry Potter.

Vad skulle du vilja att ditt hundraåriga jag sa till dig nu?

Att allt kommer ordna sig och att både jag och världen kommer nå dit jag vill. Så jag slapp oroa mig och kunde köra på istället. Och så vore väl lite livsinsikter trevligt.

Vad var du rädd för när du var liten?

Mest rädd var jag för en figur i en irländsk folksång. Den handlade om en liten tjej som dödade hela sin familj och i sångboken fanns en sjukt läskig bild på henne som jag var jätterädd för i flera år efteråt. Mamma blev tvungen att fästa ihop sidorna som bilden var på för att jag skulle kunna kolla i boken.

Vilken bok minns du mest från när du var liten?

Det är nog den jag berättade om ovan alltså som hette 60 visor från 60-talet. Och så Harry Potter-serien.

Hur skulle det perfekta porträttet av dig se ut?

Tycker det som Hannah har gjort är himla fint, tyvärr lyckas jag inte ladda upp det. Jag älskar även det nedan som jag tagit av mig själv, jag ser så himla fridfull ut.

Om det är mitt i natten och du är sugen på någon jättekonstig mat, vilken är det mest troligt att det skulle vara?

En macka med köttbullar eller så på troligen. Inte så konstigt kanske men ändock.

Vad skulle du vilja lära dina barn?

Att vara intellektuellt hederliga, säga ifrån och att alltid alltid utvecklas, ifrågasätta sig själv och andra. Och en massa andra saker, såklart, men framförallt detta.

Att be om ursäkt.

Inte ska man be om ursäkt för ”den man är” tycker många och jag bli så konfunderad. Jag förstår detta med att våga vara annorlunda och speciell, att vara provocerande och att inte skräda orden. Absolut, jag gör det själv. Men tänk om jag hade sagt ”jag tänker inte be om ursäkt för den jag är” när Hanna Fridén tyckte att jag citerat henne fel? Det är en jävla skillnad på att ha en viss personlighet som man värnar om och på att inte vara intresserad av att ta kritik mot och förändra ett speciellt handlingsmönster.

Om någon skulle säga åt mig att sluta vara feminist, att sluta skriva eller liknande så skulle jag inte lyssna, för detta är vem jag är. Om någon däremot bad mig att inte uttrycka mig så hårt i en specifik fråga så skulle jag hantera det helt annorlunda. Kanske ändra mig, kanske inte, men jag hade inte gjort det till en generell fråga om mig som person. Inte skrivit ”jag citerade Hanna fel för att jag är sån/för att uppnå en reaktion”.

Nej, be inte om ursäkt för den du är men be för guds skull om ursäkt om du gör folk illa, om du uttrycker dig grovt eller generaliserande. Eller ännu bättre; tänk innan du skriver. Om du tror att något kommer väcka en massa reaktioner, fundera på varför och om du tycker det är värt det.

Om du nu tycker det så anser jag att det är vettigt att kunna backa upp det med något annat än att du skriver provocerande med flit. Det är ju ett otroligt cirkelresonemang. ”Jag skriver provocerande för att uppnå en reaktion”. Ja, okej. Reaktionen du nu gav upphov till var denna, besvara den utifrån inlägget, inte utifrån din tanke bakom inlägget. Förstår ni hur jag menar?

Visst, ibland överreagerar folk, ibland misstolkar folk med flit. Jag begriper det. Men bara för att det sker ibland så ska man väl inte utgå från det när andra människor försöker jävlas med en.

Det handlar inte om vem man är utan vad man gör och säger. Detta borde de flesta kunna göra en distinktion kring.

Kvällsinlägg.

Idag har jag faktiskt köpt en webcam som har bättre ljud och bild så nu kommer jag garanterat videoblogga för annars kommer det ju kännas totalt jävla ovärt. Jag har en på g som handlar om bra och dåliga personlighetsdrag.

För övrigt vill jag säga att Plankas bok trafiksmaktordningen som jag skrev om här finns att köpa här för den ringa summan 69 riksdaler, för den som vill. Det finns även att läsa texter som finns i boken här.

Att hantera kritik.

Lady Dahmer har ju hamnat i blåsväder på grund av den här texten om Carola och hennes svar på den och det kan jag verkligen begripa. Jag tyckte själv inte att det var så farligt men jag förstår absolut reaktionerna. Lady Dahmer har mycket åsikter till höger och vänster om hur folk ska bete sig som föräldrar, ofta har hon rätt, andra gånger inte. Men det är provocerande med någon som kommer med pekpinnar på det sättet.

Nåja, jag har inget emot pekpinnarna i sig men det jag reagerade på som jag tycker är väldigt väldigt konstigt är hur detta kombineras med ett självrättfärdigande som jag tycker är märkligt, och det på många olika nivåer. Jag diskuterade detta lite med henne på twitter där jag skrev ungefär att jag fattar att folk blir provocerade och att jag tycker hon ska ta till sig av kritiken istället. Då skrev hon i princip att ”haters gonna hate” och att hur hon än gjorde så kommer hon att få kritik.

Jag menar ju inte att man ska backa så fort man får kritik, det tror jag att de flesta som läser min blogg fattar. Däremot tycker jag att man ska fundera lite på ofta återkommande kritik, speciellt om den kommer från personer som följer en och gillar en i övrigt. Hon verkade tolka mig som om jag menade att hon inte ska provocera och att man ska vika sig för andras åsikter. Det tycker jag såklart inte alls, däremot tycker jag inte att man ska ignorera andra åsikter och låta dem ”rinna av” för att man tycker att ”det är bra att provocera” vilket verkar vara lite den stilen hon kör på. ja, det är väl bra att provocera men det finns absolut inget egenvärde i provokation. Det är ett vapen som måste användas med omtanke när man har något att stå på.

Och sen var de det där med att hon ”är sån”. Well, det förstår väl jag också att hon ”är sån” men jag tycker att det är en usel förklaring eller ursäkt eller vad man nu ska kalla det.

Såhär. Jag låter Lady Dahmer vara precis hur hon vill, jag tycker att hon är cool och att hon har fel ibland och rätt ibland. Jag har heller aldrig blivit provocerad av något hon skrivit. Vad jag däremot tycker är jättekonstigt är det här sättet hon besvarar kritik på. Såhär tänker jag när jag får kritik; antingen har personen rätt och då brukar jag medge mitt misstag och be om ursäkt, eller så tycker jag att personen har fel och då brukar jag förklara varför eller ignorera det om det är någon riktigt ovettig invändning. Om flera personer kommer med en och samma kritik brukar jag fundera på det och sedan återkomma. Det kanske inte är perfekt men jag tycker att det är en ganska bra metod som är intellektuellt hederlig, vilket är viktigt för mig. Men det jag tycker är konstigt är hur hon ibland ger de som kritiserar henne ”rätt” men struntar i att göra något åt det och istället konstaterar att det är ”sån jag är”. Det tycker jag är motsägelsefullt.

Jag skrev detta och då skrev hon att hon är motsägelsefull. Det är sån hon är. Och för övrigt är människor i regel motsägelsefulla. Alltså, människor i regel är på en massa olika sätt men jag tycker att det är en väldigt lam ursäkt för att strunta i att göra något åt ett problem man är medveten om. Eller tycker hon inte att det är ett problem att vara motsägelsefull? För mig blir det här så otroligt konstigt. Jag hade tyckt det var okej om hon sa typ att hon känner till detta men inte pallar göra något åt saken, då hade det funnits en förklaring, men att liksom bara konstatera att det är såhär jag är utan att på något vis varken problematisera eller handla för att åtgärda det, jag fattar de inte.

Jag såg sedan att hon skrivit ett inlägg som jag antar delvis var inspirerat av vårt samtal där hon skriver såhär:

Jag är en också fruktansvärt motsägelsefull person. Jag har motsägelsefulla känslor hela tiden och motsägelsefulla egenskaper och tankar och funderingar. Jag är arrogant, plump, klumpig, självgod, hård, hetsig, elak och alldeles alldeles underbar och jag vill att mitt skrivande ska spegla det. Jag märker att jag i takt med att statistiken ökar också tonar ner och vågar mindre och tappar bort mig själv lite.

Så hon konstaterar alltså att hon har en rad egenskaper som allmänt anses negativa. Sen bara… lämnar hon det? För hon ”är sån”. Jag fattar inte. Alltså, om jag hittar drag hos mig själv jag tycker är osympatiska så reagerar jag absolut inte såhär utan försöker göra något åt dem istället. Om jag tycker att jag är plump och elak så stannar jag inte vid att konstatera det utan försöker sluta vara det. Varför vill man vara en elak person?

Visst ska man acceptera sig själv men jag tycker samtidigt att det är viktigt att man försöker förändra de drag man har som faktiskt drabbar andra. För mig handlar det inte om att Lady Dahmer ska tona ner sina texter för att tillfredsställa massan. För mig handlar det om att man ska ha ett beteende som man kan stå för, som man tycker är rätt och försvarbart med mer än att man ”är sån”. Det kan hända att Lady Dahmer tycker att hennes beteende är försvarbart, i så fall kommer jag inte säga emot. Däremot tycker jag att det är lite av ens plikt att kunna stå till svars för sitt agerande utöver att det är sån man är. Du kan inte slå en person och sedan säga att det helt enkelt är så du är, lika lite kan du vara taskig mot andra med det som ursäkt.

Jag menar inte att jag ogillar henne på grund av detta, ja tycker att hon är cool för det mesta. Däremot fattar jag inte den här attityden till kritik och tycker att den är ganska vanligt förekommande dessutom.