Månad: maj 2012

Välförtjänt kulturstöd till Planka.

Förlaget Korpen Koloni har alltså fått kulturstöd för att ge ut Planka.nus bok Trafikmaktsordningen vilket såklart väckt upprörda känslor hos Sveriges samlade borgerlighet. Det är tydligen ”självklart” att kulturstöd inte ska utgå till organisationer som uppmanar till att bryta mot lagen. Att kulturstödet inte gått till planka utan till förlaget som ger ut boken och att det sagda lagbryteriet egentligen är civil olydnad för att framföra en politisk poäng bekommer dem inte.

Statens kulturråds generaldirektör Kennet Johansson, säger till Expressen att han själv inte läst Trafikmaktordningen men konstaterar att Kulturrådet ”självklart” inte ska ge pengar till organisationer som uppmanar till lagbrott.

Man får inte bryta mot reglerna grinar Kennet Johansson. Men pengarna kommer inte gå till att betala någons tilläggsavgift utan går till att ge ut en bok, visserligen en bok med ett budskap som regeringen inte ställer upp på men ändock i sig varken något konstigt eller ett lagbrott. Man vill väl inte att endast av regeringen godkända åsikter ska få ta del av kulturstödet?

De som tagit beslut om kulturstödet kommenterar saken såhär:

Den bedömning vår arbetsgrupp har gjort är att Trafikmaktordningen är en välskriven och välargumenterad debattbok som tillför ett nytt perspektiv i den trafikpolitiska utvecklingen.

Och det får väl anses vara en mycket god motivering till att en bok ska beviljas kulturstöd?

Om man tycker att vi ska ha kulturstöd så borde rimligtvis även böcker som är kritiska till rådande samhällsordning kunna ta del av det. Eller vill borgerligheten bara att kulturstöd ska delas ut till den som ställer upp på samhällets regler till punkt och pricka?

Planka är den organisation i Sverige som driver debatten om kollektivtrafik mest och bäst. Givetvis har de något att säga om saken. Ska de inte kunna få kulturstöd för att de har valt en okonventionell kampmetod i resten av sitt arbete? Kulturstödet ska väl fan i mig avgöras av det som man faktiskt ger stöd till, inte av vem avsändaren är. Ska vi även undvika kulturstöd till konstnärer med radikala åsikter? Det faller ju på sin egen orimlighet. Kulturstödet ska avgöras av boken, konstverket eller vad det nu är man söker stöd till och inte av vem man är.

Jag tänker i alla fall köpa Plankas bok när jag kommer hem till Sverige. Det verkar vara alldeles utmärkt läsning. Det är för övrigt även denna debattartikel om nolltaxa.

Bekräftelsefällan.

Ibland när jag fått kritik så får jag sådana där ”försvara mig offentligt på bloggen”-ryck och liksom känner att jag bara måste skriva om den där omogna taskiga kommentaren för att få lite medhåll om att personen som skrev den är en idiot. Sånt kan man ju göra ibland, men fan vad tröttsamt det är med bloggare som måste söka bekräftelse för varje negativ kommentar de fått. Det är så himla ängsligt kan jag känna, och framförallt så otroligt självrättfärdigande.

Det är jätteroligt att min blogg blir större men jag vill inte hamna i den där bekräftelsefällan där man plötsligt inte kan stå rakryggad från kritik utan att någon bloggläsare backar upp en, alternativt vägrar inse sina misstag för att andra tycker man gjorde rätt eller tänker att det ”bara” är en av många som läser ens blogg. Förstår ni vad jag menar? Jag tycke i alla fall att det är sjukt drygt när bloggare hamnar i det beteendet.

Benhårskommentarer.

Fick två tänkvärda kommentarer apropå det jag skrev senast om det outtömliga ämnet kroppsbehåring på kvinnor.

Min syster har flera gånger frågat mig varför jag inte rakar benen och jag har bara ställt motfrågan: ”varför frågar du inte pappa samma sak?” Hon blir hellt ställd och muttrar nåt om att ”killar ska inte”.

Kommentar från Alexandra.

Smart motfråga tycker jag! Har aldrig tänkt på den innan, utan kastar mig i vanlig ordning rakt in i en ändlös feministisk diskussion istället. Kanske borde ta efter detta istället.

en gång såg min tioåriga kusin mitt hår under armarna och tyckte det var helknäppt. jag tycker mest det kändes helknäppt och jobbigt att hon inte vet att hon ganska snart också kommer få hår under armarna och inte vet det, eftersom hon aldrig sett en tjej med hår under armarna.

Kommentar från Rebecca.

Min mamma rakade sig inte på kroppen under min uppväxt (antar att hon inte gör det nu heller) så jag fattade väl att även kvinnor hade kroppshår. Kan däremot tänka mig att det är väldigt jobbigt för en person som inte riktigt greppat det att komma i puberteten. Förutom att det redan är väldigt jobbigt när kroppen förändras så ska man även förhålla sig till att man inte fattat att det är en normal del av vuxenblivandet.

Nominera mig va!

Har fortfarande inte fått veta vad den där kommentaren handlade om vilket är frustrerande som tusan. Utöver det så är jag alldeles för trött för att orka ta mig för något vettigt ikväll.

Jag vill återigen uppmana er att nominera mig till blogawards. Guldpennan, inspiratör eller provokatör verkar passande. Annars vore blogstar fint, för då kan man vinna bloggkontrakt på Veckorevyn. Ni fattar väl vad det innebär? Jag får dels pengar för att skriva vilket kommer göra mig ännu mer motiverad, dels kommer min blogg dyka upp bland alla deras smink-, sex- och modebloggar.

Och så vill jag bara säga att jag väl kan förstå varför vissa anser det osmakligt med borgarpiñatas, men det är väl ändå att överdriva att, som vissa gör, hävda att det är att lära barnen att det är okej att slå ihjäl borgare. Det är bara löjligt. Och om vi ska vara sådana; vad sänder det för signaler att skära en tårta föreställande en svart kvinna? Dessutom är motiveringen både sann och kul; de ska släppa ifrån sig de godsaker de stulit från folket. Inget om att slå ihjäl här inte.

Transformers.

Kollade igår på Transformers med barnen och är verkligen helt jävla förbluffad över att folk ser på skiten frivilligt. Det är verkligen en fruktansvärd film ur alla möjliga perspektiv; uselt skådespeleri, tunn handling, ett himla sexualiserande av kvinnor, platta karaktärer och så otroligt jävla ansträngande för både ögon och öron.

Det fascinerar mig faktiskt att människor ser på detta och att det inte bara rör sig om en liten grupp med någon slags fäbless för underhållningsvåld utan om en massa massa personer. Alltså fy.

Jaja, jag antar att folk gillar olika slags kultur och det kan man väl få göra. Men alltså satan vad tråkig viss populärkultur är. Jag har dessutom en ide om att det inte är särskilt bra att bli matad med den typen av kultur sedan barnsben. Inte att det skulle vara direkt farligt eller så, men jag tror inte att psyket utvecklas särskilt mycket av den typen av extremt svart-vita och banal kultur som liksom serveras på silverfat. Det är fördummande, helt enkelt.

Om jag skaffar barn kommer jag hålla dem så långt bort som möjligt från den typen av kultur. Jag vill inte mata mina barn med underhållningsvåld, banala storys och simpla och generaliserade karaktärer. Det blir man ju fan puckad av.

Maj 2011.

Jobbade på en supermysig skola ungefär en vecka.

Var med familjen på vår båt.

Och stannade på ett café på vägen hem.

Gömde mig och fotade i skogen bakom en skola jag hade en jättejobbig idrottslektion på.

Gick på promenad i mitt kvarter.

Gjorde en sömnstudie i närheten av Karolinska.

Gick på promenad med Clinton.

Demonstrerade mot prishöjningen på sl-kortet.

Blev full med Hilda.

Hämtade Boel på hennes skola.

Såg en regnbåge.

Fotade blommor på kvällen.

Åkte spårvagn hem från stora Essingen.

Var med Hilda vid ett övergivet hus.

Dualism.

I dagens samhälle har vi ett så otroligt ansträngt förhållande till kroppslighet. Inte bara när det kommer till mat och träning utan i största allmänhet. Många ser det som en olycklig omständighet att vi måste leva i en kropp, ett livets gissel som man helst ska frigöra sig från. Och det är just denna tanke, att vi ”lever i en kropp” som är så konstig. Det är en gammal tanke inom filosofin som kallas kropp-själ-dualism. Iden om att kroppen och själen är två från varandra fristående substanser där själen ska och bör stå över kroppen. Kroppen är själens redskap och själen har till uppgift att styra över kroppen, att tukta den och forma den efter sina egna behov och ideal. Tyvärr måste kroppen hållas vid liv, annars dör vi ju.

Vi lever i ett extremt kroppsfixerat samhälle, samtidigt är vi längre bort från våra kroppar än vi någonsin varit. Vi ser kroppen som ett verktyg, vår (själens) egendom, inte som vad den faktiskt är; en del av oss. Eller snarare, den är oss. Vi är inget mer än kropp. Våra sinnen, vårt psyke, våra tankar, allt det pågår i kroppen, i våra hjärnor. Allt det är elektriska laddningar som strömmar inom oss. Visst kan man tro på någon slags odödlig livsande, en själ, men att våra psyken och våra kroppar är sammanbundna finns det inte mycket tvivel om. Dualismen är en gammal ide som vetenskapen övergett för länge sedan, ändå kommer den ständigt åter i vårt sätt att resonera kring vårt varande. Ändå hör man ständigt dessa idéer om att våra sinnen och våra tankar ska ställa sig över våra kroppar. Vi ska ständigt tygla våra köttsliga lustar som anses djuriska till förmån för att bejaka någon slags ”själ”.

Men om kroppen och psyket vore åtskilda, hur kommer det sig då att även våra hjärnor blir trötta av för lite sömn eller mat? Att även vår tankeförmåga är utmattad efter en heldag fysiskt arbete? Hur kommer det sig att vi mår så otroligt bra av beröring från någon vi tycker om eller att vi mår bra när vi tränat?

Man kan önska bittert att kroppen och själen vore åtskilda, att vi kunde leva endast i våra sinnen och bara kunna uppleva direkt utan att vara beroende av denna kropp. Men det är inte en möjlighet, för vi är våra kroppar. Kanske har vi en odödlig själ som får leva i frihet från kroppens fängelse när vi dör, men det är i alla fall inte en hypotes jag har lust att pröva innan det är dags. Tills döden är vi tvungna att leva i våra kroppar, hur mycket man än tror på en odödlig själ.

Jag tror att det är denna kropp-själ-dualism som ligger bakom många av de problem människor har med kroppslighet idag. Vi ser våra kroppar inte som en del av oss själv, som ska vårdas och älskas och som vi kan känna av, utan som något externt, något i grunden skilt från vad som är oss. Att lyckas ställa sig över kroppens signaler anses hedervärt, som en seger för den mycket finare och renare psyket. Vi får lära oss att vi, för att gå ner i vikt, ska härda ut, härda igenom hungern. Vi uppmanas ständigt till att inte lyssna på kroppens signaler utan tvärtom ställa oss över dem för att forma kroppen till en för psyket tillfredsställande form.

Dessa tankar har även jag gått i år ut och år in tills jag insåg att jag är min kropp, att mitt mående beror på min kropp och att jag måste ta hand om den. Jag insåg att för att mitt psyke ska kunna utvecklas i den riktning jag vill så måste även kroppen följa med, jag kan inte lämna den bakom mig utan jag måste ta den med mig. Eller tja, inte ta den med mig som i att mitt psyke släpar med sin kroppen, utan som i att jag, en människa som är en kropp, inte kan försumma min fysiska hälsa om jag ska nå välmående.

Vi måste överge dualismen och hamra in i våra högst kroppsliga hjärnor att våra kroppar och våra psyken är ett och att det ena inte kan finnas utan det andra. Att jaget inte äger kroppen utan att jaget är kroppen. Vi måste acceptera vår kroppslighet och sluta se den som något fult.

Ofta talas det om att kroppen måste ses som något som är till för en själv och inte för någon annan. Men jag tycker att vi måste dra det längre, vi måste sluta se kroppen som något som är till för oss själva utan istället som något som är oss själva. Om vi inte slutar se våra kroppar som något som ska användas för att uppnå något högre så kommer en sund inställning till kroppen att förbli omöjlig. Människan är en fysisk varelse och inga vetenskapliga framsteg kan förändra det.

Måste få veta.

Fick denna kryptiska kommentar angående mitt inlägg om Size me:

lägg ner din blogg så slipper vi skriva om ditt inlägg.. snälla för ingen elev pallar läsa denna text så ta bort den!

Och undrar på grund av detta: är det någon skolklass som har en uppgift som inkluderar att läsa mitt inlägg om Size me. Alltså, jag kan verkligen förstå att man tycker att det suger och det är helt okej med mig, men det vore otroligt smickrande om det var så. Så tja, om någon vet, snälla berätta!