Månad: maj 2012

Vi är väldigt långt ifrån ett fetmaideal.

Alltså när man diskuterar vikt och ideal så är det någon som kommer fram om tycker att man ska förespråka hälsosamma levnadsvanor och att fetma inte heller är nyttigt. Typ som Rebecca i Lady Dahmers kommentarsfält:

Att folk kan vara hälsosamma men ha en övervikt, det vet jag, att folk kan vara ohälsosamma vid en vad som sägs ”okej vikt” vet jag också. Men det är just det med FETMA som jag sätter mig emot. Fetma är ett sjukligt tillstånd som aldrig ska ses som positivt.

Det finns visserligen personer som har fetma som ett ideal, som äter sig så stora som det går, men detta är extremt ovanligt och kan snarast liknas vid någon slags fetisch. Fetma är ett samhällsproblem, men det är inte orsakat av ett fetmaideal. Få personer med fetma är nöjda med sin situation, de flesta vill gå ner i vikt. Anledningen till att det är svårt för dem att göra det är inte att det finns ett fetmaideal utan att det helt enkelt är sjukt svårt att gå ner mycket i vikt och stanna där.

Idag lever vi i ett samhälle där det ideal som ständigt presenteras är att man ska vara smal. Det är extremt ovanligt att någon framställer fetma eller ens mullighet som ett ideal men de få gånger det sker så tror jag knappast att det är idealomvälvande. Jag tror inte att folk så fort de ser en fet kropp i ett positivt sammanhang tänker; ”sådär vill jag också se ut!” och lägger om sin livsstil. I förhållande till alla bilder av otroligt smala personer som produceras och trycks i våra ansikten så är bilderna av feta så otroligt otroligt få.

Hjälper vi feta människor genom att få dem att hata sina kroppar ännu mer? Jag tror inte det. Jag tror bara att sådana känslor leder till mer ångest, mer självhat och mer misshandlande av den egna kroppen.

Jag har aldrig hört någon hävda eller sett några tendenser till att smalidealet skulle bytas ut till ett fetmaideal. Det enda jag sett är tendenser till att byta ut det idag näst intill anorektiska idealet som råder mot ett lite mer tillåtande ideal. Hur detta skulle leda till mer fetma har jag extremt svårt att se.

Tack snälla rara för uppmärksamheten.

Väldigt kul med all positiv respons jag fick på videobloggen! Jag kommer garanterat göra fler för det var ju skoj och dessutom kul att utmana mig själv lite mer än vanligt. Jag har ju redan gått över typ alla spärrar vad gäller ämnen att skriva om men att spela in sig själv pirrade i magen.

För övrigt så vill jag säga att all den respons jag fått på sista tiden verkligen har gjort det så mycket roligare att skriva. Jag känner att min kreativitet har varit på högvarv i flera veckor vilket är underbart. Jag vill väl säga tack för att ni skriver så himla mycket snällt och så mycket som får mig att tänka till, det betyder verkligen något. Jag vet att jag kan vara usel på att svara ibland men det betyder verkligen något. Så ni vet.

”Jag skulle aldrig servera vegetariskt till barnen”.

När jag och några vänner till mig här diskuterade vegetarianism så var det en som sa att trots att hen är vegetarian så skulle hen ”aldrig laga vegetariskt till barnen” som liksom för att lugna ner oss andra. Alla närvarande nickade instämmande och tyckte liksom att det utan tvekan var det enda rimliga sättet att göra på. Sedan sades det att man kan vara vuxen vegetarian i all ära men att barn faktiskt behöver kött. Jag undrar verkligen vad denna ide baserar sig på. Det är klart att man som barn ska ha en allsidig kost men det gäller även vuxna. Dessutom tror jag att de flesta barn skulle må mycket bättre av en vettig vegetarisk kost än en standardbarnkost som ju typ består av pasta, fiskpinnar och kanske en gurkbit. Barn behöver väl inte kött i högre grad än vad vuxna människor gör?

Men låt oss nu för argumentets skull anta att barn faktiskt behöver kött. Många barn äter helt förskräcklig kost på grund av föräldrarnas lathet eller okunskap. Många barn äter snacks som mer liknar godis varje mellanmål, frukostflingor som i princip består av rent socker och så vidare. Detta anses inte alls lika omoraliskt även om det kan skada barnens hälsa betydligt mycket mer. Är det mindre okej för att man ”offrar” barnens hälsa för en övertygelse? Varför anses det så fel att ge sitt barn en ickeoptimal kost på grund av övertygelse?

Sedan finns det ju det där med att man inte ska trycka på barnen sina värderingar. För det första är mat inte en värdering utan något man äter. Barnet kommer inte bli mer medvetet om den ideologi som ligger bekom beslutet att bli vegetarian bara för att hen får mat utan kött i. Det kommer troligen att göra ett större intryck på barnet om man alltid äter specialmat och berättar att det är på grund av att man är vegetarian än om man bara serverar samma mat till sig själv som till barnet. För guds skull, det är ingen big deal. Det är bara en jävla måltid utan kött.

Bläck och tusch.

Någon frågade vad jag använder när jag ritar och till bilder som dessa är det flytande tusch och bläck som gäller. Bläck är tunnare och kan användas i stålspetspennor, tusch är väldigt täckande men är enligt mig för tjockt för att användas i pennor utan funkar med pensel. Jag gillar att blanda. De är fint att tunna ut bläcklinjerna man ritat med vatten för då blir det lite brunare/gulare (eller vad man ska kalla det) toner i det, som ni kan se i håret på gubben.

Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde först fundera över sin egen reaktion.

Ibland frågar folk varför jag inte rakar benen. Den frågan är så konstig egentligen, även om den idag betraktas som normal att ställa till kvinnor. Man skulle aldrig fråga en man varför han inte rakar benen, inte heller en person varför hen inte färgar håret eller sminkar sig. Alla förstår att det är upp till individen, inget man ska behöva försvara. Men när det kommer till kroppsbehåring så har plötsligt ansträngningen börjat ses som normen.

Så när någon frågar varför jag inte rakar benen så brukar jag säga att svaret ligger i frågan. Jag har valt att inte raka benen för att jag egentligen inte borde behöva välja att strunta i det, att det man väljer egentligen borde vara det motsatta; att välja att raka sig. Jag har valt att inte raka benen för att det är något som borde vara, men inte är, ickepolitiskt och oprovocerande.

Vissa tycker att man inte ska göra det till en politisk handling och till er säger jag; den dagen då jag slutar få dessa frågor, då rakning slutar ses som något alla kvinnor ska börja med förr eller senare, då kan jag strunta i att lägga en politisk värdering i det. Fram till dess så kommer det uppfattas som en politisk handling och kommer även att vara det från min sida.

Det statement jag försöker göra är att håriga ben borde vara ickepolitik, men inte är det. Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde fundera över sin egen reaktion först och främst och kvinnans bevekelsegrunder i andra hand.

Att våga visa.

En grej som är ganska vanlig när det kommer till text, foto, måleri och andra konstnärliga sysslor är att folk hånar de personer som är kassa och ändå lägger upp sina alster. Det verkar finnas någon slags ide om att man måste vara fullärd innan man visar upp något för världen. Tråkigt tycker jag, för en väldigt stor del i att lära sig är ju att försöka skapa, visa upp, få kritik och köra vidare. När man skriver på en blogg eller publicerar sina bilder så tvingas man också att slutföra saker och ting på ett helt annat sätt. Det funkar inte att skriva en halvfärdig text utan man måste helt enkelt se till att bli klar, även om man inte är 100 % nöjd med resultatet.

Jag är väldigt glad att jag började blogga för jag har alltid haft en talang för att skriva men om det inte var för att jag publicerade regelbundet så skulle jag inte ta mig för det ens i närheten av så ofta som jag faktiskt gör och då hade talangen stannat i sin vagga. Jag skriver dagligen, även när jag mår skitkasst och verkligen inte känner att jag har något vettigt att komma med. Jag tar tag i att skriva texter jag funderat på länge även när jag egentligen saknar all form av inspiration och det har verkligen gjort mig bättre.

Ofta tänker jag att jag är för trött eller okoncentrerad för att ta mig för ett tungt ämne. Sen gör jag det ändå och det blir nästan alltid ett bra resultat. Som inlägget jag skrev om ”Size me” igår som jag är sjukt nöjd med trots att jag var bakis som fan och mådde riktigt illa när jag skrev det. Det kom ut ändå.

Jag tror aldrig att man kommer vara 100 % nöjd med vad man presterar. Man kommer aldrig att bli fullärd. Därför är det bättre att våga visa upp vad man gjort direkt istället för att vänta tills man är nöjd nog. Att håna personer som man inte tycker är duktiga nog för att visa upp sina alster är så otroligt okänsligt tycker jag. Det är modigt att våga visa vad man gjort även fast man är en nybörjare. Och framförallt; alla är nybörjare någon gång, om man inte är det så kommer man aldrig att lära sig.

Sedan kan man såklart ha andra skäl till att inte vilja visa upp det man gjort men att strunta i det för att man tycker det är för dåligt och vill vänta tills man är bättre tror jag är dumt.