Dag: 4 juni 2012

Ett jävla klagande.

Cimon Lundberg ska alltså starta en bloggportal för unga män. Och folk är så arga. Nu fattar jag väl förvisso inte riktigt syfte med just en bloggportal, men ilskan kommer från samma personer som lackade ur på #killgruppen som Cimon Lundberg också tog initiativ till.

Cimon kan vara lite inbilsk ibland, det håller jag med om, jag har även skrivit om det innan här apropå hans ”djuphet”. Han har liksom den där drömska iden om att ”lyfta fram” unga och begåvade personer som någon slags ”inspiration”. Samma sak gör, enligt mig, Blondinbella, och jag tycker att både har ett ganska banalt sätt att se och lösa samhällsproblem på.

Men jag har fan svårt att förstår problemet med att någon försöker skapa en plattform för killar att kunna prata med varandra om sina problem. Det utgör ingen maktfaktor, såsom till exempel en sluten herrklubb skulle kunna göra. Jag tycker tvärtom att det är en bra grej att man uppmuntrar killar att prata med varandra.

Jag håller med om att Cimons engagemang kanske inte är det som står högst upp på min lista över saker som måste göras, men jag fattar verkligen inte hur folk kan bli så fruktansvärt arga, upprörda och hånfulla över att han vill att killar ska prata känslor med varandra eller att han vill lyfta fram killar på ett område som annars är kvinnodominerat. Det är väl okej?

Det Cimon gör gör väl ändå ingen skada. Eller, det gör det när han börjar tjata om hur mycket kritik han får av ”feminister”, och placerar alla feminister i samma fack. Men fram till dess så har jag verkligen svårt att se problemet. Jag kan tycka det är lite ankdamm över det hela ibland, men jag har svårt att se det som ett problem att man uppmuntrar till samtal.

Jag har ändå en idé att om att var och en lägger sina krafter på att engagera sig i det som man känner att man kan göra mest nytta inom. Jag är själv fruktansvärt trött på att bli attackerad av människor som tycker att jag ska engagera mig i allt från mäns rättigheter för att det ska bli rättvist till klasskamp och antirasism för att de är större problem.

Nej, män är inte en lika strukturellt förtryckt grupp som kvinnor men män kan faktiskt ha problem som är specifika för dem, och som därför kräver egna sammanhang där de analyseras och diskuteras och bekämpas. Machoidealet är en sådan sak. Det kanske inte är värre än motsvarande som kvinnor utsätts för, men är också ett problem som måste bemötas enskilt. Vad är då problemet med att detta sker?

Nä. Jag pallar inte med att folk ska hålla på och negga när någon använder sitt inflytande för att göra något bra, på ett område hen är duktig inom, som inte skadar någon annan. Herregud vilket jävla klagande det ska vara jämt och ständigt.

Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt.

Nu kommer jag bli en såndär som dissekerar andras privatliv med det skiter jag i. Jag tycker nämligen detta är en jätteviktig grej.

Det har varit en massa snack om att Niotillfem-Sandra blivit dumpad av sin kille. Detta har föranlett en massa olika reaktioner. Vissa tycker synd om henne, andra tycker att det är helt obegripligt och att Ludvig (hennes ex) är ett svin. Och så har vi den tredje kategorin, som är personer som tycker att det är konstigt att hon är chockad och tycker att hon har varit obegripligt naiv när hon trott att förhållandet kommer vara för alltid.

Jag tror, och i vissa fall vet, att dessa människor är sådana som länge stört sig på den typen av tvåsamhetsromantisering som Sandra gett uttryck för. Detta är något jag kan sympatisera med, ty jag blir själv helt galen när folk beskriver tvåsamheten som typ Nirvana, den eviga lyckan och så vidare. Samtidigt kan jag verkligen inte begripa varför man skulle gå omkring och förvänta sig att saker och ting ska ta slut.

Såhär. När jag var ihop med min pojkvän så ville jag också ha en framtid tillsammans med honom. Nu blev det inte så, och det var jag jävligt ledsen för när vi gjorde slut. Jag ville ju vara med honom, jag ville att vi skulle kunna ha en framtid tillsammans. Jag är ingen person som romantiserar tvåsamhet eller ser kärlek som alltings lösning, men jag fattar då rakt inte varför man skulle vara i ett förhållande om man inte tror att det kommer fungera. Det verkar ju helt och hållet meningslöst.

Jag tycker att det är fint av Sandra att våga skriva att hon blev dumpad, att det skedde mot hennes vilja och att hon mår skit av det. I en tid där de flesta hyllar individualism, cynism och att göra sig osårbar så vågar hon visa upp sitt innersta, berätta om sina drömmar. Jag tror att många som blir dumpade känner sådär, att det kommer som en chock och att man ville och trodde att det skulle vara för evigt. Och många väljer nog då att hålla sin sorg för sig själv, och istället säga att det var ett gemensamt beslut och att man växt ifrån varandra eller något.

Istället för att våga erkänna sitt behov av och sin tilltro till en annan människa så spelar man oberörd. Cynisk. Kärlek kan ju aldrig vara för evigt, det finns inga sagoslut.

Och nu när Sandra gått ut och faktiskt vågat blotta sig, vågat blotta sina drömmar, sin kärlek och sin sorg, så hånas hon. Hånas för att hon vågade drömma. Hånas för att hon vågade tro att hon skulle kunna leva med sin kärlek för evigt. Hon kallas naiv, hon kallas romantiserande, hon kallas till och med korkad. Vad skulle hon ha gjort? Skrivit att hon ändå aldrig trott på förhållandet? Att det var ett gemensamt beslut? Att hon ska hitta sig själv?

Nej, jag tycker inte att tvåsamhet är det enda rätta, det vackraste som finns eller något sådant. Men jag tycker att man ska få lov att drömma utan att någon jävla cyniker ska komma och trycka det i ansiktet på en när det inte fungerar, när man är förkrossad för att det tagit slut. Ha så jävla skoj i livet där ni går omkring och ständigt tänker att inget är för evigt, att allt kan ta slut, att man inte ska känna tilltro till något eller ty sig till någon, för då är man svag och kan bli sårad.

Det gjorde ont som fan när det tog slut mellan mig och Emanuel och jag förbannade mig själv för att jag vågade tro på vårt förhållande, vågade ha drömmar om att det skulle fungera. Men såhär i efterhand är jag glad över att jag vågade älska honom, vågade tro på oss, och att jag troligen kommer våga göra det igen, med någon annan. Bättre det än att bygga upp en mur av cynism kring sin person, aldrig våga älska fullt ut av rädsla för att bli sårad. Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt. Priset för att älska är att vara svag, utlämnad åt en annan person, men det är det värt.

Att bekämpa rasism måste vara ett gemensamt samhällsmål.

Dagens deppiga läsning är att Sd ökat, och att de nu är tredje största parti i Sverige. Nu är detta förvisso bara en opinionsundersökning, så det ska inte tas på alltför stort allvar, men jag vill ändå skriva om Sd.

Jag kan å ena sidan störa mig på den moralpanik som finns kring Sd, men samtidigt tycker jag att folk undviker att bemöta problemet på allvar. Man talar om det som om det vore en stor kommunikationsmiss från de andra partierna, inte en fråga om att folk faktiskt har rasistiska värderingar.

Å ena sidan så förstår jag att främlingsfientlighet gror ur sprickor i samhället. Om människor känner sig exkluderade, att de inte representeras av de andra partierna, så tar man lätt till den typen av tänk som främlingsfientlighet innebär. Jag tänker även att det grundar sig i legitim ilska inför samhället som tar sig uttryck på ett missriktat sätt. Samtidigt är en röst på Sd en röst på Sd, oavsett vad anledningen till det är. Det går liksom inte att klema bort dessa människor med förståelse i all oändlighet.

Samtidigt blir jag trött på demoniseringen och skuldbeläggandet som sker när man talar om att de som röstar på Sd är White Trash eller att de är arga unga män. Det är inte en bra problembeskrivning, utan är ännu ett uppdelande i ”vi” och ”dom”. Först mellan etnicitet, sedan mellan klasser.

De andra partierna har här ett ansvar i att ena samhället, inte bara i att trycka på sina värderingar om att rasism är dåligt och att alla är lika mycket värda, utan att kapa en grogrund för missnöje som gör att främlingsfientligheten vinner ny mark. Det måste erbjudas ett annat gemensamt samhällsmål. Jag vet vad jag är ute efter, nämligen ett bekämpande av ojämlikheten i samhället. Jag tror att det är det enda som på lång sikt kan fungera, för med samhällsgemenskap minskar behovet av att hitta en yttre fiende och känslan för gemensamt samhällsansvar ökar.

Att bekämpa rasism måste betraktas som ett gemensamt samhällsmål, precis som att bekämpa kvinnoförtryck eller förtryck av hbt-personer. Ändå är det få politiker som verkar vilja förstå sitt eget ansvar för detta, skulden ligger alltid hos någon annan. Det räcker med att själv inte vara rasist, men man behöver inte ta något ansvar för rasismen i samhället.

Jag har svårt att se partier som inte gör någon analys av varifrån rasismen kommer och hur den ska bekämpas som trovärdiga i sin antirasism. Att som Centern vifta bort problemet med att man måste ”värna mänskliga rättigheter” och vara ”tydliga med värderingar” fungerar inte som en samhällslösning, utan är plakatpolitik i sin renaste form.

Ändå lite skönt.

Sitter och tar min morgoninternetrunda här i min handduksturban och läser att Niotillfem-Sandras pojkvän har gjort slut. Och det är inget ”gemensamt beslut”, utan han som har dumpat henne, rakt av. Efter fyra och ett halvt år.

Och även om jag verkligen förstår hennes smärta så känns det faktiskt lite lite skönt att inte ens hennes liv är sådär genomperfekt, att även hennes liv kan falla sönder och samman. Inte så att jag är skadeglad, men det känns genast lite mindre jobbigt att inte vara en välbetald copywriter i New York. Nej, fy vad hemskt jag känner mig som skriver detta, men jag tror inte att jag är ensam.