Idag är det Sveriges nationaldag. Jag firar inte denna dag, på samma vis som jag inte spontant firar midsommar eller valborg. Däremot har jag noterat en inställning hos vissa att det liksom är fånigt och fel att fira nationaldagen eftersom det inte finns någon svensk kultur eller något svenskt att vara stolt över och fira och så vidare.
Jag håller med om att det inte finns något specifikt kulturdrag som är unikt svenskt, eftersom allting handlar om influenser från omvärlden och så vidare vilket jag skrev om här. Däremot så tycker jag att det finns saker som man som svensk kan vara stolt över.
Jag är till exempel väldigt stolt över att leva i feminismens Saudiarabien. Jag är stolt över att Sverige som första land i världen införde en prostitutionslagstiftning som syftar till att skydda de utsatta. Jag är stolt över att komma från ett land som är relativt sekulärt och vänstervridet. Jag är stolt över att komma från ett land med en lång och gedigen historia av arbetsrättskamp. Jag är stolt över att komma från ett land där folk är relativt fria att själva avgöra vem de ska vara ihop med och ha sex med, hur mycket sex de ska ha och med hur många och så vidare. Jag är stolt över att vi har fri utbildning. Jag tycker att det finns mycket att känna stolthet för som svensk.
Även om många av de områden jag nämnde ovan absolut inte har utvecklats färdigt och nått dit jag vill är det fortfarande områden där Sverige ligger relativt bra till internationellt sätt. Detta tycker jag är vettigt att lyfta fram och värna. Nej, vi är inte klara, men vi kan känna stolthet över att vi kommit så långt som vi har.
Vidare är jag personligen bekväm med vissa svenska kulturyttringar över andra kulturyttringar. Detta betyder inte att jag anser Sverige på något vis vara bättre, utan jag inser att detta rör sig om värderingar jag har delvis för att jag har växt upp i Sverige. Men jag personligen tycker om sättet man i Sverige värnar om den personliga integriteten i mötet med andra människor. Jag tycker om att man känner in, skakar hand och så vidare. Detta kan man såklart tycka annorlunda om, men jag känner mig bekväm med detta och vill gärna leva i ett land där det fungerar så.
Jag uppskattar även att svensk natur är otroligt vacker, jag tycker om svensk design och svensk musik. Jag tycker att film som produceras i Sverige ofta håller en hög kvalitet och integritet. Jag tycker även att det finns mycket bra svensk litteratur.
Sedan finns det också en massa saker jag skäms över i Sverige. Jag skäms över att vi är väldigt dåliga på integration. Jag skäms över att vi har en inkompetent regering. Jag skäms över att vi har en så stark partipiskekultur. Jag skäms över att vi ibland kan vara hemskt likriktade. Samtidigt är jag stolt över att jag, och många med mig, gör motstånd mot detta.
Nej, allt är inte perfekt i Sverige men det finns faktiskt saker man kan vara stolt över och värna om som svensk. Detta betyder inte att vi ska uppgå i något slags okritiskt hyllande av nationen eller att vi ska bevara nuvarande status till varje pris, men jag tycker inte heller att det finns anledning att håna det svenska. Sverige har, som alla andra nationer, både bra och dåliga sidor. Jag tänker att vi faktiskt för en gångs skull kan fokusera på det som är bra, och känns stolthet över det och samla kraft till att göra det ännu bättre.
Tja! Havererade lite på Twitter idag och var extremt hård mot en tjej och gick på hårt som fan eftersom jag trodde att det var en Cuf:are som brukar vara ganska spydig. Det visade sig att hon inte alls menade det jag läste in i vad hon skrev utifrån att hon skulle vara den person jag trodde att hon var, som hon ju inte var. Sen blev hon ledsen för att jag körde över henne som den diskussionsångvält jag är. Jag ber om ursäkt! Jag vill absolut inte vara en sån person som folk är rädda för att ifrågasätta för att jag är för hård i diskussionerna. Man ska ju anpassa ton och tolkningar efter vem man snackar med, om man diskuterar med någon med ”starka åsikter” så kan man ju köra på, med andra ska man kanske inte vara så. Jag menar inte detta som förminskande, utan bara att man inte ska uttrycka sig som om man typ sitter inne med sanningen och vet allt om man snackar med en person som är osäker på var hen själv står, medan det är mer ursäktbart med lite fula knep och så när man snackar med någon debattvan.
