Dag: 9 juni 2012

Fjanterier.

Detta måste vara typ ungefär det fånigaste som sagts i svensk politik på i alla fall ett par veckor. Vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är oroad över att vänsterpartiet ska hålla kurser i feministisk självförsvar för sina kvinnliga politiker.

Som jämställdhetsminister blir jag väldigt oroad över att kvinnor i Vänsterpartiet tydligen känner sig så pass utsatta av sina manliga kollegor så att de behöver självförsvar, säger hon.

Och man ba: förutom att du uppenbarligen gör dig dummare än vad du är för att uppnå någon slags komisk effekt på kvinnoseparatistiskt jämställdhetsarbetes bekostnad så är det så jävla symptomatiskt att en borgerlig politiker uppenbarligen utgår från att personer som är partipolitiskt aktiva inte umgås med människor utanför den kretsen. Kanske bara är fördomar (eller kanske inte) men mitt bestämda intryck är att den borgerliga politikerkåren brukar vara betydligt mycket mer professionaliserad är vad den socialistiska är. Jag kan även dra mig till minnes en artikel jag läste om att vänsterpartiet var det parti vars politiker har mest erfarenhet av ”riktigt” arbete, det vill säga arbete utanför partiet.

Jag eller andra kvinnor i Folkpartiet känner oss inte så utsatta och hotade att vi behöver gå självförsvar för att inta ledande positioner i partiet, säger Nyamko Sabuni.

Jadu Sabuni. För de flesta människor så finns det en värld utanför partiet och sammanhang man är intresserad av att vara i utöver att klättra inom partiet. Du kanske skulle ta och pröva det själv? Jag menar, det kan ju vara en fördel för en minister att ha några slags referenspunkter utanför politiken. Bara en tanke.

Att vara obekväm.

Sofia påpekade det här med att jag inte avbröt människor i deras prostitutionsexotism:

när jag läser sånt här tänker jag: Men varför gjorde du inte det då? Nu kanske det bara är jag som har en förkärlek till att konfrontera folk jag tycker är idioter, men tycker man ska säga till när folk behandlar andra människor illa.

Och jag håller ju egentligen med och det ska säga att jag i nio fall av tio konfronterar folk som jag tycker beter sig som svin. Men ibland orkar man inte, och det av flera olika skäl. Man orkar inte ses som en bråkig feministfitta när man har få likatänkande omkring sig, man orkar inte ställa till en scen och sabba stämningen. Man orkar inte alltid vara obekväm, helt enkelt.

Men framförallt: jag orkar inte alltid exponeras för ännu mer idioti. För ofta när man kommer med sådana påpekanden så är det någon som säger att ”men de har ju faktiskt valt själva” eller ”du måste förstå varför vi kollar” och jag pallar inte alltid det. När man skiter i att säga något kan man tänka att personen bara är lite full och taktlös, men om man initierar en diskussion så riskerar man att se hur djupt det går och det är ofta en otrevlig upplevelse.

Jag pallade inte. Jag gick hem istället. Jag var trött och nedstämd redan innan och inget sabbar mitt humör som lite hederlig sexism.

Brukar ni invända när någon kastar ur sig människoförakt och idioti?

Man behöver inte veta allt.

När man säger till någon att sluta glo på typ en prostituerad, hår på fel ställen på en person eller tycker att någon är oförskämd när den frågar någon om hen är homosexuell så får man ofta svaret att man ju måste förstå varför det är spännande, varför man vill veta eller varför man tittar eller frågar. Och ja, jag förstår. Jag hamnar också i situationer där jag verkligen knappt kan hålla ögonen borta från någon eller där jag känner att jag håller på att förgås av nyfikenhet.

Men grejen är att om man är en vuxen person så ska man fan i mig kunna behärska sig i sådana situationer. Det är ett jävla barnbeteende att peka, glo och fråga om precis allt bara för att man känner någon liten nyck. Herregud människa, du behöver fan inte veta allt, du behöver inte kolla på allt som är annorlunda.

Barn kan inte hålla sig från att peka och glo och ställa frågor för sådana är barn. Omogna och dåliga på att behärska sig. Och de flesta blir tillsagda av sina föräldrar att man inte gör så, det är en del av normal uppfostran. Tyvärr verkar många glömma denna elementära kunskap om hur man beter sig inför andra människor när de blir äldre och tar sig återigen friheten att gräva i människors privatliv bara de tycker att det är tillräckligt smaskigt och intressant.

Många mänskliga svagheter kan jag ursäkta med att man kan ha personliga skäl till att bete sig som man gör men detta har jag svårt att se förlåtande drag för. Skärp er! Sköt dig själv och skit i andra, så att säga.

Självförtroende.

Funderat på det Bloggkommentatorerna skrev om det är värre för tjejer nu när vi inte bara ska vara snygga och bra på att laga mat utan även ha en strålande karriär och så vidare. Och nej, det tror jag faktiskt inte. Jag tror inte att de flesta känner att de måste leva upp till allt detta samtidigt utan väljer det man tycker är viktigast. Dessutom tror jag att det är bra att tjejer i högre grad uppmuntras till att sätta sig själv i första rummet i relationer, såsom män gjort i typ tidernas begynnelse, vilket är något som börjat komma mer i och med det ökade fokuset på karriär.

Men en sak jag faktiskt tror sätter jävligt mycket press är detta tjat om självkänsla och självförtroende som finns precis överallt, i varenda tidning. Man ska vara så jävla framåt och ta för sig och det framställs liksom som om man inte kan komma någonvart i livet om man inte har detta och framförallt att den som har dålig självkänsla också av nödvändighet mår dåligt och det är ju fan jobbigt för vem som helst att höra att man egentligen mår dåligt.

Dessutom tror jag verkligen inte att de flesta lär sig att må bättre i sig själva av dessa tips som levereras. Jag tror snarare att det leder till ännu mer missnöje, stress och press.

Ni måste faktiskt läsa det där inlägget.

Alltså jag fattar att det här inlägget var jättelångt och jobbigt och vill därför uppmana er till att faktiskt läsa ändå för det handlar om en väldigt viktig sak. Jag brukar inte skriva den här typen av genomgångar eller sammanfattningar av saker eftersom det för det mesta är trist läsning och trist att skriva. Så läs nu va. Ok?

Men kan man få erkänna sina misstag eller?

Alltså gud. Detta är så otroligt fånigt. Nu kommer det låta som om jag ingår i någon slags stödtrupp till Lady Dahmer men jag hade faktiskt blivit lika upprörd vem det än handlade om. Lady Dahmer har i alla fall haft någon slags konflikt med en person som heter Ellen angående att hon har fotat och lagt upp bilder på sina barn när de gråter och Ellen tyckte väl att det var förlöjligande. Det är en åsikt jag kan förstå och inget fel med att ifrågasätta sånt. Grejen är att Lady Dahmer har skickat ett mejl till henne där hon skriver att hon har tagit till sig av det hon sagt vilket Ellen nu har publicerat och döpt filen till rövslickeri. Herregud. Ingen resonerande text om saken, inget mer än bara publicering av mejlet. Uppenbarligen gjort enbart i syfte att håna.

Nåja. Att det är jävla mellanstadiefasoner är egentligen inte det som stör mig för så är det ju ibland med så kallade bloggbråk, det som stör mig är att man hånar en person som faktiskt tagit till sig, svalt stoltheten och till och med skickat ett personligt mejl om saken. Det är ju jättemodigt gjort av Lady Dahmer! Det är inget jag säger för att smöra, utan det är fan inte många människor som faktiskt vågar erkänna när de har haft fel och bytt åsikt. Jag tycker att det är stort gjort.

Överlag kan det finns en tråkig attityd mot människor som ändrar sig och vågar erkänna att de gjort misstag. Vad är grejen med det? Måste man ha samma åsikter intakta från att man är femton? Är man plötsligt en rövslickare eller kappvändare för att man tar till sig av det någon säger till en och vågar erkänna det?