Dag: 10 juni 2012

Vänsterns hat är inte finare, men det är mer legitimt.

Har vänstern en finare sorts hat frågar sin Claes Arvidsson på SvD och det känns liksom lite krystat och fånigt eftersom det han skriver redan har sagts i flera gånger och dessutom bättre i denna debatt som pågått under flera månaders tid. Jag förstår ärligt talat inte varför SvD valde att publicera texten men nu när det är gjort känner jag ändå ett visst behov av att besvara idiotin.

Arvidsson frågar sig hur detta skulle ta sig ut om man bytte ut de olika grupperna mot varandra, alltså bytte ut överklass mot arbetarklass, högerpolitiker mot vänsterpolitiker och så vidare. Nå, om någon skulle göra en vänsterpartipiñata så skulle jag inte protestera även om jag kan tycka att idén faller lite platt eftersom tanken med piñatan är att illustrera djävulen som snott skatter från folket. Men det skulle helt klart fungera ur till exempel en nyliberal synvinkel, där människor ju tycker att skatt är stöld, och jag skulle inte blir mer arg på detta politiska läger än vad jag är redan idag på grund av en sådan aktion. Jag hatar dem för deras idéer som de kämpar för att realisera, inte för att de uttryckssätt de låter idéerna ta.

Nej, vänsterns hat är inte på något vis ”finare” än motsvarande hat från högern, men det är mer legitimt. Eller snarare: det är mer legitimt för arbetarklassen att hata överklassen än motsatsen. Det är alltid mer legitimt för en förtryckt att hata sina förtryckare än det motsatta.

Detta är såklart en ideologisk ståndpunkt. Jag antar att Claesson inte tycker att det finns något strukturellt förtryck av arbetarklassen i samhället. Eller så tycker han det, men tycker att man ska ”skynda långsamt” i bekämpandet av orättvisor. Fan vet jag. Eller så är han helt enkelt bara ”emot hat” och ser detta som viktigare än något slags bekämpande av orättvisor i samhället. Det är så fruktansvärt viktigt att samhällsdebatten är ”trevlig” att om någon uttrycker att de faktiskt hatar de personer som de tycker för en destruktiv politik så ska hela jävla samtalet handla om det. Eller så är det bara ett sätt att för bort fokuset från de frågor som faktiskt diskuteras.

Det är i alla fall på grund av detta jag tycker att vänsterns ”hat” är mer okej, inte för att det är ”finare” men för att jag anser dem har rätt i sak i det dem uttrycker. Om någon högerperson väljer en liknande metod för att uttrycka sina idéer så kommer jag inte opponera mig emot själv metoden, utan mot idén.

Det är väl naturligt att hata en samhällsordning som man upplever sig själv, personer i sin närhet eller samhället i stort skadas av, och alltså också de krafter som upprätthåller denna samhällsordning. Jag känner ett brinnande hat mot såväl patriarkatet och klassamhället. Jag tycker att det är en fullt berättigad och rimlig känsla, eftersom detta är samhällsordningar som jag upplever som djupt destruktiva och förgörande både av samhället i stort men också av alla de människor som ingår i det. Hur kan man se något sådant utan att känna hat, är mina fråga.

Sedan kan man ju fundera på vilket uttryck detta hat tar sig, och vilka uttryck som är konstruktiva för att driva sakfrågan. Jag tror att få personer ur vänstern idag skulle vilja se en utrotning av överklassen, lika lite som feminister vill se en utrotning av män. Däremot vill man krossa den samhällsordning som ger överklassen makt och privilegier enbart på grund av sin härkomst, på samma sätt som man vill utrota den ordningen som ger män makt och privilegier enbart på grund av sitt kön.

Och ja, detta kan ta sig uttryck i ett hat mot män som saknar insikt om sitt privilegium och dessutom utnyttjar det. Men jag hatar ingen på grund av personens bakgrund eller vad hen har mellan benen, utan för vad hen gör med allt detta. Om hen bara vilar i känslan att allt är precis som det ska vara och vägrar ta ansvar för sin överordnade samhällsposition så hatar jag. Det är ett hat jag tycker är både berättigat och nödvändigt.

Tröttsamt antifeministtjat.

Ibland får man intressanta kommenterar. Som denna (citatet är klippt ur ett mycket större sammanhang som kan läsas här).

Kan någon definiera ”strukturer” och ”maktförhållanden”?
Makt som i makt över andra? Då blir feminismen en socialistisk inriktning och till på köpet onödig.

Så att tala om makt över andra är alltså av nödvändighet både socialistiskt och onödigt? Jadu, tack för den ”informationen” om min politiska ideologi.

Jag undrar vad människor likt dessa förväntar sig få ut av sitt envetna kommenterande där de ska förklara för mig varför feminismen är fel, onödig, överflödig eller vad de nu använder för uttryck. Jag fattar det inte. De kommer sällan med någon djupare ideologikritik (som jag för övrigt gärna tar till mig då den dyker upp) och deras grund är för det mesta helt jävla felaktig i sin uppfattning om vad jag som feminist står för.

Jag blir så konfunderad. Jag skriver inte till människor med totalt motsatta åsikter som jag själv har ideologiskt och ba: du vet väl att du har fel va (egentlig betydelse: du vet väl att jag tycker att du har fel)? Om jag kritiserar liberalism eller rasism eller vad det nu kan vara gör jag det inte på en liberal eller rasistisk blogg, och framförallt inte på det där extremt klumpiga sättet.

Snälla antifeminister, om ni nu ska ”kritisera” feminismen kan ni inte bara göra det på era egna bloggar eller något? Så jävla tröttsamt att läsa ert tjat som uppenbarligen inte kommer leda till någon slags förståelse oss emellan.

Det finns mänsrättsaktivister, antifeminister eller vad ni nu vill kalla er om kommenterar här och som har något att komma med. Som inte misstolkar mig med mening, som inte dumförklarar mig eller tar sig något slags tolkningsföreträde. Detta har jag inget emot, absolut inte. Däremot denna attityd till ”kritik” av feminismen som vissa har gör mig gruvligt irriterad, som om jag vore något jävla spån som blivit ”lurad” av feministmaffian i vårt samhälle att tro på en ideologi som i ”själva verket” är överflödig, bara det att jag inte fattat det än.

Denna ”lilla gumman”-attityd är inte en bra ingång till en diskussion med en feminist. Visst, jag förstår om det är så att ni bara vill smäda och förlöjliga mig, det är helt okej ty det gör jag också mot mina meningsmotståndare, men var då för guds ärlig med det istället för att låtsas att ni vill ha ”diskussion” för ”diskussion” för er betyder egentligen att ni vill att jag ska upplåta utrymme för att ni ska få spy ut er era åsikter. Ni kan göra detta på er egen plattform, på er egen blogg, och jag kommer inte att komma och störa, jag lovar. Men låt för guds skull mig vara ifred om ni inte har något konstruktivt att komma med.

Hur kan du vara villig att offra ditt barn på ojämställdhetens altare?

När människor talar om att genusmänniskor offrar sina barn för jämställdheten så undrar jag alltid vad de själva är villiga att offra för ojämställdhet. Det finns en missuppfattning kring feminism och genus att de flesta skulle se total jämställdhet som något slags hägrande mål som man ska uppnå till varje pris, trots att det går emot vår natur att kvinnor ska sitta i bolagsstyrelser och män jobba på dagis så vill feministerna liksom tvinga in alla i detta för det måste vara exakt lika på alla plan, kosta vad det kosta vill!

Jag kan säga som så att jag inte ser något egenvärde i att ha total jämställdhet, i alla fall inte i frågor som representationer inom olika yrken. Däremot tycker jag att det är viktigt att man har jämställdhet i fråga om makt, och jag tvivlar faktiskt på att kvinnor skulle vara mindre bekväma med eller bra på att hantera makt. Fast inte heller här handlar det om någon total jämställdhet i fråga om att kvinnor och män som grupp ska ha lika många ”maktenheter” utan det handlar om att alla ska ha rätt till självbestämmande, alltså att slippa vara beroende av någon annan för att klara sitt uppehälle.

Feminister i regel tycker att ojämställdhet och könsroller är upprörande när och för att de leder till problem i samhället, vilket den för övrigt allt som oftast faktiskt också gör. Personligen ser jag det som ett stort problem att invanda könsroller hindrar verklig närhet i många relationer. Vidare så är det problematiskt när könsroller hindrar oss från att göra vad vi verkligen vill göra. Det skapar också barriärer för personer som har kompetens och personlighet för vissa sysslor att komma dit, som till exempel män som har fallenhet för barn och omsorg eller kvinnor som skulle passa utmärkt inom byggbranschen.

Vissa tycker att man ska bevara de symboliska och konstruerade skillnaderna mellan könen för att upprätthålla spänningen. Såsom att det är trevligt med män som betalar på första dejten och att det är fint med klänning och långt hår på flickor. Och ja, det hade jag kunnat hålla med om om det faktiskt var så att dessa skillnader endast var symboliska, om det bara handlade om en rosa tröja istället för en blå. Men det är inte så enkelt, utan de konstruerade könsskillnaderna är så mycket mer och det påverkar inte bara hur vi väljer att klä oss utan hela våra liv, från vaggan till graven.

Jämställdhet är så mycket mer än att kvinnor ska kunna ha håriga armhålor utan att bli kallade fittor på tvären. Jämställdhet handlar om att återta makten över sitt eget liv, för både män och kvinnor. Och jag förstår inte hur man kan vara villig att offra sina barn på ojämställdhetens altare, vilja upprätthålla strukturer som kommer kringskära deras handlingsutrymme hela livet bara för att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.