Dag: 14 juni 2012

Personligt ansvar.

En grej jag tänkt på i de senast dagarnas diskussioner om hur man tar ansvar för sin överordning och varför man har ansvar är hur otroligt provocerade folk blir av att någon säger att de har ansvar. Ingen vill ha ansvar! Alla tycker att det är någon annans fel.

Det roliga med detta är att det är väldigt vanligt att människor på vänsterkanten politiskt blir anklagade för att vi vägrar ta personligt ansvar. Jag kan ju säga att jag tar så mycket ansvar för samhällsordningen som jag kan, genom att konsumera lite, upplysa om maktstrukturer och samhällsproblem, försvara människor när jag ser dem bli utsatta för orättvis behandling och så vidare. Jag är också sjukt jävla villig att ändra mitt beteende om någon påpekar någon grej (förutsatt att jag tycker de har rätt alltså). Jag har börjat göra väldigt många olika saker annorlunda för att jag vill ta ansvar, och jag kommer säkert att ändra ännu fler saker.

Om alla tog sitt personliga ansvar så skulle man inte behöva lösa saker på politisk väg. Det roliga är att det ofta är samma personer som gnäller om att vi som vill lagstifta ska ta personligt ansvar istället som själva vägrar inse sin egen roll i olika maktförhållanden.

Jag tror inte jag känner en enda person som vill lagstifta kring saker som miljö, diskriminering och så vidare som inte också tar mer personligt ansvar än de flesta. Problemet är att det finns väldigt många människor som inte vill ta personligt ansvar, och eftersom et finns så många sådana måste man tyvärr lagstifta om saken.

Såhär va: hur många miljövänliga ägg eller vad fan det nu är jag än köper kommer det inte rädda klimatet. Även om jag själv är 100% klimatneutral så kommer det inte att ändra sådär skitmycket. Detta handlar inte om en ovilja till ansvar från min sida utan om att även om jag tar det personliga ansvar jag kan så kommer jag inte lyckas lösa det.

Folk som gnäller över att de som vill lagstifta inte tar ansvar själva är i regel bara ovilliga att själva ta ansvar, och vill inte tvingas till det. Skönt då att det finns folk som tar ansvar även över dem.

Åsikter och kärlek.

Fick en fråga om hur jag skulle göra om jag blev kär i en antifeminist som jag tänkte besvara (hoppas det är ok att jag publicerar frågan, säg till annars så tar jag bort).

Okej feeeet off topic nu men vad skulle du göra om du råkade bli kär i en antifeminist? Jag sa bara big nono förut och nu är jag skitkär (eller bara tänd på..?)i en kille som är liberal, vet inte vad han tänker riktigt men tror knappast han är feminist. Ok, skitlöjlig fråga men det stör mig för ofta känner jag att jag bara kan överge allt jag tänkt och tyckt bara för att kunna vara med honom. :(

Just det där med värderingar och kärlek brukar folk gå igång på som fan. Jag brukar säga att jag nog inte skulle kunna ha ett förhållande med en antifeminist och då säger folk ungefär: ”men det är ju bara åsikter”. Men jag tycker inte att det ”bara” är åsikter, utan det är värderingar som handlar om hur jag beslutat mig för att leva mitt liv. Att jag är feminist betyder mer för mig än att jag bara tycker så på slentrian, det påverkar en massa beslut i mitt liv och är en viktig del av min identitet. Alla kanske inte identifierar sig såhär med sina åsikter.

Det är inte så att jag av ren princip motsätter mig tanken att jag skulle kunna vara ihop med en antifeminist. Jag bara tror inte att det skulle fungera. Detta för att de flesta antifeminister jag stött har varit arroganta svin och tryckt ner mig, kallat mig idiot och så vidare och det skulle jag såklart aldrig kunna acceptera från en partner.

Sedan är det ju en jävla skillnad på att vara antifeminist och på att bara inte var feminist eller vara kritisk mot feminismen. En antifeminist tar ju aktivt ställning mot feminism och ser det som en egen ideologisk hållning, därav ordet ”anti”. Det är inte ickefeminist det kallas. Jag kallar mig ju till exempel inte antikonservativ bara för att jag inte är konservativ. Det finns ju en massa personer som är helt neutrala i fråga om feminism och typ har hört lite skrönor om mansskatt och tycker det verkar dåligt.

Men alltså. Emanuel var inte feminist när vi blev tillsammans, men det blev han ju sen eftersom jag använde min kvinnliga makt över honom. Jag ba tog på mig en sexig klänning och dansade en förförisk liten dans och sedan sa jag: ”om du vill ligga måste du bli feminist först” och han ba: ”ok”. Nejmen allvarligt, vi diskuterade det här jättemycket när vi var ihop och eftersom han respekterade mig intellektuellt så tog han också till sig av vad jag sa. Om din partner respekterar dig och dina åsikter så kommer hen att lyssna och försöka förstå (precis som du ska göra tillbaka). Kanske blir hen inte lika övertygad som du är, men hen kommer troligen att kunna förstå ditt perspektiv åtminstone.

Men allt kokar ju ner till hur viktiga dessa värderingar är för dig. Jag tror att alla har värderingar som de vill att deras partner ska dela, även om de inte alltid är politiska. Andra värderingar kanske man har, men man upplever dem som mindre viktiga för ens person. Ett sånt exempel för mig är att jag är emot monarki. Jag har den värderingen, men det är inte såpass viktig för mig att det skulle skapa någon större friktion i ett förhållande. Däremot skulle det skapa stor friktion om personen jag var ihop med inte kunde se olika maktstrukturer såsom klass, kön och etnicitet och tyckte att alla är sin egen lyckas smed. Det rör sig nämligen, enligt mig, om hur man ser på och behandlar människor i sin omgivning och jag skulle inte kunna vara ihop med någon som behandlar andra människor på ett sätt jag anser illa.

Man påverkas obönhörligen av personer man har relationer med, det går inte riktigt att stoppa. Detta beror ju på att man är intresserad av att lyssna på och förstå en människa man tycker om. Men jag tycker att det är viktigt att inte anta åsikter bara för sakens skull och också att se till att lyssnandet är ömsesidigt. Att det inte bara är du som sitter och lyssnar på och bekräftar din partners uppfattningar utan att hen också gör detsamma mot dig. Annars går man alltför lätt in i något slags intellektuellt mörker där man slutar respektera sina egna övertygelser, och det tror jag enbart leder till olycka i en relation.

Bra jobbat.

Jag tvingade mig själv att åka hit för att jag visste att det fanns ett behov. Ett behov av att släppa taget, lämna min trygghet hemma i Sverige. Jag hade redan från början målsättningen att inte återvända någon gång under min tid här.

Innan jag åkte så umgicks jag med en liten skara personer och jag var ofta ensam, sa ofta nej, orkade sällan. När jag åkte fick jag träffa nya människor och testa mina gränser. Det har betytt mycket för mig.

Att resa kanske inte är rätt för alla, men för mig har det verkligen varit nyttigt att komma utomlands. Att komma någonstans där jag inte känner någon och få starta om på nytt. Upptäcka vilka delar av mig som finns där i grunden och vilka som bara är ett resultat av mitt umgänge.

Till min glädje har jag märkt att mitt intresse för att politik och samhällsfrågor finns kvar, fast jag inte har kunnat lufta det på samma sätt så har jag ändå underhållit det. Jag har på ett helt annat sätt lärt mig att se värdet i diskussioner och nya tankar i sig, inte bara som något jag ägnar mig åt för att få status. Jag känner också att jag har blivit bättre på att se andra människor, men framförallt på att se mig själv.

Jag tycker om mig själv nu. Inte på det där hybrisartade sättet som jag kunde gör innan, där jag tyckte att jag var bättre än alla andra samtidigt som jag på ett sätt hatade mig själv. Nu känns det mer balanserat. Jag vet om mina fördelar och nackdelar, jag har aldrig komplex för saker och ting längre, varken min personlighet eller mitt utseende.

Det har varit svårt och jobbigt och jag har saknat mitt hem så mycket, men det har varit värt det. Jag känner mig mycket starkare nu. Jag är stolt för att jag vågade åka trots att jag hade möjligheten att stanna kvar och jobba i Sverige. Jag är stolt för att jag vågade tvinga mig själv till något som jag visste skulle bli svårt och jobbigt. Jag är stolt för att jag inte bangade ur och åkte hem.

Trailern till Rafael Edbloms politiskt inkorrekta ståkissarfilm.

Tänkte göra lite reklam för Rafael Edbloms film nu när han blivit noppas av svenska filminstitutet. Rafael ville berätta en historia. Historian om en galen hantverkare. Det är viktigt att behålla sin egna röst, tycker Rafael. Fint, tycker jag, att Rafael står upp för sin konstnärliga integritet och liksom vågar utmana normer, tänja på gränser, ställa viktiga frågor med sin film. Synd att filminstitutet bara kommer med sina genusfloskler och kör över honom. Säkert för att han står upp och kissar. Säkert.

Det spelar väl ingen roll att även kvinnor är antifeminister.

Ibland undrar jag om det är så att manliga antifeminister tar sig kvinnliga internetnamn när det kommenterar för att på något vis föra i ”bevis” att antifeminism minsann inte bara är män som vill behålla sin maktposition i samhället eller så. Eller så förväntar de sig kanske att jag ska vara mer öppen för deras åsikter för att de presenterar dem under kvinnlig namn, vad vet jag.

Det är i alla fall inte helt ovanligt att någon triumfatoriskt påpekar existensen av antifeministiska kvinnor och försöker vinkla detta som något slags bevis mot feminismens giltighet. Poängen lär vara att feminismen är så fruktansvärt stollig att inte ens de som tjänar på den håller med, eller något.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur dessa personer ställer sig till att det finns gott om manliga feminister? Kanske är de bara hjärntvättade av genusmaffian eller något.

Nåja. För mig spelar det ingen roll om den som motarbetar mig är en kvinna eller en man. Givetvis kan det finnas kvinnor som inte är feminister, på samma sätt som det kan finnas invandrare som är engagerade i Sd, men det gör det inte mindre till en kamp för kvinnors rättigheter. Det fanns säkert kvinnor som motsatte sig kvinnlig rösträtt när det begav sig, det gjorde det knappast mindre till en kvinnosaksfråga.

Överlag är det så jävla fånigt när någon kommer och ba: majoriteten av Sveriges befolkning håller inte med dig. Jag tror såhär: majoriteten av Sveriges befolkning har inte någon åsikt rörande feminism. Och sen tycker jag inte att ”majoritetens” åsikt spelar sådär skitstor roll för mig, i fråga om hur jag utformar mina åsikter. Det är väl ärligt talat bara idioter som resonerar så?