Dag: 19 juni 2012

Missuppfattningar som argumentationsteknik.

Linda sa till mig, och några andra så kallade ”nätfeminister” på twitter att det kanske vore läge att skriva ihop en svensk motsvarighet till feminism 101 som är en slags FAQ om feminism. Jag överväger helt klart det hela, eftersom jag tycker det verkar skoj, men samtidigt är det problematiskt att utge sig tala för en hel rörelse, men det vore ändå kul att skriva lite mer ”objektivt” om feminism och dess olika inriktningar. Nåja, vi får se.

Ofta så åläggs det feminister att ”reda ut” missuppfattningar kring feminism. Detta är rimligt när det faktiskt rör sig om verkliga missuppfattningar men ibland blir det problematiskt. Framförallt är det ett problem när dessa ”missuppfattningar” i själva verket inte är missuppfattningar utan myter som folk sprider och återupprepar medvetet. Som till exempel det där med mansskatten som jag tog upp här. Detta är en myt som folk fortsätter sprida trots att den väldigt ofta blir motargumenterad och motbevisad.

Många använder dessa ”missuppfattningar” som ett ”vapen” i en diskussion. De liksom kastar ur sig dessa myter fast de egentligen känner till motargumenten, men kör på ändå. Eller så vill de bara argumentera för sin ståndpunkt att feminism suger utan att försöka förstå feminismen som ideologi och då spelar det liksom ingen roll hur mycket man förklarar.

Ibland kan jag känna att feminister intar en väldigt defensiv hållning med detta ständiga förklarande och utredande av myter. Jag försöker undvika dessa diskussioner så mycket som möjligt, för jag tänker att de som faktiskt på riktigt var intresserad av feminism skulle kunna göra lite egen research. Ibland så har de inte ens bemödat sig med att söka igenom mitt bloggarkiv innan de gör ett påstående om vad ”feminister” och följaktligen också jag tycker och tänker.

Med detta inte sagt att en sådan blogg vore en dålig ide. Det kan ju finnas en stor fördel med att skriva ihop lite kortfattat om feminism och besvara vissa myter så att man sedan kan hänvisa all som upprepar dessa dit först, innan man bryr sig om att ta en diskussion. Det kan framförallt kännas skönt för den som blir utsatt för dessa personers ”frågor” och ”missuppfattningar”. Något säger mig dock att de mest ihärdiga ”missuppfattarna” inte skulle bli särskilt mycket klokare av det, ty de är för det mesta inte alls intresserade av att förstå feminism. Det säger dock inte att det inte kan vara positivt med en lättläst sammanställning av frågor om feminism och svar på dem.

Hur är det ens möjligt för regeringen att gå emot riksdagens vilja?

Arena redovisar siffror från fas3. Det är, som man kunde vänta sig, skit. Det är bara så jävla sjukt, att detta får fortgå fast allting pekar på att det inte fungerar för att deltagarna ska få jobb och dessutom får många att må dåligt. Jag fattar att det är laddat med politisk prestige och det får mig verkligen att tappa förtroendet för det politiska systemet att man inte omvärderar såhär dysfunktionella och ogillade åtgärder.

Men något chockerar mig lite extra:

Den 9 juni 2011 röstade en majoritet i Sveriges riksdag för att stoppa alla nya anvisningar till fas 3. Regeringen valde att inte följa riksdagens vilja. Sedan dess har sammanlagt 41 508 personer anvisats till fas 3.

Den nionde Juni 2011. Det var alltså ett år sedan. Regeringen har haft ett år på sig att lyda riksdagens vilja. För den som inte vet så är riksdagen vårt högsta beslutande politiska organ, de tär alltså riksdagen som ska bestämma vad regeringen gör. Riksdagen är tänkt att representera folkets vilja, och att som regering skita i att införliva riksdagens beslut är alltså att frångå den demokratiska ordningen. Detta är mycket allvarligt.

Jag vet inte hur sånt här går till exakt, jag antar att det finns en viss tid som en regering har på sig för att genomföra riksdagens beslut. Men ett år borde ju vara tillräckligt. Jag har dock inte ens hört någon från regeringen tala om att avveckla fas3.

Hur är det ens möjligt för regeringen att gå emot riksdagens vilja på detta vis?

Konflikt om maskulinitet.

Lyssnade på detta väldigt intressanta avsnitt av konflikt idag, som handlar om maskulinitet. Intressant eftersom det är män som sitter i studion och får prata om detta, vilket jag absolut tror är nödvändigt i ett samtal om maskulinitet. Att män diskuterar problemen som är förknippade med detta själva, på egen hand.

Någonstans typ 40 minuter in i programmet så berättar Kristian Lundberg om de reaktioner han fick när han skrev en text om mäns våld mot kvinnor. Det förvånade mig faktiskt, det måste jag säga, att även manliga jämställdhetsdebattörer utsätts för sådana grovheter när de påtalar problemet med mäns våldsanvändning mot kvinnor i nära relationer. Han beskriver att hatet inte bara har riktats mot honom, utan även mot hans fru. Många har till exempel hört av sig till henne och sagt att han är pedofil.

Kristian har även en intressant teori. Han menar att när en person som går in under den klassiska definitionen av manlighet, vilket han menar sig göra, själv kritiserar vissa inslag i manligheten så blir det nödvändigt för andra att ”ta ner” honom och därför anklaga honom för att vara bög, pedofil och så vidare. Detta tror jag att det kan ligga mycket i.

Jag blir ändå glad när män kan föra ett såhär intelligent samtal om jämställdhet och manssamhället ur ett manligt perspektiv. Bara därför är det väl värt att lyssna på.

Rätt ska vara rätt.

Rätt ska vara rätt och därför vill jag säga att den affisch som kompletterade den där Pp-affischen på en naken kvinna inte alls var den jag visade i mitt inlägg om saken utan den till höger här:

Nåja. Saken blir inte mycket annorlunda för det, ty det är fortfarande kvinnan som står där porrig och utlämnad och mannen som får ha sina intima delar ifred. Anna Troberg skriver bra om det här:

Budskapet på de båda affischerna går inte att ta miste på. En halvnaken brud ska få oss att önska transparens så att vi får se lite mer kött, medan en exponerad man tydligen ska få oss att förstå att vi minsann inte har rätt att glutta in i hans privatliv.

Och det glädjer mig såklart också att Piratpartiets partiledare, samt många andra aktiva, har ställt sig emot detta. Det är nämligen inte bara sexistiskt utan sanslöst dålig reklam för ett parti som redan som det är tampas med rykten om att bara vara ett gäng manliga nördar. Konstigt att inte de som gjort reklamen kunnat se det från början, kan jag tycka.

The game-killar.

I helgen träffade jag en såndär The game-snubbe. Ni vet en sån kille som läst The game, boken om hur man ligger med tjejer, utan och innan och nu har bestämt sig för att praktisera. Det första han gjorde var att kasta en ölburk på min kompis. Hon lackade ur som fan, varpå han höll på och bråkade och ba ”men det var väl inte så farlig”. Sedan när han fattade att hon faktiskt var sur på riktigt så ville han ”prata” och att hon skulle ge honom en till chans. Någonstans här blir jag arg, för hon ville verkligen inte prata med honom vilket hon markerade med all önskvärd tydlighet, men han fortsatta ändå att tjata. Jag sa väl typ något i stil med att hon inte ville prata och att han fick respektera det, varpå han börjar prata med mig istället och vill att jag ska dels ta emot hans ursäkt (vilket jag gärna gör, om den är ärligt menad) och dels ”ge honom en chans”.

Det är detta med att ge denna person en chans som jag inte fattar. Jag är absolut med på att ge personer en chans på krogen, men jag är inte intresserad av att ge personer som inlett sitt kontaktsökande med att kasta en ölburk att ge en chans till, speciellt inte om han inte har vett att be om ursäkt på ett genuint sätt utan bara gör det som någon slags ursäkt att fortsätta prata och demonstrera sig personlighet. Det finns kanske 100 människor jag skulle kunna prata med, varför ska jag då prata med en person som inlett med att bete sig som en douche?

Det är inte bara en fråga om ren ovilja utan även om principer. Jag tror nämligen att detta är en raggningsteknik som en del personer kör på, alltså att inleda med att vara ett jävla svin och sedan vilja visa sitt ”rätta jag” och liksom därför avkräva uppmärksamhet av personen. Detta kombineras dessutom med förminskande och ignorerade av vad personen ifråga säger. Tråkigt nog verkar detta dessutom fungera på många personer vilket jag tycker är lite deppigt.

Därför säger jag tack men nej tack. Det kan säkert vara så att en person som inleder såhär kan vara intressant, men jag tycker att själva sättet att initiera kontakt stinker och det känns inte heller respektfullt. Jag föredrar att tala med personer som möter mig som en jämlik och inte använder några jävla ”knep” för att vinna min uppmärksamhet. Vad sägs om ett vanligt ”hej”, inleda en konversation och vara intresserad av svaren och respektera min person. Det fungerar utmärkt på mig i alla fall.