Dag: 30 juni 2012

Problemet med sexistiska skämt är att de alltid är skittråkiga.

Fick tag på denna bild på twitter.

Alltså. Sexistisk humor. Fan vad tråkigt det är. En sexistisk persons idé om humor är typ det som presenteras på 9gag och ”skämt” om att kvinnor ska stå i köket, göra en macka eller vad fan som helst. Även dessa eviga haranger om varför sak X är bättre än kvinnor är så jävla uttjatat. Det är så sanslöst oinspirerat.

Jag kan skratta åt sexistiska skämt. Det är ingen principfråga för mig. Humor bygger i mångt och mycket på generaliseringar och opassande inslag och det är jag helt okej med. Problemet är att folk kommer undan med tråkiga skämt bara för att de är sexistiska. Skulle man kunna dra samma skämt i evigheter (typ det om mackan/köket) om det inte anspelade på någon förtryckt grupp? Skulle inte tro det!

Folk som skriver sexistiska skämt borde fan ta och skärpa till sig lite och börja leverera. Och folk som konsumerar humor borde börja ställa krav utöver att saker och ting ska vara ”provocerande”. Sexistiska skämt är ju sällan ens provocerande utan snarare något som alla antas tycka är roligt. Det är ju fan mer provocerande att inte skratta åt sexism. Då är man tråkig och en stämningsdödare.

Trivselkonsensus.

Jag är en sån som alltid drar igång en diskussion var jag än hamnar. Det är inte med mening, det är sån jag är. Väldigt ofta så händer det att folk tycker att det är otrevlig med ”bråk” (man har väl olika smärtgränser för sånt antar jag) och tycker att diskussionen ska avslutas. Jag är verkligen nästan alltid helt okej med det.

Vad jag däremot tycker rysligt illa om när folk vill att man först, innan man struntar i diskussionen, liksom ska godkänna varandras åsikter och säga att de är ”okej”. Typ säga att ”folk tycker olika” eller ”det finns olika sätt att se på saken. Ja, det gör det, men jag ser ingen poäng med att sitta och hålla med någon för trivselns skull.

Att lämna en diskussion som inte fungerar är en sak. Att låtsas som om man nått någon slags samförstånd en annan. Jag vill inte fejka samförstånd, jag finner det intellektuellt ohederligt och framförallt osant mot mig själv.

Jag kan umgås med människor som tycker jag har helt upp åt väggarna fel i vissa frågor. Jag är helt okej med medvetenheten om att hen kanske tycker att jag är en idiot på vissa punkter och det är inget jag finne obekvämt. Jag förstår att andra kan tycka det är jobbigt men jag håller min egen intellektuella integritet högre än den känsla av obehag som kanske kan uppstå hos en person för att jag inte sysslar med denna typ av trivsel-konsensus. Då säger jag hellre att nej, jag håller verkligen inte med, för att sedan släppa ämnet.

Egenintresset räcker inte för att tvätta bort ryggradsrasismen.

Egentligen spelar det ingen roll om alla Sd:s medlemmar vore invandrare, det är fortfarande politiken de för som är problematisk. Men jag tycker ändå att det är skönt att några av de irakier som varit med i partiet nu bestämt sig att hoppa av med anledning av att de diskrimineras. Detta visar att det som spelar roll inte är om man anpassar sig till vad Sd tycker är ”svenska värderingar”, för vad skulle kunna vara ett bättre exempel på det är en person som till och med gått med i Sd, utan också vilket ursprung och namn man har.

Ofta så stoltserar partier som Sd med att de minsann har invandrare i partiet, på samma sätt som antifeminister stoltserar med de kvinnliga antifeminister som finns. Det verkar göra intryck på många att även de som faktiskt blir motarbetade av dessa grupper agenda ändå ansluter sig till dem. Jag antar att detta i mångas ögon vittnar om att denna agenda är principiellt ”rätt” eftersom den även förmår attrahera dem som förlorar på den.

Men jag tror snarare att de mekanismer som ligger bakom är önskan att bli accepterad av den som står högre än en själv i samhällshierarkin. Jag tänker mig att Sd hos många ser som en symbol för intoleransen som finns i det svenska samhället och tänker att om man blir accepterad där så borde man även bli accepterad i resten av samhället. Och det är klart att man blir accepterad, i alla fall ytligt, eftersom dessa grupper har allt att tjäna på att kunna visa upp dessa nyttiga idioter.

Uppenbarligen räcker inte ens detta uppenbara egenintresse som Sd har i dessa medlemmar till för att tvätta bort rasismen som sitter i ryggraden. Korkat av Sd att inte behandla dessa personer med respekt, för nu kommer de inte ha några duktiga irakier att visa upp nästa gång de känner för att bevisa sin fördomsfrihet.

Kvinnohatare.

Läste detta hos Lisa (typ en av mina nya favoritbloggar för övrigt) om att kalla män som gör vissa saker för kvinnohatare.

Varför måste man hålla på och ha snack på nivån att om män kollar på porr är dom kvinnohatare. Om en man har sex med en prostituerad måste han vara kvinnohatare.

Nu har jag personligen inget emot porr av nödvändighet, men i fallet prostitution skulle jag nog kunna tänka mig att kalla en man som köpte sex för kvinnohatare.

Ofta när man talar om misogyni så säger folk ofta ”jag är inte kvinnohatare” när man konfronterar dem med något misogynistiskt de sagt eller gjort. De kan vara att de betett sig jävligt förminskande och så blir man arg och då kommer det där att ”ja, jo, det kan jag väl förstå, men jag hatar absolut inte kvinnor”.

Nej. Jag hoppas fan att du inte är uttalad kvinnohatare för då vore ju loppet onekligen kört. Men grejen är att man kan göra saker som är sexistiska och misogynistiska utan att vara kvinnohatare. De flesta vill inte bete sig på ett sätt som förstärker könsmaktsordningen men gör det ändå helt enkelt för att könsmaktsordningen finns, vi alla ingår i den och har fostrats in i den och om vi inte agerar aktivt emot den då bidrar man med största sannolikhet till den.

Därför tänker jag att man måste konfrontera även de personer som beter sig såhär utan att vara medvetna om det. För samhällsstrukturer upprätthålls inte av vilja utan av ovilja att förändra, av slentrian. De personer som mest ihärdigt upprätthåller könsmaktsordningen drivs väl inte heller alltid av hat, utan av likgiltighet. En konstant ovilja att försöka förstå och förändra sitt eget beteende.

Så nej, man behöver väl inte säga ”kvinnohatare” men det tycker jag inte heller sägs särskilt ofta. Däremot är det ganska många som tolkar det som att man ”tror” att de är kvinnohatare när man påpekar att något de gör bidrar till kvinnoförtrycket i samhället och sedan vill motbevisa en i frågan. Det är så hemskt viktigt för dem att påpeka att de inte hatar kvinnor. Alltså, jag brukar inte heller påstå att de gör det men däremot påstår jag att vissa handlingar människor gör sig skyldiga till får negativa konsekvenser för kvinnor. Antingen kan man lugna sig själv med att tänka att man trots allt inte är kvinnohatare, eller så kan man rannsaka sitt eget beteende och förstå hur man, trots att man inte vill, bidrar till ett förtryck av kvinnor och försöka göra något åt detta.

Samhällsanalys är vägen till självkännedom.

Folk kanske tycker att jag ”skyller på män” när jag skriver om hur mina egna tillkortakommanden och problem har att göra med manssamhället. Att skylla ifrån sig är fult och det ska man inte göra. Ibland kan folk mena att jag borde ”göra något själv” istället för att förvänta mig att saker ska förändras.

Men det jag göra nu, det är att göra något själv. Det är nämligen att skapa såpass mycket insikt och förståelse att jag kan undvika alla dessa saker jag inte vill ägna mitt liv åt. Som benrakning, shopping och framförallt dåliga relationer. Sedan skulle jag såklart också önska att samhället förändrades, vilket jag försöker göra mitt i, men min egen förändring går genom insikt om samhället.

Det finns en idé om att människor som jag bara klagar och klagar utan att se sina egna problem eller sin egen roll. Men tro mig, jag ser mina egna problem hela tiden. Vad jag försöker göra är att finna dess orsaker och vägar ur. Då räcker det inte med att bara sluta med saker man ogillar, i alla fall inte för mig. Jag har behövt backa upp mina val och tankar med en bredare samhällsanalys.

Feminismen har verkligen hjälpt mig att komma till en massa insikter kring min egen person och även till att förändra mig själv. Det finns så mycket jag troligen hade gjort annorlunda idag om jag inte upptäckt feminismen.

Tro inte att jag bara sitter på min röv och klagar på andra. Jag funderar jävligt mycket på mig själv också, och det tycker jag faktiskt framgår ganska tydligt här eftersom jag på regelbunden basis talar om förändringar och insikter jag fått i mitt eget liv.

Att berättiga sin överkonsumtion.

Kan inte sluta skratta åt detta inlägg hos shoppingprinsessan Mogi. Hon har, under rubriken Create your dream closet, om olika typer av ”tweeds” man tydligt måste ha i sin garderob. Tanken på att man ens måste ha en tweed förefaller orimlig, men tydligen är det fyra olika som gäller, nämligen en neutral tweed, en tidlös tweed, en enfärgad tweed och en statementtweed.

Om den tidlösa tweeden skriver hon såhär:

Alla bör ha en tidlös ryttar-tweed från Ralph Lauren, de är klassiker som aldrig går ur modet! Riktiga hantverk!

Alla bör alltså ha en sådan. Okej, då vet jag.

Om statementtweeden skriver hon:

Här möts färg, form samt material i en otrolig skapelse som tar dina outfits till en helt ny nivå! (Snarare till ett helt nytt solsystem..)

Ett nytt solsystem… Herregud, jag orkar inte.

Nejmen allvarligt nu. Jag vet att Mogi är en person som konsumerar otroligt mycket. Jaja, ni behöver inte dra den där ”men läs inte bloggen då om du stör dig”-raddan för jag vet redan det. Men den här grejen med att försöka få sin konsumtion att framstå mindre som onödig lyxkonsumtion genom att lägga fram den som nödvändigt för att bygga någon slags ”garderob” som all ”bör” ha, jag fattar det inte. Ändå stöter jag ofta på så kallade guider till vad en kvinna bör ha i sin garderob. Ungefär som om inte en klädintresserad person (en person som läser sådana böcker) redan visste det?

Ofta i konsumtionsbloggar inriktade på kläder så används ord som ”klassisk”, ”tidlös” och ”bra kvalitet” för att liksom markera att detta minsann inte är någon pryl man köper bara för att köpa utan minsann är en kvalitetsprodukt såväl i utförande som i utseende. Ibland är det en ”investering” vilket alltså ska förstås som något man kommer använda så mycket att man lika gärna kan lägga tio tusen på det.

Jag är så nyfiken. Tror Mogi att om hon köper dessa fyra tweeds (som hon ju för övrigt redan har och säkert fler därtill) så kommer hon liksom inte att ha något begär sedan. Att hon har byggt den ”perfekta” garderoben med tidlösa kvalitetsplagg och att hon kommer nöja sig med det?

Sen blir jag också så skeptisk när folk använder ord som ”tidlös”. Om man köper plagg man är bekväm med, som sitter bra och som är snygga så kommer väl de också att vara tidlösa? Jag har en massa kläder som jag använt år ut och år in för att jag verkligen gillar dem men det är ju inte som att jag, när jag köpte det, tänkte att ”detta är tidlöst, jag kommer kunna ha det för evigt”. Jag tänkte: detta är ett plaggs om jag tycker är snyggt och bekvämt.

Visst kan man spendera extra på saker som håller hög kvalitet, speciellt om det är typ jeans som man ju i regel har en längre tid. Men jag kan bli så matt på alla dessa uttryck och resonemang som konsumtionsgalna människor använder för att berättiga sig stundtals helt hutlösa konsumtion. Bara inse faktum: du kommer aldrig någonsin att ha den ”perfekta garderoben” som gör att ditt konsumtionsbegär stillas. Du kommer alltid att ha ett begär av mer, för ditt begär är inte grundat i ett verkligt behov av att ha fyra olika tweeds i din garderob utan i att ständigt köpa mer, mer och mer. Vägen ur detta (om du nu vill ut) är inte att bygga den perfekta garderoben utan att inse att det finns andra, betydligt viktigare, saker i livet.