Dag: 9 juni 2013

Ätstörningar och fetma.

När folk skriver ”fetman är faktiskt ett mycket större problem” när en skriver om ätstörningar så undrar jag över ett par saker. Dels vad fan de baserar sitt uttalande på. Det känns som en sån grej som sägs gång på gång, helt utan grund, så att människor till slut bara *antar* att det är sanning. Men jag har i alla fall inte sett någon av dessa människor som envist hävdar detta hänvisa till en studie som jämför dessa tu.

Dessutom: hur definierar dessa personer ett ”problem”? Som i att många dör av det, som i att många lider av det? Det känns som att det är en väldigt flytande skala. Sedan undrar jag varför en känner att en måste ta upp människors vikt när en diskuterar ätstörningar. Är detta relevant? När jag talar om ätstörningar pratar jag främst om psykiska aspekter, inte vad som händer med din kropp. När jag led av ätstörningar så gick jag varken upp eller ner särskilt mycket i vikt, men jag led verkligen av det. Led av att ständigt tänka på mat och vikt, led av att stå ovanför toaletten och hulka och så vidare. Inte heller hamnade jag i något tillstånd som blev farligt för min fysiska överlevnad. Det betyder inte att det inte var ett problem.

Oavsett vad folk väger så är ätstörningar ett problem, och det måste faktiskt inte sättas i relation till hur många som är överviktiga för det är liksom inte samma sak, inte samma problem. Skulle du dra in överviktiga om en snackade om människor med depressioner? Troligen inte.

Dessutom så är övervikt ofta ett resultat av just ätstörningar. Ätstörningar är inte bara anorexi vettni. Men jag antar att folk hellre känner sympati med späda smala små människor än tjocka eller ”normal”stora personer. Det är liksom bara de som räknas som ”riktiga” ätstörda. Rimligt att helt borträkna alla människor som har ett bmi över 17 som personer som omöjligt kan vara ätstörda.

Vissa verkar tro att det på något sätt skulle motverka fetma att sprida idéer om att en istället ska vara smal/vältränad/hälsosam. Bara det faktum att den ökade exponeringen inför dessa ideal har kommit parallellt med ökande fetma borde ju tala emot detta påstående. Men egentligen tror jag inte att folk seriöst tror att människor blir smalare av att smalhetsas, jag tror mest bara det är någon skit en häver ur sig.

Om ni nu skiter i ätstörningar, må så vara, jag försöker inte tvinga någon att bry sig. Frågan är varför det är så viktigt att alltid sätta det i kontrast till övervikt. Har ni funderat på att bara skita i att yttra er alls i frågan, och bekämpa fetman på er egen front?

Om krävande kvinnor och avståndstagande män.

Jag vet inte om ni stiftat bekantskap med denna härliga meme, som kallas ”overly attached girlfriend”. Jag tycker i alla fall att ni ska kolla på dessa och begrunda. Vad handlar de om? Vad ger de för bild av kvinnors agerande i relationer? Kommer för övrigt använda könsbestämda pronomen i det här inlägget.

overly attached girlfriend2

overly attached girlfriend4

overly attached girlfriend3

Detta är så att säga en ganska vanlig bild av hur kvinnor beter sig i relationer. I olika grad beskrivs kvinnor som jobbiga, ”needy”, alldeles för känslosamma och helt enkelt överdrivet involverade i personen de har en relation med. Det förekommer överallt. I sitcoms, i filmer, i samtal där män beklagar sig över ”bruden” som vill ha för mycket uppmärksamhet, kärlek och så vidare, det förekommer i tjejtidningarnas relationsspalter där vikten av att låta sin pojkvän ha lite ”tid för sig själv/med grabbgänget” alltid ska markeras.

Jag var den här bruden (något jag beskriver närmare här). Den som ringde alldeles för ofta, den som alltid ville ses, den som tog allting alldeles för allvarligt, den som alltid hittade på sätt för att vi skulle få närhet till varandra. Och som jag skämdes för detta. Gud vad jobbigt det var att vara den där bruden som inte lät killen ”ha sitt privatliv” ifred, som alltid skulle vara där och klänga. Jag hade ju lärt mig att hata den bruden så innerligt, och nu var jag själv sådan! Jag försökte sluta, försökte ringa mer sällan, men det där behovet liksom kom åter och åter igen. Jag ville ju ha närhet och kärlek, jag ville ju vara med honom. Och jag kände mig alltid så jävla jobbig när jag ville det, och detta gjorde att jag ville ha ännu mer bekräftelse. Jag liksom bad om ursäkt, frågade om jag var ”för mycket”, lade mig platt på marken och sade att jag visste att jag krävde för mycket och var för mycket och att det var helt rätt när han inte ville prata med mig när jag ringde.

Men sen, när jag motvilligt lämnade vår relation, så började jag liksom att fundera lite på det här. På varför jag alltid kände att jag behövde mer kärlek, mer bekräftelse, mer av honom. Och sen började jag väl lägga ihop ett och annat. Kanske det där med att den djupa ångest som kom varje gång han avvisade mig när jag ringde honom och ville att han skulle komma och ta hand om mig när jag mådde dåligt inte så mycket var för att han inte var där, utan för att hans avvisanden gjordes på det okänsligaste sättet möjligt. För att han bara sa ”nej” och lade på telefonen istället för att visa lite omsorg, fråga hur det var med mig. För att han aldrig frågade hur jag mådde utan att det alltid var jag som fick ta upp problemet. För att han alltid frågade ”måste jag” när jag bad honom om att finnas där för mig. För att jag liksom alltid blev tvungen att be om hans kärlek, att slita och dra för att få uppmärksamhet, att kräva den istället för att få den automatiskt. All den här kärleken och uppmärksamheten fick han av mig, så mycket som han behövde, så han behövde liksom aldrig fråga. Och hade han gjort det hade jag funnits där, utan tvekan.

Och såhär fungerar det i många heterorelationer: kvinnan försöker skapa närhet och mannen försöker skapa avstånd. Kvinnan tolkas då som ”overly attached”, och mannens behov tolkas som ”normalt” och ”sunt”. Kvinnan uppmuntras till att sträva efter samma sunda känsloliv som mannen. Återigen tolkas kvinnan som avvikelse och fel, medan mannen tolkas som den sunda normen som kvinnan ska anpassa sig efter.

Men är mannens behov egentligen mindre än kvinnans? Det säger sig självt att ett behov som uppfylls aldrig kommer till uttryck som ett behov, personen märker inte av det och uttrycker ingen önskan efter det, eftersom det inte uppstår någon saknad efter det. Personen som ständigt får sina behov uppfyllda inser dem inte, förstår inte att de uppfylls. Personen som inte får sitt behov uppfyllt längtar ständigt och kräver mer, och tolkas då som mer krävande. Men det kan lika gärna tolkas som att den andra ger mindre.

Jämställdhet nås enligt många genom att kvinnan ska bli som mannen. Men genom att göra denna tolkning missar en helt dynamiken i relationen. Frågan en bör ställa sig är: kan kvinnan verkligen bli som mannen, utan att mannens position samtidigt  förändras? Går det att båda parter i ett förhållande agerar som mannen gör, och att förhållandet samtidigt håller ihop? Mitt svar på denna fråga är nej. Jag menar att det är kvinnan som utför det känslomässiga arbete som är nödvändigt för att relationen ska fungera. Utan detta arbete hade relationen brakat samman. Kvinnan utför arbete både genom att se och serva mannen känslomässiga behov, men också genom att meddela honom om sina egna så att ha slipper se dem på egen hand. En ska inte heller underskatta hur bekräftande det är att känna att någon tycker om en och behöver en, något som mannen ständigt blir påmind om av kvinnan men som kvinnan sällan upplever. Kvinnan utför också arbete när hon tvingas överse med att han inte tillfredsställer hennes behov.

Detta är en slags känslomässig exploatering som sker inom relationen. Grunden för denna exploatering skapas på två sätt, dels genom att kvinnan hålls svältfödd på bekräftelse och kärlek och dels genom att hon lär sig att uppfatta detta som att det är hennes fel, hon som är ”för mycket och mannens behov som är normalt. Eftersom kvinnan är svältfödd på bekräftelse, kärlek och omtanke så är hon ständigt tillgänglig för att tillfredsställa mannens behov när det efterfrågas. Hon hör av sig regelbundet, lämnar kärleksförklaringar, tar initiativ till umgänge och så vidare. Allt detta bekräftar mannen i ännu högre grad. Genom att inte erkänna vikten av det känslomässiga arbete kvinnan utför, eftersom mannen inte direkt efterfrågar det, så hålls båda omedvetna om att det kvinnan gör är fundamentalt för att relationen ska fungera. Kvinnan lämnas alltså obekräftad och ovetande om sitt arbetes betydelse, vilket skapar en grund för känslomässig utsugning och stigmatisering av kvinnans agerande.

När kvinnan sedan vill ha mer kärlek och bekräftelse så är hon ”overly attached”. Mannen tycker att de redan ”umgås mycket” eller ”pratar om känslor” men det båda missar är att såväl umgänge som känslosnack sker på hans villkor och på hennes initiativ. Att han alltid har henne tillgänglig samtidigt som hon aktivt måste söka upp honom och efterfråga eller ”tjata” om hon behöver något. Att han aldrig behöver känna sig övergiven av henne, helt enkelt för att hon alltid finns där. Han behöver aldrig känna den saknad som uppstår när hens behov inte är uppfyllt. Han behöver aldrig känna att han behöver henne. Samtidigt känner hon att hon alltid måste jaga honom, efterfråga hans kärlek. Detta är i sig ytterligare ett bekräftande av mannen, samtidigt som det är förnedrande för kvinnan att känna att hon behöver fråga efter det som borde vara fundamentalt i varje relation: kärlek och omtanke. Och så upprätthålls könsmaktsordningen.

Twitter 9/6. Om högern.

Ibland hör en dock högermän som klagar på att feminismen är för vit och medelklassig. Och då vet en att deras agenda inte är att bredda så att säga. Ungefär som när Timbro ba: ”Iogt-nto är sexister” [apropå detta]. Det är knappast som att de ba *kämpar* emot sexism annars. Högern är bäst på att ta till sig kritik mot klassamhället, sexism och rasism när det passar deras agenda. Bryr sig inte en skvatt annars. Tog faktiskt lite illa upp när Timbro ba ”lyfte upp” mitt inlägg om Iogt-nto på grund av ”viktig kritik”.

Min lärare tyckte att högerideologi var ”komplicerad” men det är ju för att högern inte har någon sammanhängande ideologi. Högerns ideologi är att de ska behålla sitt klassvälde. För detta ändamål tar de till de medel som passar. Det är därför till exempel konservativa och liberaler funkar så jävla bra tillsammans, de är två krafter som behövs för samma mål. Är det inne att vilja ha välfärd? Skicka ut en konservativ! Är det inne med öppna gränser? Skicka ut en liberal! Det märkligaste är när dessa tu blandas i samma kropp. T.ex. liberaler som gillar kungahuset! Helt orimligt om de hade drivits av ideal. Men grejen med högern är att de inte drivs av ideal! Därför är de framgångsrika. De är som kameleonter, klär sitt klassvälde i rätt mönster. Allting kokar dock ned till att de som behövs för att ”lösa problemet” är antingen kapitalism eller någonting som ej ska lagstiftas om.

Vänstermänniskor som beklagar sig över att högern är inkonsekvent och så vidare, sluta försök förstå högern som ni förstår er egen ideologi. Istället bör ni förstå högern som en i grunden oformlig klump som ändrar färg och form efter vad som krävs för målet: klassherravälde! För mig är det viktigt att vara konsekvent och inte ansluta mig till analyser jag inte står bakom helt. Detta skiter högern i.

På grund av detta har jag slutat göra skillnad på olika högerideologier. Det är samma skit, det vill säga kapitalism och klassvälde, men i olika förpackningar. Sedan finns det högermänniskor som verkligen håller på en ideologi och försöker vara konsekventa i den, men de är ganska marginaliserade. Eller så anställs de av Svenskt Näringsliv och får betalt för att lyfta fram den sidan av sina åsikter som gynnas Svenskt Näringslivs agenda.

Finns ju högermänniskor som gör anspråk på att vara ”vettiga” och typ ”förstå att en är vänster men tycka lite annorlunda”. DET ÄR EN FÄLLA! Det de vill är att dra in er i sitt spindelnät av klassherravälde och kapitalism och få er att tänka ”det finns nog vettiga liberaler i alla fall”. De vill få er att tro att ”det inte är så stor skillnad”. Men det är verkligen milsvid skillnad. Ni vill helt olika saker. All den vettighet och ideologiska stringens som finns inom högern suger kapitalismen upp och omformar efter sina egna intressen.

Läget och bloggnyheter.

IMG_20130306_121655

Igår fick jag någon slags panikångestattack. Det är första gången jag är med om något liknande, och det var såklart en jävligt oskön upplevelse. Nu är det över i alla fall, och jag funderar på hur jag ska hantera det på bästa sätt.

Utöver detta är det rätt schysst. Det bästa med sommarlovet är att jag kommer ha så jävla mycket tid för att skriva. Ska dels blogga mycket såklart, men även försöka mig på något längre projekt, eller i alla fall skriva mer essäer. Idag tänkte jag skriva om två grejer som relaterar till relationer, nämligen kvinnor som är ”needy” och det här med att som kvinna få bestämma mycket i hemmet. För övrigt har jag nu gjort en sida av ett inlägg jag skrev med en sammanställning av sånt jag skrivit om könsmaktsordningen i relationer, för den som är sugen på att bli lite mer jämställd. Den finns här, också såklart i menyn ovanför där alla sidor finns (även donationssidan för den som tycker att jag förtjänar lite pengar för mitt bloggande). Den som har något schysst tips på lager om vad en kan läsa får verkligen jättegärna skriva in det i kommentarsfältet under.

Jag har, för den som inte märkt det (har skrivit det två gånger redan), en ny kategori som heter ”kommunism” där jag har lagt i en del gamla inlägg som jag anser relaterar till ämnet. Det efterfrågas ofta att jag ska skriva om det där med kommunism, men det är såklart lika omöjligt att sammanfatta som att sammanfatta feminism. Många idéer som jag förstår som kommunistiska kanske många tycker inte är det alls, eftersom de aldrig blivit presenterade för dem som kommunism. Det är ju sjukt stigmatiserat och så vidare, så det är inte så konstigt. Den som är intresserad av hur jag tycker och tänker kring saken samt vilka tankegångar jag ser som kommunistiska kan alltså kolla där. Eftersom mitt sommarprojekt är att ”läsa och förstå Marx” så blir det förhoppningsvis mer där.

Nå, detta om detta.