Dag: 14 juni 2013

Om hur alkohol porträtteras i bloggar och det klassiga drickandet.

Bloggkommentatorerna skrev för ett tag sedan om det här med hur alkohol representeras i olika bloggar. Det finns väl två olika kategorier av detta, dels det trashiga tonårsdrickandet som typ Dessie och Paow står för, dels det lite mer ”klassiga” och ”mogna” drickandet som bland annat Niotillfem och Billgren står för.

Jag tänker främst på den sistnämnda kategorin. Det figurerar otroligt mycket alkohol på dessa bloggar. Jag har läst åtskilliga texter hos Niotillfem som romantiserar tonårsfylla, att dricka sig redlös och glömma och så vidare. Detsamma förkommer nog även hos Billgren, men jag har aldrig läst hens blogg särskilt noggrant. Det figurerar otroligt ofta alkohol på båda bloggarnas bilder. Frågan är vad detta ger för effekt. Vissa vill ju mena att det inte ”spelar någon roll” att det figurerar alkohol på det sättet eftersom folk ändå väljer själva om de vill dricka eller inte:

Tycker att det blivit alltför lätt att komma med anklagelser om om ”romantisering” och dåliga förebilder. Det läggs alltför lite fokus på eget ansvar och vi börjar ”think of the children”skrika om ungdomar som ändå är 12 år och uppåt. Herregud, någon måtta får det ju vara.

De som blir tonåringssuputer blir det oavsett om de går omkring i Paow/Dessie-inspirerad stil eller prickiga second hand klänningar. Det handlar om det egna förnuftet i slutändan och det har det gjort sen länge tillbaka.

Den här idén om att människor” väljer själva” kommer ju ofta upp. Som om alkoholen inte var en tydligt inlemmad del i vår vardag, i vår kultur. Som om den inte alltid syntes och romantiserades och som om människor gick opåverkade av allt detta. Jag tror verkligen att det spelar roll hur alkohol porträtteras. Om det porträtteras som en vardaglig del av livet, som något som ger lite guldkant på tillvaron och så vidare, som något som alltid, alltså verkligen alltid, dyker upp i sammanhang som är lite lyxiga, roliga och så vidare så kommer människor att förknippa alkohol med detta. Både Billgren och Niotillfem har ju liv som många människor avundas. Genom sitt ständiga romantiserande av alkohol så riskerar de att framställa även denna som en nödvändig ingrediens i att uppnå ett liv som deras.

Det hänvisas även till ”mognad” som ett argument för att det inte skulle vara ett problem:

Tror att till exempel Elsa och Sandra har en mer mogen läsarskara och tror inte att deras alkoholvanor påverkar särskilt mycket.

Att hänvisa till att en grupp läsare är ”mogna” tror jag inte riktigt på. För det första är det inte riktigt sant, Niotillfem verkar till exempel ha en hel del läsare som är under arton eller nyss fyllda. Sedan är vuxna knappast immuna mot den här typen av påverkan, speciellt inte som alkoholnormen är så otroligt stark i vårt samhälle.

Ofta när en talar om alkohol så är det till exempel Paow som hamnar i skottgluggen; en person som verkar vara väldigt destruktiv och mål väldigt dåligt, sakna omdöme och så vidare. Just när det kommer till alkohol så lyfts det inte sällan fram som att det är ”okej” att dricka mycket om en gör det på ett ”ansvarsfullt” sätt. Ansvarsfullt är i den här kontexten inte sällan liktydigt med smakfullt, och har också att göra med klass. Den var drickande uppfattas som ”klassigt”, till exempel en person som dricker dyrt vin på fina middagar, kommer lätt undan, medan den som gör det på ett ”trashigt” sätt förkastas som dålig förebild och så vidare. Detta är också en stor del i hur människor faktiskt försvarar sitt eget drickande. Hur många gånger har en inte hört att ”kontinentalt drickande” skulle minska risken för att bli alkoholiserad, eller att ungdomar ska lära sig att dricka ”sunt” av sina föräldrar, alltså njuta av ett glas vin till maten istället för att supa sig redlösa. Alkoholism porträtteras i hög grad med människor som typ dricker direkt ur vodkaflaskan.

Hur alkohol porträtteras är något jag tycker att människor borde tänka mer på. Det finns få inslag i vår vardag som är så normaliserat i förhållande till hur stora hälsoskador det faktiskt medför som alkohol. Detta är såklart varken Billgrens eller Niotillfems fel, men de utgör ändå en del i den samhällsomspännande alkoholnormen.

Om radikalfeminism och transpersoner.

Jag har fått en del frågor om det här med radikalfeminism, som jag hade tänkt att besvara nu. Jag identifierar mig ju som radikalfeminist. Detta innebär för mig att jag ser förtrycket av kvinnor som något väldigt grundläggande i samhället, och som kvalitativt skilt från andra former av förtryck. Jag anser att det finns en specifik exploatering av kvinnor som kvinnor. Jag stämmer också överens med den förklaringsmodell som ibland dyker upp från radikalfeministiskt håll, nämligen att könsförtrycket kommer sig av att kvinnor föder barn och därmed historiskt och idag har fått sämre möjligheter att etablera sig i ”samhället” än män, vilket har banat väg för det könsförtryck som finns idag.

Från detta ”grundläggande ”könsförtryck har det dock skett en omfattande ideologisk påbyggnad, som såklart skulle finnas kvar även om kvinnor slutade bli gravida och vi istället odlade barn i tankar eller något. Till exempel görs åtskillnad på män och kvinnor, vi tillskrivs olika egenskaper och så vidare, vilket tjänar till att upprätthålla förtrycket av alla kvinnor. I denna process, alltså skapandet av genusordningen, så kommer en massa andra grupper i kläm. Dessa är till exempel homo- och bisexuella eftersom de uppfattas som ”könsöverskridande”, detsamma gäller för transpersoner och intersexuella. Jag ser förtrycket av dessa grupper främst som en konsekvens av det för kvinnoförtrycket nödvändigt upprätthållandet av genusordningen och därmed även dikotomin kvinna/man. Detta betyder inte att de här personerna skulle bli utsatta för något mindre fruktansvärt eller viktigt, många hbt-personer utsätts såklart för ett öppet förtryck som är betydligt mer omfattande är det gemene kvinna stöter på. Poängen är att grunden för detta förtryck är att upprätthålla genusordningen och därmed också patriarkatet, vilket måste resultera i förtryck av personer som på olika sätt visar på att de här kategorierna för att dela upp världen inte håller. Utan upprätthållandet av idén om fundamentala olikheter mellan könen så skulle hela konstruktionen rasa samman.

Sedan så anser jag att en viktig del i att vara kvinna är att bli utsatt för förtryck, jag menar att detta är mycket av vad som skapar kvinnan, både på samhällsnivå men också individuellt. Jag tror inte att det finns någon kvinnligt sätt att vara som inte har sin grund i förtrycket av kvinnor, och tror därmed att de psykiska könen kommer upplösas i ett postpatriarkalt samhälle.

Utifrån detta kan en undra hur jag ser på det här med att ha en psykisk könstillhörighet som skiljer sig från den fysiska, och vilja korrigera den fysiska. Först och främst så är jag inte särskilt intresserad av att berätta för transpersoner hur de borde känna kring sina kroppar, utan jag tycker att det är upp till var och en att avgöra. Sedan tänker jag mig att det i ett mindre könsbinärt samhälle så skulle detta helt enkelt bli mindre av en issue för de flesta transpersoner. Mitt intryck när jag läst och pratat med transpersoner är att det viktiga är att passera som det kön en känner sig som, att bli behandlad som det, inte att ha en kropp som på alla sätt överensstämmer med vad en person som fötts in i deras upplevda kön har. Det är ju inte alla som till exempel genomgår en fullständig korrigering. Jag tänker mig att i ett samhälle där vi inte har någon genusordning så skulle det här inte vara lika mycket av ett problem, eftersom en inte skulle bli sedd och behandlad som ”fel” kön.

Det är så pass långt kvar innan det postpatriarkala samhället ens kommer på fråga, och fram till dess så existerar det faktiska skillnader i den upplevda könstillhörigheten. Att utifrån någon slags ideologisk definition av kön och könstillhörighet förneka människors upplevelse av sig själva och tvinga dem att leva på ett sätt de inte önskar uppfattar jag som väldigt förtryckande. Jag utesluter inte att folk ändå skulle vilja korrigera i ett postpatriarkalt samhälle, men jag känner att det är ganska mycket av en ickefråga. Jag tror i alla fall att i ett postpatriarkalt samhälle så kommer människor som idag har överskridande könsidentiteter, fysiskt eller psykiskt, inte att ses som något konstigt, helt enkelt eftersom ”könsidentiteter” inte kommer att existera på det sättet.

Ibland så diskuteras det huruvida personer som definierar sig som kvinnor men fysiskt fötts som män ska få ”vara med” i olika kvinnoseparatistiska sammanhang. För mig är svaret på denna fråga självklart ja. Även om jag anser att dessa personers upplevelse av patriarkalt förtryck skiljer sig från personer som blivit fysiskt födda som kvinnors upplevelser så anser jag att dessa personer blir utsatta för ett omfattande patriarkalt förtryck som jag tycker att det är självklart att den feministiska kampen ska omfatta. Jag ser bekämpandet av genusordningen och könsbinaritet som en otroligt viktig del i bekämpandet av patriarkatet.

Manligt tolkningsföreträde.

Sandra på Stökboet formulerade det så jävla bra under Bloggkommentatorernas inlägg för ett tag sedan:

Den som innehar makten behöver inte förklara sig. Behöver inte analysera, behöver inte förstå. Det är männens privilegium som normbärare att kunna benämna det sunda samtalet i en relation som ”överanalys” ”kackel” eller ”kvinnotjafs”. Den som innehar makten kan kosta på sig att vara ”rak” för han vet att hans ord ändå är lag, det som historiskt sett har varit sant, rationellt och framförallt…manligt. Och vi kvinnor köper det här, för att vi har lärt oss att det är så det är. Vi har hört det tusentals gånger, vi fick med oss de här s.k ”sanningarna” med modersmjölken.

Det är verkligen precis såhär det är! Det är liksom alltid de diskriminerade som måste försvara sig, men de som har makten ses direkt som trovärdiga, rationella och så vidare. Det handlar om vem som alltid anses ha bevisbördan, och vem som anses ha rätt till motsatsen är bevisad.

Om demokratiska kanaler, folkomröstningar och Alby är inte till salu.

I Sverige har vi representativ demokrati. Detta innebär att vi väljer politiker till stat, landsting och kommun som sedan för ”folkets talan”. Vi har inte någon direktdemokrati, inte heller har vi representativ demokrati med direktdemokratiska inslag. På senaste tiden har det dock snackats en del om folkomröstningar, speciellt kring Alby är inte till salu. Där framställs det som om medborgare har en ”extra” kanal att driva sina frågor igenom som är inlemmad i själva det politiska systemet, alltså att om det är tillräckligt många som klagar på ett enskilt beslut så kan folkets åsikt hörsammas och så vidare.

För ett tag sedan så kom möjligheten för medborgare i en kommun att väcka initiativ till folkomröstning. Detta innebär att en behöver samla in underskrifter från 10% av alla medborgare i kommunen inom loppet av 6 månader, vilket är ganska omfattande. Om detta görs så lyfts frågan i kommunfullmäktige, som alltså måste godkänna för att folkomröstningen ska komma på fråga. Om folkomröstningen hålls är resultatet inte bindande, utan kommunen kan göra vad fan de vill alldeles oavsett. Detta är inte direktdemokrati på något vis, det är bara ett alternativt sätt att genomföra en protest.

Det finns såklart en massa inofficiella kanaler att driva sina frågor i, till exempel genom att hålla demonstrationer som den politiker som är intresserad av vad folk vill ju kan välja att uppmärksamma. Möjligheten till att väcka initiativ till folkomröstning framställs dock som mer ”direkt”, men i enlighet med ”de demokratiska spelreglerna” och så vidare. Vill du har förändring? Starta en namninsamling! Kanske kan du ha turen att din fråga kan behandlas i kommunfullmäktige! Ungefär som om inte alla större rörelser, opinionsyttringar och så vidare borde behandlas där oavsett om en har en lista med tusentals namn. Ungefär som om de inte sitter där på folkets mandat, för att föra deras talan och driva deras frågor. Nej, de ska sitta där och bestämma över våra huvuden om vi inte anstränger oss jävligt hårt för att få 10% att skriva under på ett halvår. Förstår ni hur mycket arbete det är?

När det protesteras mot den rådande ordningen sägs det att vi ska använda ”demokratiska kanaler”, men vad är det för kanaler? Möjligheten till att väcka initiativ till folkomröstning är på många sätt den idealiska ”demokratiska kanalen” för den som helst inte vill veta av människorna vars liv de styr över. Det tar en jävla massa tid ur de aktivister som engagerar sig och om det väl skulle funka så är det ingen som behöver bry sig. Alla dessa underskrifter blir till en punkt på ett jävla möte, och sedan är det klart. Då har allt skett i ”demokratisk ordning” men det är väl ingen som tycker att någon har fått göra sin röst hörd, fått sin åsikt räknad.

Jag tycker inte att det är bra att vi ”fått” den här möjligheten att väcka folkinitiativ. Jag tycker tvärtom att det är kasst. Varför? Eftersom det är en sån jävla chimär, det är verkligen ett sätt att få människor att kanalisera sin politiska energi i något som tar extremt mycket tid och som inte behöver betyda någonting för politikerna. Det är ett sätt att lura i människor att de har någon slags ”inflytande”, att lura människor att lägga jävligt mycket energi på att göra saker i ”god demokratisk ordning” och sedan hoppas på att de ändå inte kommer palla med det.

Om kommunfullmäktige hade brytt sig om vad Albyborna ville så hade de behandlat den här frågan jävligt mycket tidigare, innan de samlat in 10% av rösterna. De hade märkt att det här är en fråga många tycker är stor och viktig. Men nu har de valt att istället haka upp sig på det här fåniga tioprocentskravet. Varför? Det är jävligt uppenbart att det som skett här att aktivisterna blivit tillsagda att göra allt i ”god demokratisk ordning” eftersom de då kommer att bli hörsammade, men att ingen egentligen trott att de där underskrifterna skulle samlas in. Att det var ett sätt att lugna ner stormen, lägga ut en dimridå och låtsas som att det ”finns vägar för inflytande” när det i själva verket inte gör det, inte i praktiken.

Frågan går från att handla om innehåll till att handla om form. Diskussionen rör inte längre om husen ska säljas eller inte, utan om det ska hållas en omröstning om det eller inte. Istället för att diskutera om allmännyttan ska säljas ut och hur det påverkar människorna som bor där så diskuteras det huruvida alla underskrifter var giltiga eller inte. Vem fan bryr sig? Det viktiga är inte om de nått upp till den där jävla gränsen som ni satt upp. Den gränsen är ingenting objektivt, det är inte en naturlag kring hur folkomröstningar ska fungera, det är bara något människor med makt har hittat på för att kunna hänvisa till ”demokratiska kanaler” när någon visar sitt missnöje.

Jag tycker att det är ett bra och imponerande arbete som personerna bakom Alby är inte till salu har bedrivit. Jag ser fullmäktiges agerande i frågan, deras bortshabblande av hela grejen, som en otroligt tydlig signal om vilken jävla skit allt snack om ”demokratiska kanaler” är. Det blir liksom inte tydligare än såhär vilket skådespel allting är.