Månad: maj 2012

Vägra kallas extremist.

På senaste tiden har det diskuterats mycket om extremism i den svenska politiska debatten. Jag tycker att ämnet är intressant eftersom jag själv radikaliserat otroligt mycket på sista tiden. Jag vet inte om jag skulle kalla mig extremist, men jag har definitivt fått större förståelse och dragelse åt politiska perspektiv jag innan avfärdat som extremistiska.

Väldigt ofta när man diskuterar extremism så klumpar folk ihop alla extremister i samma hög. Eller tja, ”alla” är väl att överdriva, ”skatt är stöld”-liberaler brukar komma undan, men nazism/nationalism/rasism och vänsterextremism brukar få hamna i samma fåra, vilket bland annat resulterar i att vissa inte tycks kunna tala om främlingsfientlighet och nazism utan att nämna kommunism.

”Extremist” är ett ord med en väldigt negativ klang men betyder egentligen bara att man har åsikter som står långt från den nuvarande politiska mittenfåran. Mittenfåran är som känt inte statisk, utan ändras alltid, och står idag betydligt mycket längre åt höger än vad den gjort innan. Jag som socialist hoppas ju såklart att den ska röra sig mot vänster och det skulle innebära att de vänsteralternativ som idag ses som extremistiska troligen skulle komma att bli mer accepterade.

Visst finns det extremism som är idiotisk, och alla politiska perspektiv tenderar ju att urarta om man drar dem för långt och inte kan ta in andra idéer. Men att avfärda alla politiska idéer som ligger för långt från mittenfåran, som idag är någon slags borgerlig nymoralism, som dåliga just för att de är extrema är bara konstigt. Idéer måste bemötas för vad de är.

Vidare så finns det en idé om att extremism alltid eller i alla fall mycket ofta innefattar våld. Till exempel då Allt Åt Alla var på tapeten så sades det att de är vänsterextremister, vilket liksom satte bilden av våldsamma personer med svartmålade ansikten som kastade sten på rikemansvillor. Visst kan det finnas våld inom extremistiska rörelser men bara för att man har extrema åsikter är man inte för våldsanvändning. Om detta och det ovan skriver Jonathan Wiksten väldigt bra här.

När människor kritiserar rasism så brukar det sägas att partier som till exempel Sd är extremistisk. Detta är en usel kritik, eftersom man bygger antagandet att något är dåligt på att det anses extremt och avvikande. Avvikandet i sig gör inte något dåligt, det säger bara att det strider mot rådande diskurs. Om nu Sd och deras åsikter normaliseras, vilket redan har skett till viss grad, så kommer de inte längre att anses vara extrema. Då faller det argumentet helt och hållet. Man måste gå direkt på kärnan; åsikterna, människosynen och politiken. Att avfärda något som extremism är alltså fel både för att det hindrar vettiga idéer från att komma fram i debatten och för att det kan bli en felfokusering i en kritik mot en företeelse som hindrar en att komma på andra argument.

Jag ser användandet av begreppet extremism som motargument som ett sätt att upprätthålla status quo genom att bara låta åsikter som ligger väldigt nära mittenfåran att uttryckas. Idag så har alla partier kommit närmare varandra i en mängd olika åsikter vilket gör att svängrummet för vilka åsikter man kan uttrycka utan att framstå som extremist blivit allt mindre. Att vara tillväxtkritisk kan till exempel uppfattas som ett extremistisk uttalande., något som i min mening är väldigt konstigt.

Att vägra använda och ifrågasätta ordet extremist är ett sätt att säga att man vill bli bemött utifrån sina åsikter och argument som sådana, inte utifrån var de ligger i förhållande till rådande konsensus. Jag tycker att alla ska ifrågasätta detta ord, fundera på vad det betyder och hur det används.

Mer om detta kan läsas hos extremisten Isak Gerson.

Jag vill inte ha någon allmän hyllningskör av filantroper.

Sverige behöver tydligen fler filantroper för filantropi är minsann bättre än statlig finansiering, eftersom man då kan ställa uttryckliga krav på dem man finansierar och att filantropen är delaktig i projektet, skriver några välgörenhetsvurmare i SvD. Inställningen till filantropi är tydligen väldigt negativ här i förhållande till i till exempel USA och det är något dåligt.

Artikelförfattarna själva medger att inställningen till filantropi har mycket att göra med hur egalitärt, alltså jämlikt, samhället är. Grattis till den insikten! Jag tycker personligen att det är ett sunt tecken att filantropi inte är en statussymbol.

Hela debattartikeln kokar ner till att filantropi ska bli avdragsgillt. Varför ska rika människor få skattesänkningar när de donerar pengar till ändamål som de själva kan välja och vraka bland? Ja, visst är det bra om de gör det, men faktum är att många av dessa ändamål går hand i hand med företagens ekonomiska intressen. Till exempel donationer till forskning inom de områden företaget verkar. Varför ska det vara avdragsgillt?

Jag är helt för att människor med stora förmögenheter använder delar av dem till saker som gynnar allmänintresset, men jag förstår inte varför de inte ska kunna betala skatt som alla andra eller varför de skulle bli särbehandlade. Rika människor är inga barn som behöver ”uppmuntran” för att kunna göra korrekta moraliska beslut och dessutom hyllas människor som skänker mycket till välgörenhet redan som det är.

Det är ovanligt att personer är emot filantropi i sig, jag har nog aldrig träffat någon som liksom tycker att det är fel. Vad som däremot stör rörande detta är att människor kommer undan med det ena och det andra, som fiffel med skatter, underbetald arbetskraft i låglönefabriken, skövlande av regnskog och så vidare för att de skänker en miljard till miljöforskning. Filantropi kan användas som ett sätt att slippa ta sitt ansvar både för sin verksamhet och som medborgare och ändå kunna framstå som ”god”. Jag minns till exempel när Blondinbella skrev att hon tyckte skatten skulle vara lägre, för då kunde hon dricksa mer vid restaurangbesök.

Jag blir såklart glad om någon väljer att göra gott för sina pengar, men jag tänker inte delta i någon allmän hyllningskör och jag tycker verkligen inte att politiker ska göra det för att ”skicka en signal”. Jag ser inte vad samhället skulle tjäna på det. Det är såklart utmärkt om mer pengar går till allmännyttig forskning och så vidare, men det är väldigt viktigt att grunden för vetenskapliga framsteg, bra skolor och så vidare inte ligger i filantropi med direkt inflytande från företagen utan från ett allmänintresse och en allmän finansiering som styrs demokratiskt.

Vidrigt.

Bra skrivet av Johanna Sjödin om att ordföranden i sameföreningen i Jokkmokk är med i en facebookgrupp som stödjer två män som blivit dömda för våldtäkt. Hon säger att hon inte tror att männen har begått brottet de är anklagade och faktiskt även dömda för. Hon säger att det är hemskt att folk ska behöva sitta inspärrade för ett brott de inte är dömda för.

Att som ordförande i en viktig politisk förening i ett litet samhälle på Jokkmokk vara medlem och aktiv i en sån hör grupp är fruktansvärt oprofessionellt. Detta är vad hon har skrivit i gruppen:

Vi tror på pojkarna och ingen ska behöva sitta i fängelse oskyldigt dömda!

Samt detta:

Ja herregud, dom borde ju ha varit frikända för länge länge sen. Vad är det som gjort denna sak så helt galen, att rätten dömmer så här???

Det är viktigt att slå vakt om att ha en välfungerande rättssystem och att ingen döms om det finns anledning att tvivla på personernas oskuld. Men detta handlar nog inte om rimligt kritik av rättsväsendet utan om en ovilja att i ett litet samhälle acceptera att omtyckta personer har kunnat begå handlingar såsom dessa.

Inte nog med att de är svårt att få någon dömd för våldtäkt och att människor kommer att tvivla på dig inom rättsväsendet och under rättsprocessen, inte ens när man har fått en fällande dom så upphör människor att spekulera och tvivla i vad som verkligen har skett. Nej, vårt rättssystem är inte perfekt men om man tvivlar på domen kan man begär resning, gå igenom rättegångs- och förhörshandlingar och leta efter hål.

Jag tror inte att det finns något annat brott där folk till denna grad förnekar domen som fällts enbart med motivationen att man ”tror” de som blivit dömda för att man känner människor som känner dem, och som i sin tur säger sig veta att de inte skulle vilja våldta någon. Vidrigt är vad det är.

Man kan väl för helvete tro lite vad man vill om saken men att starta en facebookgrupp enbart i syfte att visa sitt stöd för gärningsmännen, och alltså sitt motstånd mot deras offer, är att sprida vidare den kultur som skapar mytbildningar kring vad en ”riktig” våldtäktsman och våldtäkt är. Om man är intresserad av att på allvar söka upprättelse för personer som blivit oskyldigt dömda bör man göra det genom att granska rättsprocessen, inte genom att ge uttryck för vad man ”vet” om dessa personers karaktär.

Vad menar jag egentligen?

Mitt inlägg om genus fick såklart folk att undra vad jag egentligen menade. Ja, sanningen är väl att jag kanske inte riktigt vet. Det är mer en molande oro inför det hela.

Mitt problem är att de är lite för mycket av det där med att konstatera samma saker gång på gång, ta upp samma frågor och känna sig upplyst och klok och bättre. Men när någon kritiserar något man själv sysslar med ur ett genusperspektiv blir många arga. Typ som när tvåsamhet och giftermål kritiseras, då lackar många ur och menar att det minsann är deras individuella val alternativt att man inte ska skambelägga kvinnors val.

Ja, man kan ju såklart ha olika åsikter om olika frågor även inom samma rörelse men ibland känns det ganska mycket som så att man kritiserar det som är på behörigt avstånd från ens eget liv eller som man kan göra sig av med men har svårt att ta till sig kritik mot det som ligger en nära. Det kan jag förstå, absolut, men det gör mig ibland lite matt.

Det är väl egentligen främst mig själv detta handlar om. Jag är trött på att mala samma insikter och åsikter fram och tillbaka. Det blir för internt och för invant, samma gamla visa om och om igen. Man angriper det som är enkelt och svartvitt och som man kan avstå från, som könsuppdelade barnkläder och leksaker, men skippar det som berör större livsval.

Ger man genusmotståndare ett finger så sliter de av hela handen med sina huggtänder

Hejsan. Skulle aldrig ha skrivit negativt om genusdebatten, inte för att någon genusmänniska blivit förbannad utan för att det kommer en massa troll och ba: ”men då kanske du ska överväga biologism” på grund av att det finns ”sanningar” som forskats fram på ”toppuniversitet” (utan att hänvisa till vilka). Man ba: eh nej, jag skriver här en kritisk sak om ett fenomen i den interna debatten. Det betyder inte att jag övergett hela iden. Tagga ner, för guds skull.

För övrigt är jag inte det minsta bevandrad på området vetenskap eller genusvetenskap. Jag vet inget om sånt, jag vet inte hur man bedömer forskningsrapporter eller vilka tidningar och universitet som anses tillförlitliga. Vad jag däremot vet är att det inom genusteori ingår att till viss del ifrågasätta sättet som forskning idag bedrivs på, och ifrågasätta objektivitetsanspråket som forskning i regel gör. Det tycker jag låter bra, men det upprör såklart vissa personer inom forskningsvärlden.

Det finns säkert jättemycket dåligt att säga om genusforskning. Jag har vissa idéer som jag nog sparar i mitt huvud till ett längre inlägg när jag vet mer. Men grejen är att jag är inte genusvetare, jag planerar inte att läsa genusvetenskap, jag läser inte genusvetenskapliga tidsskrifter och så vidare. Däremot tror jag att mycket av könstillhörigheten är socialt konstruerad. Inte allt, absolut inte, men mycket.

En annan person skrev att genusforskningen har väldigt lite intern revidering och kritik i förhållande till andra vetenskapliga fält. Om det är så så är det ju dåligt och något som borde belysas och tas tag i. Men som sagt, jag baserar inte min uppfattning om sakernas tillstånd på genusforskning utan på vad jag observerar, och det jag ser är att kön skapas till stor del socialt. Konstigare än så är det inte.

Lär er skilja på personer som tror att kön skapas delvis socialt och på någon genusforskningsvurmare. Jag har fan aldrig skrivit något om genusforskning här. Inte för att jag ogillar det, men för att jag inte vet något om det. Vad rör det mig att någon fått en kvarts miljon att forska på trumpeten som genussymbol (det där eviga exemplet på hur kasst det är med genus)?

Nåja. Kontentan är att om man ger genusmotståndare ett finger så sliter de av hela handen med sina huggtänder. För övrigt tror jag såklart att det finns både biologiska och sociala skillnader. Miljö och gener, liksom. Inga konstigheter. Men jag är lite mer intresserad av att diskutera det sociala eftersom det går att förändra.

Jag är så trött på genus.

Vet ni vad jag är trött på? Genus! Seriöst. Jag orkar inte mer ”genusdebatt” och rosa och blåa t-shirts för pojkar och flickor, om ”hen” och om att flickor ska vara söta och duktiga och pojkar tuffa och hårda. Fan vad det tjatas och gnatas om detta.

Visst finns det viktiga genusfrågor. Som till exempel kärlek och vänskap, hur relationer formar sig utefter kön. Jätteviktigt. Men typ vilken färg någon har på sin tröja eller vilket fritidsintresse någon har är fan inte så jävla samhällsomstörtande. Ja, jag vet att det ingår i en större kontext men jag tycker fortfarande att det finns en tröttsamhet i det eviga tjatet om ytligheterna, samtidigt om man ofta ignorerar de enligt mig stora frågorna. För visst är relationer viktigare än tröjor och fritidsaktiviteter? Eller?

Ganska ofta sägs det av människor som analyserar strukturer att ”visst, det finns det (inom samma fält) som är viktigare men nu väljer jag att ta upp det här, gå och starta din egen debatt”. Och ja, det är en legitim invändning men just nu så känns det som om hela genusdebatten har slukats upp av diskussioner om disneyfilmer och barnleksaker.

Och att det talas så mycket om just barn känns så symptomatiskt. Visst kritiserar vi primärt vuxnas förhållningssätt till barn, men det är ändå barnen som ska formas och föra jämställdheten vidare. Det viktiga är vad man för över på ungarna, inte att ifrågasätta sin egen normbundenhet i resten av livet.

Inget perspektiv är särskilt mycket värt om man inte vågar ta i de svåra frågorna. Om man inte vågar verkligen fundera kring sina egna beslut. Och nu pratar jag om mer än att strunta i att raka benen. Jag talar om samlevnadsformer, om kärlek, om hur vi organiserar våra liv. Det är svåra beslut, sånt som tar tid och ork och då är det mycket lättare att bara köra vidare i samma spår.

Jag orkar inte med detta ständiga självgoda återupprepande av självklarheter. Nej, det är inte självklarheter för alla och det tål att upprepas i nya sammanhang men inom genusdebatten är det självklarheter, redan vedertagen sanning. Jag tycker att det kan bli ett sånt klagande på andra utan att sätta sig själv och sina egna värderingar i kontext. Utan att våga ta tag i de stora frågorna, frågorna som går utanför färgen på ens barns tröja.

En rörelse som inte vågar diskutera, utmana och ta ställning kommer förr eller senare att bli irrelevant. Det blir bara ett evigt ryggdunkande och pajkastande på meningsmotståndare. Det är politiskt självmord. Jag tycker att genusdebatten har kört in i ett spår där man bara harvar runt utan att komma framåt. Jag skulle vilja ha en diskussion som sträcker sig utanför leksaker och tröjor, en diskussion där man vågar vara självkritisk .

Videoblogg om Loreen.

Här har i en ny videoblogg! Den här gången han jag klippt betydligt mindre i filmen vilket leder till mindre hack men också till mer pauser. Säg vad ni tycker.

I början så uttalat jag mitt bloggnamn och tillika mellannamn ”Arsinoe” till den som vill veta. Dock att jag betonar i:et lite väl hårt men jaja.

Mer om det jag pratar om kan ni läsa hos UnderbaraClara, Lady Dahmer och Katta Kvack.

Jag är inte för tvång, jag är bara inte emot det.

När man uttrycker en önskan om att det ska finnas lagstiftning som hindrar företag från att bete sig som arslen och förstöra vår jord så kommer det alltid någon person som liksom bara är emot lagstiftning på ett teoretiskt plan, för att hen är liberal eller för den fria viljan och personligt ansvar. Ja gud alltså, jag hade tyckt att det var fullkomligt underbart om man slapp lagstifta kring saker och folk bara helt automatiskt gjorde det som var moraliskt korrekt. Jag är inte för lagstiftning för lagstiftningens själva skull, jag är för att ta till de metoder som krävs för att vi ska ha ett hållbart samhälle. Helst ska dessa metoder inte innefatta tvång, men om tvång visar sig nödvändigt så tycker jag att det ska användas.

Sedan dyker det upp orimliga jämförelser som dessa. I det här fallet jämför en person att stifta lagar kring miljön med att förbjuda homoäktenskap. Det är ju fullkomligt orimligt. Homoäktenskap är inget som har en faktiskt inverkan på människors liv, mer än att deras ideologiska skygglappar gör att de blir sura av att se två av samma kön hångla offentligt. Miljön, däremot, har en väldigt direkt och fysisk inverkan på folks liv. Det leder till miljökatastrofer, svält, ekonomisk utarmning och många människors död.

Personen ovan tycker att man inte ska lagstifta kring vad andra människor gör, utan ta personligt ansvar genom konsumentmakt istället. Är det inte det vi gjort hittills, som inte fungerat?

Den här personen är ”emot tvång” för tvång är inte alltid ett korrekt förfarande. Nej, det stämmer ju. Jag är liksom inte för tvång av ren princip heller, jag är för tvång när det är nödvändigt och uppfyller något önskvärt utan att leda till för mycket lidande. Jag tycker inte att staten ska stå och peka med hela handen bara för sakens skull. Det är såklart en metod som ska användas genomtänkt med ett legitimt syfte, precis som allt staten ska göra.

Om du nu är emot miljölagstiftning så visst, det kan du väl vara. Men låtsas inte att det hör handlar om två likvärdiga lösningar, en med tvång och en utan. Det handlar om att antingen använder vi tvång och då har vi en chans att lösa problemet, eller så fortsätter vi i samma spår som nu och då är risken extremt stor att vi inte löser problemet.

Personligt ansvar är bra och fint, om det fungerar. Om det inte fungerar är det bara puckat att inte utöka sin repertoar av styrmedel. Dessutom kan ansvar ofta vara att rösta in ett parti i riksdagen som inför regleringar för de som inte tar ansvar personligen, utan som måste tvingas till det.

Uppdatering: det verkar som att ”Blippe” mest bara feltolkade en tweet jag gjorde utan att bry sig om att ta reda på sammanhanget, som ni kan läsa i hens kommentar under inlägget. Dock så är denna inställning jag beskriver väldigt vanlig bland människor i miljödebatten.