Dag: 10 maj 2012

Jag applåderar inte hatet, jag applåderar en resning mot de strukturer som förtrycker.

Jag funderar på att stryka ordet ”hat” ur mitt vokabulär, det har blivit förknippad med så mycket, har blivit så sanslöst infekterat att det inte är klokt. Jag läser det Jens Liljestrand har att skriva om klasshat och håller med om mycket. Jag tycker också att det är omotiverat att skriva en dikt om att olla en överklassfamiljs handdukar endast på grund av klasstillhörigheten.

Liljestrand, och många med honom, skriver att man kan hata en struktur och en samhällsordning med att det inte ska gå över i hat mot individer. Jag håller på sätt och vis med. Klassamhället kommer inte brytas upp för att man ”gör sig av” med överklassen utan måste förstås som en samhällsstruktur. De flesta är nog benägna att främst intressera sig för sin egen och personer man identifierar sig meds väl och ve. Oavsett om det är medvetet eller inte så kommer människor att handla utifrån sitt eget perspektiv, har man inte sett den negativa sidan av rådande samhällsordning är man mindre benägen att kämpa emot den.

Jag upplever inte heller att det riktas något har mot individer ur den omedvetna medelklassen mer än som enstaka undantag. Hatet riktar sig primärt mot de personer som aktivt kämpar för att klassamhället ska bibehållas. Till exempel Aron Modig som rätt ut säger att det är bra med ”inkomstspridning” när han ställs inför det faktum att vissa inte har råd att gå till tandläkaren. Sådana uttalanden gör folk upprörda, på god grund. De blir arga och om man vill kan man väl kalla det ”hat”. Jag skulle inte använda det ordet, snarare skulle jag kalla det ilska och upprördhet.

Upprördheten riktas inte (generellt) mot människor som omedvetet ingår i systemet utan mot människor som argumenterar för och aktivt upprätthåller systemet. Om man hatar ett system så gör man väl rätt i att även hata dem som skapar systemet? På samma sätt som jag inte hatar alla män för att de på grund av könsmaktsordningen är mig strukturellt överordnade, men däremot hatar personer som aktivt arbetar för att upprätthålla och försvara denna ordning, oavsett kön. Jag blir skitförbannad av det, och det tycker jag är fullkomligt rimligt och motiverat. Varför skulle jag inte bli arg när någon upprätthåller ett system jag personligen faller offer för?

Sedan finns det också de som talar om sitt hat mot ”överklassen” i generella termer. Det måste förstås på samma sätt som man talar om ”vita medelålders män”. Varje vit medelålders man förtjänar inte hat, men som grupp måste de tas ner från sin privilegierade position i samhället, vidare måste de ta ansvar för sin position. Man kan inte rå för om man föds som man, vit eller rik, men man kan rå för vad man sedan gör av allt detta. Antingen kan man gå omkring och ta för sig av sina privilegier på andras bekostnad eller så kan man ta ansvar över samhällsordningen. Man måste deala med sina klass- ras- och könsfördomar, man måste behandla medmänniskor med respekt och så vidare.

”Men måste inte alla ta ansvar”, kanske någon tycker. Och jag tänker att om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll. Att du fötts in i ett samhälle där du är privilegierad ger dig inte automatiskt rättigheten att utnyttja det, tvärtom skyldigheten att ta ansvar för det. Ja, alla har ansvar för samhällets välmående men ansvar utgår också ifrån förmåga. Den som har större möjligheter att påverka har också större skyldighet att göra det. Därför kan man hata en grupp människor för kombinationen av privilegium och passivitet eller ovilja att ta ansvar.

Personer med sämre möjligheter har inte heller samma skyldighet att se till andras intressen, ty man vaktar i första hand sina egna som sina närståendes intressen, vilket jag tycker är rimligt. Det är först när man kommit därifrån som man är skyldig att lyfta blicken. Till dess är antagoniserandet av ”de andra” om inte rätt, så i alla fall betydligt mycket mer ursäktbart. Nej, det finns ingen fast gräns, eller inkomsttak, för detta, utan det rör sig om ständigt flytande gränser beroende på vilka grupper det rör sig om.

Jag drömmer också om ett samhälle där hat inte behövde uttryckas, där människor kunde debattera på ett vettigt sätt och hitta gemensamma lösningar med det allmännas bästa i fokus. Men för att det ska ske så måste vi först och främst bli jämlika, och ju jämlikare vi är desto mer sansad kommer debatten att kunna vara. Jag applåderar inte hatet, men jag applåderar en folklig resning mot de strukturer som förtrycker. Och dessa strukturer består av och upprätthålls av människor, både medvetet och omedvetet, så det måste till en resning mot dessa personer  och grupper också.

Hur du skapar uppmärksamhet spelar roll.

Angående Blondinbellas ”size me”-kampanj så har jag läst flera tycka att vi som kritiserar hennes utvik inte ska fokusera på utviket och istället på budskapet i kampanjen. Typ såhär: ”utviket var bara ett sätt att skapa uppmärksamhet, men nu när vi har er uppmärksamhet, snälla glöm utviket och lyssna på vad vi har att säga”. Jag förstår att det kan kännas tråkigt att ingen vill lyssna på vad man har att säga så fort man kastar av sig kläderna, men så ser världen dessvärre ut och det var Blondinbella högst medveten om när hon gjorde sitt utvik. Hon visste att det skulle skapa fokus vid kampanjen, hon visste att hennes kropp skulle hamna i rampljuset.

Men du kan inte skapa uppmärksamhet kring en sak och sedan be folk lägga det åt sidan och lyssna på dig, när du driver en kampanj måste du ha en tanke som går hela vägen från uppmärksamhetsskapande till budskapet du vill föra ut. Dessa två saker är inte frikopplade från varandra utan hänger ihop, så säcken måste knytas ihop. Budskap och uppmärksamhetsskapande måste fundera tillsammans.

Jag tycker att tanken med kampanjen är väldigt bra, vilket jag också har skrivit. Däremot tycker jag att sättet Blondinbella valde att skapa uppmärksamhet kring det på var helt fel, och jag tror tyvärr att det kommer att vara förödande för kampanjen. Man kommer inte att kunna ta fokuset ifrån utviket, helt enkelt., vilket inte är så konstigt.

Problemet här är att saker ständigt säljs in med hjälp av kvinnors kroppar. Inte ens när man gör en kampanj mot osunda ideal så kan man låta bli att sälja in den med kvinnors kroppar. När till och med tanken om att vi ska fokusera mindre på våra kroppar säljs in med en kvinnokropp är något fel, det tycker jag verkligen.

Jag kan tänka mig en massa andra sätt att dra uppmärksamhet kring en kampanj som denna. Tänk er till exempel ett helt svart omslag med texten ”denna månad säljs Egoboost inte med en kvinnokropp på omslaget”. Kanske hade det nått ut till något färre, men kampanjen hade varit otroligt mycket mer trovärdig i sitt budskap om att sluta fokusera på kroppen. Egoboost har redan en stor läsekrets och det hade säkerligen haft effekt ändå.

Man kan inte ta till vilka medel som helst bara för att få uppmärksamhet kring sitt budskap. Hur du söker uppmärksamhet spelar roll för hur budskapet uppfattas och tas emot. Det spelar ingen roll hur smart det du har att säga är, om du marknadsfört det på ett sätt som inte stämmer överens med vad du vill förmedla kommer du sakna trovärdighet nog för att någon ska ta dig på allvar.

Jag hade tyckt denna kampanj varit beundransvärd om man inte sålt in den med en kvinnokropp, jag hade tyckt den var helt perfekt. Tyvärr så kunde man inte hålla sig borta från att sätta kvinnokroppen i fokus och sälja in saker med kvinnokroppen som medel ens när man ville kampanja emot fokuset som läggs på kvinnokroppar och det säger väl något om hur djupgående denna problematik är. Tråkigt, tycker jag, och himla synd på en i övrigt utmärkt tanke.

Politisk karriärism.

Ganska ofta får jag kommentarer där folk tycker att jag ”borde bli politiker”. Det är absolut något jag uppskattar, det är kul att människor anser mig kapabel att göra en god gärning inom politiken.

Men, jag kommer inte satsa på att ”bli politiker”. Politiker är nämligen inte ett jobb, det är ett förtroendeuppdrag som man ibland kan lyfta lön för. Jag är redan idag engagerad i ett ungdomsförbund, nämligen Grön Ungdom, och kommer troligen att engagera mig mer i det när jag kommer hem till Sverige.

Det är såklart en dröm att kunna syssla med saker jag brinner för på heltid och lyfta en schysst lön för det. Men om drömmen om att ”bli politiker” blir större än drömmen att förändra samhället så gör man ett misstag. Engagemang måste komma från övertygelser, inte från en vilja att göra politisk karriär. Om man framförallt är intresserad av att ”bli politiker” så kommer engagemanget hamna i skymundan, och därför tycker jag inte att man ska ha en politisk karriär som primärt mål med sitt engagemang.

Det finns gott om karriärister inom politiken. Människor som tummar på sina principer för att inte göra sig ovänner inom partiet. Jag kan förstå att det lätt blir så när man vistats i den miljön hela sitt liv men jag tror att det är skadligt för samhället när det blir så, för det leder till en barriär mellan politiker och ”vanligt folk” där verklighetskontakten hos politiker blir allt mindre. Jag tycker till exempel att det är ett problem att de personer som klistrat ihop arbetslinjen, i vilken det ingår en massa antaganden om vad som motiverar människor till jobb, själva aldrig arbetat utanför partiet eller varit i eller i närheten av människor som varit i den utsatta situation som man kan tänka sig att de som är föremål för till exempel fas3 är.

Politiker har alltmer börjat ses som ett heltidsyrke, något man gör karriär inom. Människor säger att de ”satsar på politiken” och menar att de satsar på en hög politisk post, inte att de satsar på politiken som medel för att förändra något. Politikerkåren i Sverige har gått från att bestå av många personer med små uppdrag vid sidan om sitt vanliga liv och arbete till att bli alltmer professionaliserad och detta är ett problem. Det skapar dels en kultur för ogenomtänkta beslut utan verklighetsanknytning och dessutom ett politikerförakt på grund av detta.

Jag kan absolut inte säga att jag skulle banga ett politiskt heltidsuppdrag på grund av denna princip men jag tycker att det är viktigt att ha i åtanke när man engagerar sig politiskt. Att det inte ska handla om att ”bli politiker” först och främst utan om att vilja förändra något i samhället. Politisk karriärism är vidrigt och ska bekämpas.

Det är ju skitstort.

När Obama gjorde sitt uttalande om att homosexuella ska ha rätt att gifta sig så var det ett gäng som tyckte att folk överreagerade. Detta eftersom det tydligen ”bara” rörde sig om att han sa att han tyckte att det var rätt, utan att ställa några krav på delstaterna. De försökte liksom vrida det hela till att allt Obama gör överskattas och hyllas av typ ”vänstern” eller någon liknande luddig odefinierad fiende när det egentligen bara rör sig om en ”småsak” som alla människors lika rätt till giftermål oavsett sexuell läggning.

Nåja, oavsett så är det skitstort att en Amerikansk president vågar ställa sig för homoäktenskap, faktiskt. Det har aldrig skett innan. Man kan tycka att det är en småsak men det är det inte, i USA är det nämligen en otroligt stor och kontroversiell grej. Jag tycker ärligt talat att det är skitfånigt med folk som ska komma och bagatellisera det för det är fan ingen bagatell. Tycker att dessa människor ska sluta sura med omedelbar verkan.