Lästips.

Här kommer lite lästips från mig till er. Håll till godo!

  • Detta om Utanförskapet™ av Gustav Almestad som är en grym och kärnfull analys av Alliansens retorik. Man pratar om utanförskap för att få samhällsproblemen att framstå som något som drabbar ”de andra”. Det är ett effektivt sätt att få folk att känna sig trygga, samtidigt som man fortsätter med sin nedskärningspolitik. Att alltid ge människor intrycket av att de lever i den mer välbemedlade delen av befolkningen är såklart ett skitbra pr-trick.
  • Ett annat inlägg på samma tema om att det inte verkar finnas ett vettigt sätt att räkna ut ”utanförskapet” eller ens en tydlig definition av vad det skulle var. Lite samma som jag var inne på här. Det verkar inte finnas någon tydlig avgränsning kring dessa termer, ändå används de precis hela tiden av Alliansen. Utanförskap hit och dit, en stor del av deras resonemang byggs ju upp kring denna term. En term som inte verkar kunna definieras.
  • Detta av Zettermark angående uteslutningen av Luf från Uppsala Pride. Det handlar om hur intellektualiserandet som skett i kontexten kan verka uteslutande. Jag vet inte om jag håller med henne om allt, men jag tycker att det var ett läsvärt och nyanserat inlägg i debatten.

Vill regeringen lösa problemen?

Mycket välskrivet av Ali Esbati på Arena om barnfattigdom. Han skriver om regeringens perspektiv i frågan och hur extremt ideologiskt det är. Politiken utgår från att det som behövs för att få folk att arbeta är att det ska finnas incitament för att göra det, alltså att man ska tjäna på att arbeta i förhållande till att vara arbetslös. Men istället för att göra arbete mer attraktivt så har man satsat på att göra arbetslösheten så vidrig som möjligt.

När Rädda Barnen Publicerade sin rapport om att barnfattigdomen ökat så anklagade Reinfeldt den för att var för vänstervriden i sina utgångspunkter och att slutsatserna därför inget han var intresserad av att anpassa sig till.

Så kan man också begripa statsministerns uttalande om att Rädda Barnens rapport ”är vänstervriden i sina utgångspunkter”. Utgångspunkten där är nämligen att föräldrar som inte har pengar är fattiga – och att detta är ett samhällsproblem. Reinfeldts utgångspunkt är i stället att föräldrar som berövas offentligt stöd, snarare får hjälp att gå från ”bidrag” till arbete. Den utgångspunkten är förvisso inte vänstervriden. Den är bara skruvad.

Jag finner det ändå intressant hur man kan avvisa en organisation som driver sitt arbete med barnens bästa i sitt intresse som ”vänstervriden” och anse att det duger som ett avvisande av alla slutsatser som presenteras. Borde man inte, när det är en så tung organisation som Rädda Barnen det rör sig om, istället försöka komma med en annan verklighetsbeskrivning och lösningsförslag.

Vissa liberaler anser att staten inte ska syssla med att försöka analysera strukturer i samhället, såsom klass, rasism och så vidare. Nej, inte heller jag tycker att detta ska göras bara för sakens skull. Jag tycker inte att total likhet, total strukturfrihet i samhället, är något som ska uppnås bara för sakens skull. Visst vore det trevligt att leva i ett sådant samhälle, men primärt anser jag att strukturer ska bekämpas om de ligger till grund för olika problem i samhället.

Om man observerar ett samhällsproblem där en strukturell problematik kan tänkas ligga bakom så är det väl rimligt att ta sig en titt på den förklaringsmodellen, istället för att förneka att det ens finns en chans att det skulle kunna vara så. Den som drivs av ett ideologiskt perspektiv här är inte vänstersidan, utan liberalerna, i sin vägran att se att det finns en möjlighet att en del av problemet kan ha strukturella orsaker. Ändå är det vänstern som ständigt anklagas för att vara alltför ideologisk.

Alla ideologier har sin verklighetsbeskrivning och ur den kommer vissa teorier om hur problem ska lösas. Det kommer också värderingar om vilka problem som ska lösas och inte. Om man har som mål att lösa ett problem ska man väl först försöka med den metod man gått till val på, men om den inte fungerar så måste man försöka hitta andra metoder. Att ständigt leverera mer av samma medicin och hoppas att det ska fungera bättre än det gjort innan är endast ideologisk blindhet.

Jag tänker att varken Borg eller Reinfeldt verkar vara dumma i huvudet, och således känner jag mig beredd att tro att det faktiskt inte är så att regeringen vill få bort barnfattigdomen eller minska klassklyftorna, bara det att de inte kan säga det rakt ut eftersom det helt enkelt skulle ge kritikerna för enkelt mål. Men av vad jag sett hittills så verkar det inte vara högprioriterat att faktiskt hitta lösningar på dessa problem, teorierna om motivation och incitament verkar snarare vara täckmantlar för att kunna köra på i samma spår tills det blir smärtsamt uppenbart för alla att det inte funkar. På samma sätt fungerar det ständiga förhalandet av intervjuer, undvikandet av frågor där svaret kan tänkas påskynda insikten om att regeringen egentligen inte vill lösa denna uppenbara samhällsproblematik.

Det sorgliga är att människor nöjer sig ganska länge med att tro att det faktiskt görs något åt ett problem, så länge de själva inte sitter i det. Det räcker långt att se bekymrad ut, visa lite god vilja, kasta fram samma teori ytterligare en gång och få lite handlingsutrymme för att sänka ytterligare några skatter, försämra villkoren för de sjuka och arbetslösa ytterligare lite till. Någon borde från Alliansen vad deras egentliga syfte är. Inte för att man kan förvänta sig något svar.

Ett absurt politiskt uttalande.

Dagens (eller gårdagens kanske) mest absurda uttalande måste ju vara detta av Fredrik Reinfeldt. På frågan om den höga arbetslösheten som innan Alliansen kommit till makten kallades ”massarbetslöshet” så svarade han såhär:

Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.

Han menar alltså dels att de är rimligt att avgöra hur hög arbetslösheten är inte över befolkningen i stort utan utifrån den absolut mest privilegierade gruppen i samhället, nämligen medelålders etniska svenskar. Men vad spelar det för roll, det är väl ändå arbetslösheten i stort som måste räknas? Det förefaller absurt.

Det utanförskap man talade om rörde sig alltså om att de som var i utanförskap, alltså de som kunde arbeta men inte gjorde det, inte beskrevs som arbetslösa. Märkligt, ty jag trodde att det var människor situation som var det viktiga och inte vilken etikett man satte på dem. Visst är det relevant att man inom politiken kallar saker vid deras verkliga namn för att ha en ärlig diskussion om problemen, men en person blir inte mindre utanför samhället bara för att hen kallas något annat. Det är primärt en fråga om en livssituation, inte retorik.

”Utanförskap” är ett så bekvämt ord. Vad betyder det egentligen? Man kan lägga lite vad som helst i det, sedan helt sonika påstå att utanförskapet har minskat. Hur kontrollerar man en sådan sak? Jag har inte sett någon exakt definition, någon tillförlitlig statistik, bara lösa uttalanden. Av vad jag ser i media så har utanförskapet ökat, men det är ju bara min subjektiva bedömning, mitt intryck. Jag kan dock inte ta utsagan ”utanförskapet har minskat” på allvar när varken utanförskap som begrepp definierats eller det har hänvisats till någon oberoende statistik.

Nåja. Roligt var i alla fall detta meme (eller vad man nu ska kalla det) som Gustav Almestad myntade, som han kallar Privilege Denying Reinfeldt.

Bara min åsikt.

Människor ibland. Läste att Elin Kling hamnat på Victoria Secrets Sexy-lista hos Bloggkommentatorerna och den första kommentaren är följande:

Shit :O Det där va faan inte illa! Dock tycker jag Elin ser alldeles för anorektisk ut för att hamna på nån Sexy-lista över huvud taget, men det är ju bara min åsikt.. Men hon har ju verkligen lyckats i livet 🙂

Denna kombination av nedtryckande och hyllande, vad fan är grejen egentligen?

Den här typen av kommentarer ses ofta som acceptabla eftersom de är ”emot” smalidealet, vilket är beklagligt. Huruvida Kling har ätstörningar eller inte har jag ingen lust att spekulera i, jag tror inte att situationen kommer att förändras för att människor säger att hon är ”för smal” för att hamna på någon Sexy-lista.

Jag blir trött när folk inte kan göra skillnad på att kritisera ett ideal och kritisera en given person, säga att hon inte är sexig nog och så vidare. ”Det är ju bara min åsikt” sägs det urskuldande men du kände dig ändå tvungen att uttrycka den, inte sant?

Nåja. Min åsikt är att personer som inte kan undvika att uttrycka sina preferenser kring folks utseende offentligt borde åläggas yttrandefrihetsförbud. Men alltså, det är bara min åsikt liksom.