”Alla män är inte så”.

Då jag har mycket negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden och även har många omkring mig som har detsamma, så har jag en ganska negativ inställning till heteromonogama förhållanden. När jag ger uttryck för detta så är det ofta någon som tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare. ”Alla män är inte så”, kan det låta. Vad svarar en ens på något sådant? Nej, jag har inte träffat alla män och än mindre haft relationer med dem så jag vet såklart inte, men jag ser att det finns ganska omfattande belägg för att många män är precis så.

Nå, det är såklart helt sant att alla män inte är ”så”, frågan är ju om den heteromonogama relationen är mödan värd? Det är möjligt att det finns en man som skulle kunna bete sig rimligt mot mig, frågan är om jag sa leva mitt liv med den förhoppningen och strävan. Risken är ju väldigt hög att jag hamnar i en massa förhållanden som jag inte mår bra av, som bryter ner mig känslomässigt och så vidare.

Jag konstaterar att vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden, inte att det gäller alla men absolut en stor mängd kvinnor. Vi är många som blivit förtryckta, nedbrutna, kontrollerade, utsatta för våld och så vidare. Det finns väl absolut de som inte blir utsatta för detta, och det är kul för dem, men jag förstår inte varför de måste få in mig i sitt tankesätt. Utifrån mina erfarenheter är det rationellt att inte ingå i heteromonogama relationer med män, ty det har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig.

Jag antar att det finns någon rädsla för att erkänna att den där kärleken kanske inte är värt allting, att det kanske inte är så jävla fantastiskt ändå. Varför skulle det annars vara så viktigt att lägga sig i andra människors livsval, när en uppenbarligen är fri att göra sina egna ändå?

43 reaktioner till “”Alla män är inte så”.”

  1. Som jag ser det kan du aldrig ändra andra människors beteenden bara ditt eget. Du får väl helt enkelt sluta att lyssna när dom kommer med goda råd.

  2. Du skriver ”Alla män är inte så” kan det låta och då frågar du ”Vad svarar en ens på något sådant. Det var det jag replikerade på. 🙂

    1. Nej, men du tycker ju sällan samma sak som bloggerskorna du besöker så man kan ju fråga sig varför du fortsätter dyka upp som anti-feministen i lådan överallt. Du kanske ska sluta upp med det? Eller du kanske är av den desillusionerade uppfattningen att det faktiskt är någon som gives a fuck om ditt anti-feministiska ”kritiserande”?

      1. Jag är definitivt inte antifeminist, tvärtom, men jag är inte radikalfeminist och om det intresserar så kan jag berätta att det är många som gärna lyssnar på mina åsikter. I den här tråden kan jag faktiskt inte hitta något som jag har skrivit som skulle kunna uppröra någon.

              1. Jag har inte berättat för dig hur du har reagerat jag har bara skrivit att jag inte uppfattat dina kommentarer som upprörda. I skrivform är det väldigt svårt att läsa in känslor, där får man vara tydligare med vad man tänker och känner.

                1. Du är inte välkommen hos LD längre sen du skrev att allt hos skrivit sen 2009 var mer eller mindre skit. Du höll inte med om något och hon frågade vad fan du då gjorde i hennes kommentarsfält. Minns du vad du svarade? ”Jag är här bara som ett tidsfördriv”. Vad tar du upp seriösa feministers tid för med dina nedlåtande, mästrande kommentarer? Sluta spela oskyldig och oförstående. Du har en agenda. Jag vete fan vad den är, men den är INTE att stötta feminister.

                  Fanny, för Gudruns skull, blocka den här narren! Vad ska du med såna här människor till? Det gör ont i mig när jag ser hur de sårar dig med sitt känslokalla översitteri. Du är mitt hjärtebarn och hade jag Ozzy här nu skulle hen få smisk på stjärten. Det här är fan inte okej!

                  1. Inte för att jag ser vad den här tråden har att göra med LD, men du kan ju tolka in vad du vill i det jag skriver. Att du hotar med handgripligheter säger mer om dig än om mig.

                    1. Nej, du har sagt allt någon behöver veta om dig alldeles utmärkt själv utan att behöva referera till mig. Du skriver osympatiska kommentarer. Du ber inte om ursäkt när bloggägaren berättar att du gjort henne ledsen. Du tar upp feministers tid med barnsligt tjafs som ett tidsfördriv. Och du låtsas känna dig hotad som om du inte förstår att smisk på stjärten är en metafor för hur jag känner för dig. Men jag jag ska dig dig rätt i det här:

                      ”Du får väl helt enkelt sluta att lyssna när dom kommer med goda råd.”

                      Det är ingen kvinna och feminist som borde lyssna på dina ”råd” någonsin för du är bara nedlåtande. Du är en bråkstake som får ut något av att trycka ner feminister. Vik hädan din otäcking.

                  1. Hen vill ha bränsle till sin destruktiva eld. Och jag har otroligt svårt att vara tyst när jag ser människor jag håller av bli illa behandlade trots att jag är medveten om att jag ger hen bränsle. Därför borde hen blockeras nu så att vi slipper ägna mer energi åt hen.

                    1. Jag förstår inte att du är så hatisk mot mig. Jag har inte gjort dig någonting och jag tror nog att Fanny kan klara av sitt eget kommentarsfält, jag tror hon är helt kompetent att handskas med sin egen blogg. Att skriva ”vik hädan din otäcking” till mig tyder på en väldigt konstig människosyn tycker jag men jag tänker inte sänka mig till din nivå.

                    2. Jag tycker att det är relevant att få input från läsare. Det är inte alltid jag håller koll på de som kommenterar pga får rätt mycket kommentarer. Jag tycker du ska ta till dig av det som sagt för jag instämmer i kritiken.

                    3. Den här anti-feminist-retoriken har jag hört till leda, men som tur är har det lett till att jag kunnat göra en utomordentlig analys:

                      Kvinnor som kritiserar mäns osympatiska kommentarer är ”hatiska”. ”Jag förstår inte varför du är så hatisk”, sagt med the hurt bunny look. Mannen bestämmer vad kvinnan känner och bygger sedan sitt försvar på det. Det finns ingen relevans i kvinnans kritik, allt beror på hennes irrationella manshat. Feministen avfärdad, kritiken osynliggjord, allt berodde på feministens hatiska, förvirrade världsuppfattning. Mission accomplished, ingen minns längre varför kvinnan kom med kritik in the first place, hon är bara en galen manshatare.

                      Kvinnor som håller ihop ska splittras och vändas mot varandra. ”Jag har inte gjort dig någonting,” Kvinnor måste drabbas personligen för att få reagera, allt för att försvåra för dem att hålla ihop mot män som kommer till feministers bloggar och beter sig illa.

                      ”Jag tror nog att Fanny kan klara av sitt eget kommentarsfält, jag tror hon är helt kompetent att handskas med sin egen blogg.” Mannen låtsas att kvinnan som reagerade på hans förolämpningar mot en annan kvinna tycker att kvinnan som blev förminskad av honom var inkompetent och okapabel. Vilket naturligtvis tjänar syftet att få kvinnor som försvarar varandra att känna sig fåniga vilket leder till att att färre kvinnor vill ställa upp för varandra vilket leder till att det blir lättare för anti-feministiska män att söndra och härska, både i kommentarsfält och AFK.

                      ”Att skriva ”vik hädan din otäcking” till mig tyder på en väldigt konstig människosyn tycker jag.” Att be en anti-feministisk man som skriver osympatiska kommentarer till feminister avlägsna sig ska göras till ett problem hos kvinnan, allt för att flytta fokus från mannen som betedde sig illa från första början till kvinnan som reagerade på det. Kvinnan är en manshatare med taskig människosyn. En förvirrad toka. Gaslightning kallas det också.

                      ”Men jag tänker inte sänka mig till din nivå.” Mannen visar att han ställer sig över det dåliga beteendet kvinnan ger prov på genom att ädelt dra sig ur en situation som han själv skapade.

                      Det här kan bli en nyttig lärdom för alla er feminister som läser det här. Det här är nämligen manliga härskartekniker mot kvinnor 101, grundkursen för de som vill lära sig mera.

                  2. Jag begär absolut ingenting av dig Fanny och jag ber verkligen om ursäkt om jag har sårat dig på något sätt det har inte varit min avsikt.

  3. Jag anser inte att just heteromonogama relationer är problematiska. Relationer överhuvudtaget är knepiga, speciellt sexuella relationer, Våld och förtryck förekommer i alla oberoende av konstellation.
    Vänskapsrelationer är nog lite mindre problematiska, eller så är vi mer överseende med vänner än med partners.

    1. Nja, visst är alla förhållande problematiska, inte minst sk ”romantiska relationer” men en måste ju som feminist ändå kunna förstå att det givetvis blir ännu lättare att en relation blir svår eller förtryckande om de olika parterna har olika status och privilegiepositioner i samhället, tex man/kvinna, rik/fattig, vit/rasifierad, gammal/ung etc. Ju större skillnad mellan privilegiepositioner det är desto större risk att den ena parten blir förtryckt och utnyttjad i relationen. Vilket såklart inte innebär att det måste bli så, men risken är ju som sagt större. Inte minst då de manliga och kvinnliga könsrollerna till stor del grundar sig på makt/självcenterism och underkastelse/uppoffring.

      1. Om risken nu är större, skulle det ju vara trevligt att se statistik på detta. Jag motsätter mig inte att det kan vara så, men jag skulle gärna se statistik på tex en homosexuell relation mellan vita och ja, vilket folk som helst. Att bara påvisa att något är som det är för att ja, det är så kan tyckas vara lite arbiträrt.

        Och i så fall, vad har företräde bland dessa socioekonomiska och könsliga faktorer? Finns det någon påvisbar skala, eller är människor kanske mer individer än bara de tydliga maktstrukturerna? Min mor kommer från en familj med matriarkala hetermonogama sedan många generationer, och även i hennes relation till min far är hon helt klart den dominerande parten. Hon har även bättre utbildning än honom, och mer betalt, menar du då på att detta enbart beror på hennes utbildning och pengar, eller kanske hennes vana från barndomen. Eller kanske är hon en individ på det?

        1. Eh, jag säger som sagt inte att det alltid är så i alla relationer. Men för en person som erkänner att maktstrukturer mellan kvinnor och män finns på ett generellt plan så är det en rimlig slutsats. Men du kanske inte tror på könsliga maktstrukturer? Jag känner inte att jag ska behöva ge ut källor i en feministisk blogg om att maktstrukturer mellan könen finns. Jag skriver inte en avhandling utan en bloggkommentar.

          Klart att individuella skillnader också finns, det säger jag inte något emot, men risken är större som sagt om positionerna är olika.
          Tex så är det en betydande skillnad i makt när det kommer till ett förhållande mellan en äldre, rik, svensk man med socialt kontaktnät och en ung thailändsk kvinna som inte känner någon i landet mer än sin man och inte kan språket i jämförelse med en relation mellan två vita, medelklasskvinnor. Det innebär inte att den senare relationen inte kan innehålla förtryck, men risken är större att den första relationen gör det pga större maktskillnader mellan parterna.

          1. Jag bad bara om statistik, Och jag tror också att maktstrukturer finns, onekligen, och det finns ju bevisat på många sätt. Men just i detta hänseende ville jag bara gärna se källor, om du hade några såna att tillgå. Att jag håller med om ett argument betyder inte att jag tycker det alltid är rimligt att bara godkänna det, det är nyttigt att problematisera även sådant man håller med om.

            Helt klart, det håller jag helt med om, men vilken struktur står överst? Är det mätbart?

        2. Antifeministernas favoritargument. -Jag blev våldtagen när jag var 13. -Jaså, det påstår du. Har du källa på det?

          Fanny, varför låter du de här pajasarna få uttala sig på din fantastiska blogg där du skriver så mycket bra som hjälper så många kvinnor? Vi som läser de här kommentarerna blir bara ledsna och arga och deprimerade.

            1. Tack. Och låt dig inte luras av att somliga av dem har kvinnonamn. ”Belinda” som skrivit här på sista tiden t ex. Jag kan sätta en stor peng på att det är en anti-feministisk man som tycker han är vitsig när han tar sig in på feministers bloggar genom att anspela på Belinda Olsson.

  4. Mer överseende med vänner än partners? Ser jag tillbaka på mina förhållanden har där förekommit övertramp i bägge riktningar som skulle sänkt vilken kompisrelation som helst. Och jag har ingen erfarenhet alls av våld och förtryck inom kompisrelationer. Visst kanske jag kan åminna mig någon berättelse om någon som var en dålig vän mot en annan, men i relation till den antologi av berättelser om partners som använt våld och förtryck så bleknar det helt och hållet.

    Det här clingandet vid heteronormativ tvåsamhet, som jag ser det handlar det om en tro på självförverkligande därigenom, ”hitta någon som kompletterar en och gör en lycklig”, och med det följer en ovilja att se det för vad det är, både privat och samhälleligt, nämligen en antifeministisk institution.

  5. Jag tror den här strävan efter ”det perfekta förhållandet” blir rätt farligt. Visst kan det finnas en man som inte är ”så”, och det kan säkert gå att ha ett väldigt jämställt monogamt förhållande om båda parter jobbar hårt för det. Fast det här med ett långt, monogamt förhållande, där man är varandras soulmates, glorifieras ju hela tiden (tänk t.ex. Lily och Marshall i How I met your mother), och det blir viktigare att sträva efter det än att sträva efter jämställdhet. Jag tror att det då lätt blir att man börjar acceptera och överse förtryck ifrån den andra, därför att man så gärna vill ha det där perfekta förhållandet. Jag tror att vi måste sluta glorifiera, sluta prata om soulmates och att långt=bra förhållande, eller att ”det är sååå synd att det där paret som hade varit tillsammans sen högstadiet nu har gjort slut”. Istället se förhållanden som en trevlig tid tillsammans, inte som nåt försök att uppnå ett mål. Visst slipper man inte automatiskt förtryck på det viset, men det hade ifall fall blivit mindre accepterat med förtryck.

    1. Håller med om att det är vanskligt att se på relationer som mer lyckade om de håller längre, och väldigt problematiskt med synen att människor betraktas som lyckade om de har ingår i ett långvarigt monogamt förhållande och misslyckade annars. Om det finns ett egenvärde i sig att förhållandet ska hålla, så blir det väldigt jobbigt att ta in om det finns problem som är svåra att hantera eller att en mår dåligt av relationen, och att en därför har överseende med förtryck. Det kan också vara svårt att vara tydlig med sina gränser gentemot partnern om det finns en rädsla för att hen avslutar relationen om en inte anpassar sig tillräckligt. Om känslan av att relationen ”måste hålla” minskar är det lättare att vara ärlig både mot sig själv och sin partner.

  6. Ja som jag påpekat tidigare så lever jag ju typ den heteromonogama drömmen själv. Men jag går inte runt och säger till alla att de ska satsa på kärleken osv. Jag tänker mer att jag råkade ut för en rätt osannolik men lycklig slump när jag träffade min man. Jag har haft förhållanden innan som varit mycket sämre på olika sätt, och som säkert är mer typiska. Jag tror det finns massvis av heteroförhållanden som är rätt dåliga, och att mycket problem är strukturella snarare än individuella.

    Alltså, jag känner helt enkelt inget behov av att komma dragandes med ”jag är lyckligt gift!” som ett MOTARGUMENT mot det du skriver, för jag tycker inte det är ett motargument. Hur skulle det kunna vara det, liksom?

  7. Ett ifrågasättande dock: Tror inte just monogami har så mycket med jämställdhet att göra. Jag har haft både mono- och poly-förhållanden och kan inte riktigt se att det ena eller andra av naturen skulle vara mindre sexistiskt. Det är klart att man blir extra förtryckt av en SVARTSJUK partner, men har man ett mono-förhållanden där partnern litar på en så kan jag inte se att det skulle vara extra sexistiskt?

  8. Fanny med anledning av din sista kommentar till mig så undrar jag vad det är du instämmer i från dom andra kommentatorerna. Den enda som har kommenterat mig är WDF som hon kallar sig nu och mig veterligt har jag inte skrivit något ofeministiskt eller något annat sårande på din blogg. Jag har hållit med dig i barnfrågan t.ex. Att jag inte gillar LD:s blogg är ju ingen hemlighet men den har väl ingenting med din blogg att göra. Ni är väl inte siamesiska tvillingar.

    1. Alltså ditt sätt att kommentera på kändes, den här gången, rätt osoft. Vet ej vad du skrivit hos Ld men det kan visst vara en faktor jag tar med i beräkningen, eftersom det imo säger något om ens värderingar.

  9. blir lite varm i hjärtat av sånna här inlägg. den förväntade dynamiken mellan män som män och kvinnor som kvinnor gör att det ofta blir svårt. ”Utifrån mina erfarenheter är det rationellt att inte ingå i heteromonogama relationer med män, ty det har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig.” – instämmer, och tackar för att jag har fått möjlighet att se på det hela ur ett samhällsperspektiv och inte bara som ett problem hos mig själv.

  10. Om alla heteromonogama relationer anses problematiska med män så faller det tämligen in i samma kategori där en viss kategori män alltid upplever samma sak med kvinnor.

    I det andra fallet är det alltid mannen som gör fel. I det första fallet tycks det således också vara fallet.

    Är det snarare så att vi behöver göra en större analys av begreppet relation om det just nu blir så pass problematiskt, eller är det möjligen så att det ej fungerar om varken behov eller mogenhet finnes hos båda parter?

    Tolerans och förmågan att acceptera och glädjas åt varandra olikheter anses vara nyckeln till alla ”lyckade” relationer, oavsett läggning eller norm…

    1. Det finns en massa olika faktorer som väger in, faktum kvarstår att monogama relationer ofta blir mer problematiska än andra.

Lämna ett svar till ozzy Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *