Ibland talas det om egoism och vad egoism och altruism är. Vissa människor försöker driva ståndpunkten att allt mänskligt agerande på ett eller annat sätt är egoistiskt, alltså något en gör främst för sin egen skull.
Jag tänker på ett seminarium jag hade med ett gäng ekonomer där de framförde precis denna tes. Seminarieledaren drog sedan ett exempel med buddhistiska munkar som tänder eld på sig själva. Hur skulle de förklara detta utifrån den här teorin? Klassen blev helt tyst, det gick inte att foga in i deras teorier om egenintresse. Som politisk aktivist hade jag inga problem med att förstå hur en kan hålla ett ideal så högt att en är villig att dö för det, även om jag tycker att det är meningslöst att i pacifistisk anda tända eld på sig själv. Det märktes dock tydligt att det var svårt för de närvarande ekonomerna att greppa vilka krafter det är som är i rörelse.
Visst kan en hävda att även att hålla ideal högt handlar om egenintresse, kanske någon slags egoistiskt bekräftande av den egna personen. Det kan hända att en på något slags abstrakt plan kan fastslå att allt i grund och botten handlar om egenintresse, frågan är vad det säger oss om samhället och om politik?
Såsom denna ”insikt” brukar användas brukar det vara frågan om att alla handlingar på sätt och vis är lika goda eftersom alla handlingar drivs av egoism. Då spelar det ingen roll om en är vänsteraktivist eller om en lever på att exploatera andras arbetskraft, för det grundläggande motivet är fortfarande detsamma.
Jag tycker att idén om att politiska ideals giltighet skulle avgöras av någon slags bakomliggande ”ond” eller ”god” intention är märklig, speciellt då jag inte riktigt anser att det finns ”onda” och ”goda” människor. Det är väl ändå hur en viss politik påverkar samhället som måste räknas? Jag är helt med på att människor drivs av egenintresse, men jag ser också att vissa människors egenintresse skadar andra jävligt mycket mer än andras.
Jag tycker inte att alla människors egenintresse är lika mycket värt. De människor som med hjälp av ojämlika egendomsförhållanden skor sig på andras arbete har ett intresse i att kunna fortsätta göra det, och de människor vars olycka det profiteras på har ett intresse av att detta upphör. För mig är det självklart mer legitimt att de som vill att deras olycka ska upphöra har en större ”rätt” att driva igenom sitt egenintresse än de som vill kunna fortsätta profitera på andras olycka.
Men det handlar inte om någon idealistisk ”god” position, det handlar om en politisk kamp. Det handlar inte om att plocka fram några slags moraliska ideal som sedan ska gälla för alla, utan det handlar om att se att det finns en konflikt i samhället och sedan alliera sig med den sida vars anspråk en tycker är mest legitima, eller troligare: vars anspråk en själv delar.
Människor som försöker resonera sig fram till vad som är evigt ”rätt” och ”fel” när det kommer till moral och politik kommer att hamna i en återvändsgränd, för i grund och botten handlar det inte om vem som är mest egoist och inte utan om intressekonflikter. Alla människor försöker tillgodose sina intressen, det är bara det att vissa människor gör det på ett jävligt mycket vidrigare sätt än andra.
Ja, det är ju mycket bättre att vara en sån som försöker tillfredsställa sina intressen genom att verka för att tillfredsställa även andras (svagare gruppers) intressen.
Och ja verkligen, det går inte att hitta något som alltid är rätt eller fel.
Jag har aldrig riktigt förstått den där invändningen att ”du gör det för att du själv känna dig bättre”. Fått höra den en del som vegan, att jag skulle välja att leva som vegan för att kunna känna mig som en bättre människa eller nåt. Ja, jag mår bättre av att leva veganskt (och då menar jag inte ur hälsoaspekt). Jag har tagit ställning mot något jag tycker är fel och det får mig att må bra. Jag ser inget fel i att en bieffekt av att jag inte bidrar till utnyttjande av djur i köttindustrin är att jag skulle känna mig bra eller nöjd med mig själv. Visst kan det vara störigt med folk som koketterar med sin ”godhet”, men att förringa folk som står upp för sina principer och kämpar politiskt med att de bara vill framstå som goda är ju… usch. Tycker folk som kämpar är värda att känna att dom göra något bra.
Men det är ju läskigt när människor inte tror på att andra kan göra saker om de inte vinner något själva på det. Att stöd för kamper där en inte själv är direkt berörd skulle vara ”falskt” och BARA handla om att framstå som god. Tror de inte på människans förmåga till empati? Eller samvete?
Empati och samvete är inget hinder för att göra något för sin egen vinning eller sitt välmående. Det är väll snarare som en hjälp på traven. Om man ser ett barn som ramlar och gråter så skulle nog de flesta känna sig berörda, springa fram och hjälpa. Om man inte gör det kan det nog lätt leda till dåligt samvete. Så då är ju det en anledning till att man hjälper – att inte få dåligt samvete, även om det inte uteslutande måste bero på det.
En person som väljer att inte hjälpa barnet, kanske helt enkelt inte får så dåligt samvete av att låta bli, eller så är det någon annan som hjälper, eller så har hen brottom och väljer det dåliga samvetet.
Jag tänker att det är skillnad på att vara självcentrerad och egofixerad.
Vill du utveckla?
Jag tror verkligen inte att alla i grund och botten gör allt de gör för sig själva. Jag hade inte kunnat motivera mig själv till att inte äta kött på fjorton år bara för att få känna mig som en god människa. Min motivation är och har alltid varit djuren. Det är klart att det känns bra att inte äta kött och det är klart att det får mig att känna mig som en god människa men det är inte därför jag gav upp kött. När jag vid julbordet saknar att kunna äta julskinka och salami är det inte ”min fortsatta godhet” som motiverar mig att avstå utan tanken på att det aptitliga köttet på julbordet en gång var levande varelser.
Ja att följa sin inre moral känns som egenintresse. För om man går emot sin egen moral känner man ju inom sig att man gjort fel.
Om det är så, att vissas sätt att tillgodose sina intressen är vidrigare än andras sätt, då finns det ju något som är mer etiskt rätt.
Jag kan tänka mig att inte alla kvinnor skulle gynnas av att kvinnoförtrycket minskar/försvinner. Tänkter bl.a. på det du skrev om Maria Montazami, att hon har ett skönt liv som kan slippa arbeta och istället gå på bjudningar, osv.. Å andra sidan är det antagligen fler kvinnor som skulle gynnas av att patriarkatet upphör, än dem som inte skulle göra det. Jag känner att jag inte har någon klar åsikt. Tycker det är så svårt att se ett sådant samhälle framför mig. Kan inte sätta mig in i hur det skulle vara. Ekonomisk jämställdhet är jag helt för. Men känner mig fortfarande osäker på om den går att uppnå utan att ta bort maktskillnader och stereotypa könsroller inom sexlivet (vilka jag trivs med). Kanske är det som med industrialiseringen, att det måste ske bitvis. Kanske alla vi som lever nu måste dö ut, innan samhället kan bli jämställt. Att ändra sin sexualititet känns väldigt motigt och kanske omöjligt. Men om de stereotypa könsrollerna inom sexlivet sakta förändras i takt med att nya generationer föds, då kanske det i sinom tid är lika vanligt att en kille sitter i knät på sin flickvän som tvärt om, att båda tar hand om och beskyddar varandra.
Tack för att du skrev det här!
Jag hyser verkligen stark avsky till alla Ayn Rand-Thatcher-Friedman-nyliberal-äckel som tuggar den här smörjan som någon jävla anledning till att bygga deras skitsamhälle där exakt allt ska säljas till privata investerare.
Människan när väl för fan både egocentrerade/privata och kollektivistiska/utopiska drömmar, och just idag går många omkring och är jävligt olyckliga för att de inte längre får utlopp för det sistnämnda, trots att de har haft råd att bygga ”ett häftigt kök”.
Sen är det skitsamma om de kollektivistiska drömmarna också ger självbekräftelse eller inte.
Mystery solved.