Angående att ”välja” sin sexualitet.

Eftersom det har gått en massa snack om att ”välja” att vara lesbisk och politisk lesbiskhet och så vidare så tänkte jag förklara hur jag ser på min sexualitet och ”val”. Det är intressant när folk pratar om att jag har ”valt” att vara lesbisk när jag inte har uttryckt det själv. Jag har inte heller kallat mig politiskt lesbisk. Däremot har jag beskrivit en process där jag med hjälp av feministisk litteratur och samhällsanalys lyckats förstå min begär i en bredare kontext och även omvärdera dem. Jag anser också att detta är någonting som flera kvinnor kan och borde göra, dels för sin egen skull men också för att det kan vara en väg mot frigörelse att vara kvinnosolidarisk. Däremot har jag inte ”valt” att bli förtryckt och exploaterad i mina relationer med män, jag har inte valt att leva i ett patriarkat där kärlek mellan män och kvinnor är i princip omöjlig då den solkas ner så mycket av strukturer, jag har inte ”valt” att vara en människa som begär trygghet, närhet och kärlek och gör motstånd mot förtryck. Jag har inte valt min situation eller det samhälle som gör att denna process varit meningsfull eller ens möjlig.

Alla mina relationer med män har gjort mig djupt olycklig. Uppenbarligen kunde jag trots detta rent fysiskt befinna mig i deras närhet under en tid. Jag kunde ha fleråriga relationer med dem. Jag dog inte. Jag upplevde rentav att jag uppskattade dem, som en ju lätt gör när en har lärt sig att relationer med män är livets mål och mening. Visst resulterade det i utbrändhet och långa depressioner, men det var ju inte som att det var fysiskt omöjligt. Det går att trycka ner sina behov och begär, det går att leva i känslomässig misär. Det är bara det att det gör en deprimerad som fan, det gör att en känner brist på glädje i livet och så vidare. Men det går att leva så. Jag kunde leva så i flera år.

Gör det faktum att jag hade dessa relationer mig mindre lesbisk? Nej, det är fortfarande sant att jag inte har någon som helt lust att varken ha sex eller relationer med män. Jag anser att det är detta som är viktigt när det kommer till att ”definiera” min sexualitet, hur mina begär är riktade idag. Relationer med män är inte ett alternativ, och därför tänker jag inte kalla mig ”bisexuell”. Däremot kommer jag inte sitta och säga att allt jag känt innan för män varit lögn. De känslorna har varit genuina, men det har inte varit samma typ av känslor eller begär. Det har varit begär efter vissa ideal snarare än dem som personer, det har varit begär efter att bli bekräftad som kvinna och få en plats i samhället. Jag tänker inte säga att dessa begär var mindre autentiska, uppenbarligen styrde de ju mitt liv under flera år och var avgörande i min utveckling. Att avskriva dem som falska är en förenkling jag inte vill göra.

Jag finner det inkorrekt att beskriva min process som att jag har ”upptäckt” att jag var lesbisk hela tiden. Jag ser flera problem i detta. För det första så gör det mina tidigare misslyckanden i heterorelationer till en fråga om att jag var lesbisk ”egentligen”. Detta är såklart inte sant. Anledningen till att jag mådde skit av mina heterorelationer var att männen jag hade dessa relationer med behandlade mig illa som män gör, och att jag lever i ett samhälle där detta ses som normalt och ibland rentav erotiseras. Om jag inte hade levt i ett patriarkat så hade jag aldrig accepterat att de relationerna såg ut som de gjorde. Ett annat problem är att det implicerar att andra kvinnor skulle vara mer bekväma med det jag utsattes för i mina relationer för att de ”är” heterosexuella.

När folk pratar om det som ett ”val” från min sida så undrar jag vad som krävs för att vara flata ”på riktigt”. Att en ska få en allergisk reaktion när en rör vid en man? Att en aldrig ska ha känt begär till en man? Att en ska förklara att alla ens heterosexuella begär och handlingar bara varit en stor lögn och att en nu funnit sanningen? Nej, jag tänker inte göra, då jag anser att det är att spela på heteronormens villkor. Jag tänker inte låtsas att mina heterorelationer var mer tragiska för att jag var flata ”egentligen”. De var tragiska för att det är sådana heterorelationer i patriarkatet är.

Nej, det var inte något ”val” att konstatera att heterorelationer gjorde mig sjuk (ja, jag blev utbränd, deprimerad och ångestfylld av dem, något jag beskrivit åtskilliga gånger på den här bloggen) och djupt olycklig och att jag inte skulle kunna leva ett rikt liv om jag skulle fortsätta med dem. Visst hade jag kunnat förneka mina behov och trycka ner mig själv lite till, men det skulle ha fått stora konsekvenser för min psykiska hälsa och min livskvalitet. Den situation som gjorde att jag var tvungen att värdera om mitt liv och mina relationer var ingenting jag ”valde”. Jag ”valde” inte att heterosexualiteten skulle vara djupt destruktiv och skadlig för mig. Jag ”valde” inte att jag trots detta skulle komma att indoktrineras i den.

Att någon tar sig rätten att definiera min sexualitet som ”självvald” tycker jag är väldigt respektlöst och bygger på en stor oförståelse inför mitt sätt att resonera kring de här sakerna. Jag är inte mindre lesbisk än någon annan, jag kan inte ”välja” att vara heterosexuell. Det skulle göra mig olycklig nu precis som det gjorde mig olycklig tidigare. Bara för att jag inte anpassar mig till en syn på sexualitet som något ”medfött” så innebär inte det att det är ett ”val” att vara lesbisk.

5 reaktioner till “Angående att ”välja” sin sexualitet.”

  1. Åh precis, väldigt bra skrivet! Känner igen mig mycket i det, känns väldigt viktigt att prata om det här.

  2. Så himla bra skrivet! Jag har läst både hos dig och LD på sistone om allt det här och ni har öppnat mina ögon så mycket!
    Jag tror bestämt, precis som du skriver, att vi indoktrineras i heterosexualiteten, och att det för många av oss är helt fel väg. Jag har på sistone också börjat ifrågasätta detta, börjat utmana de heteronormativa bojor och skygglappar jag har levt med hela mitt liv.

    För även om det visst finns våld och hot i lesbiska relationer(som vissa av LD’s läsare påpekar), och homosexuella förtrycks i samhället, så är det ett annat förtryck, och det patriarkala förtrycket från en man i en kärleksrelation slipper de kvinnor som lever med andra kvinnor. Och jag känner spontant att jag hellre är trygg och ej utsatt för förtryck i min kärleksrelation, i mitt hem.

    Det är ju dessutom så att det handlar om att träffa rätt person också, de allra flesta går ju inte runt och blir attraherade av varenda person de möter, och har en då hela livet blivit indoktrinerad i heteronormen så krävs det, precis som du säger, för vissa av oss en hel del självrannsakan för att flytta fokus till ett annat kön.
    Jag blir dessutom ganska arg när dina tidigare dåliga förhållanden då ska förklaras med att de var dåliga pga dig. Som vanligt ursäktas mäns beteenden, och det är så jävla tröttsamt!

    Jag är iallafall otroligt tacksam för mitt feministiska uppvaknande, som du och LD, bland annat har varit en stor del i! Och spänd på hur det ska utvecklas!

  3. Hej.
    Du har räddat mitt liv, Fanny. Kom ur en så jävla destruktiv relation för två månader sen. En man jag älskat (och älskar tyvärr) som skadat mig så. Utan dina texter och bilder vet jag inte var jag hade varit idag. Har print screenat många av dina bilder och kollar på dem som nåt slags mantra. Varje dag läker jag så smått. Får mkt styrka av dina texter och inser saker hela tiden. Tack <3

  4. De flesta människor förutsätts vara heterosexuella från det vi föds och hjärntvättas till att tro att allt annat är onormalt.

    När visste man att man var heterosexuell, när gjorde man det valet och hur kom man fram till det?

    När heterosexualitet är själva ”grundvalet” som alla antas ha gjort redan vid födseln, är det inte alls konstigt att folk sig på vägen, så att säga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *