En grej som många män tycks ha svårt att förstå är att det är jävligt osympatiskt att inte trösta människor som är ledsna/gråter. När jag skrev om att mitt ex ignorerade mig när jag grät så fick jag en massa kommentarer om att en minsann inte ska böla som ett ”småbarn” och bla bla bla och att en får räkna med att bli ignorerad i sådana fall.
Jag har så oerhört svårt att förstå detta. Jag tänker att relationer handlar om kärlek och att det inte är det minsta kärleksfullt att ignorera en person som uppenbarligen är ledsen.
Vissa män talar om detta som om de ska ”uppfostra” sina partners. Typ att det är fel att trösta någon som gråter eftersom en inte ska belöna sådant beteende. Uppfostran är ju från första början vidrigt, men detta säger också något om inställningen män har till kvinnor; som om de inte vore fullvuxna människor. Som om han har bättre koll på deras känslor och vad de behöver än de själva.
Jag minns hur jag alltid kände mig tvungen att bevisa att jag hade rätt att vara ledsen eller att jag var ledsen nog för att kunna kräva att han skulle trösta mig. Detta gjorde mig såklart inte gladare, utan skapade snarare en situation där jag inte kunde lita på mina egna känslor.
Jag minns när jag var ledsen och ville ha tröst och det första han gjorde var att ifrågasätta mitt behov och sade saker som ”är det verkligen så illa” och liknande. Detta fick mig undantagslöst att må ännu sämre. Det var ett ifrågasättande av mina känslor och min rätt att känna dem. Jag fick aldrig rum att erkänna mina egna känslor som relevanta utan kände ständigt skuld och skam, vilket gjorde mig oförmögen att ta tag i roten till dem. Istället definierade jag mig själv som ”känslig” och liknande, för det var den enda förklaring som fanns tillgänglig. Jag BAD OM URSÄKT för att jag grät. Jag bad om ursäkt för att jag var ledsen. Och han var så fin och snäll som ”stod ut med mig”.
Det är såklart okej om en inte kan eller orkar ge tröst ibland, eller om en generellt har problem med människor som gråter av någon anledning, men i sådana fall är det en skuld en borde bära själv istället för att skjuta över den på den ledsna. En man säga ”jag orkar inte just nu, jag är ledsen för det” eller ”av någon anledning så låser det sig i mig när människor gråter, jag kommer inte kunna hantera det bra och jag är ledsen för det”. Så gör jag själv när folk vill ha stöd som jag inte kan ge. Förklarar situationen, ber om ursäkt, säger att jag är ledsen för att jag inte kan. Är tydlig med att det handlar om mina egna begränsningar, inte om att deras reaktion är felaktig. Men jag behövde alltid bära skulden över min pojkväns otillräcklighet. Han kunde aldrig erkänna att det var han som gjorde fel.
Amen to that! Mitt ex i ett nötskal.
Tänker på ett ex som kunde gå och terrorisera mig i timmar genom att ta upp allt som var fel på mig och allt dumt jag gjort, för att till sist när jag bröt ihop och började gråta (har långt till tårar och gråter aldrig inför andra människor om jag kan undvika det) sa saker som ”men herregud, det går ju inte att diskutera med dig om du ska bryta ihop och böla för minsta sak” och ”det är så jävla typiskt kvinnor att manipulera med tårar för att män ska tycka synd om dem”.
En gång hade jag och mitt ex haft sex och efteråt bubblade massa fula minnen från ett övergrepp jag var med om för fyra år sedan (tänker inte jätteofta på det så det kom ganska oväntat och plötsligt) och jag grät och grät. ”Förstör inte stämningen”, sa han, det sjuka aset.
Tycker väldigt synd om er som varit ihop med sånna as 🙁 min partner kramar mig alltid och håller om mig när jag gråter. Lider av posttraumatisk stress efter att varit med om övergrepp, vilket han vet om. Då håller han om mig och viskar ”andas” i mitt öra. Han fixade även fram ett nr till en kurator som jag kunde kontakta om jag kände att jag ville det. Han förstod att jag behövde prata med någon utomstående om det också. Han är sen vänligaste själen jag stött på, och mest förstående. Det som är konstigt är att han på utsidan är en äkta bild av en ”karlakarl” som meckar o lagar o allt det där. Medan den man som utsatte mig för övergrepp var en”snäll”, feminin och ”feministiskt” kille.. Som aaaaldrig skulle göra sånt. Det finns fina själar därute som man kan hitta i de mest osannolika av män! 🙂 karlakarlarna är mer än de verkar ibland.
”jag vet inte hur jag ska göra när du gråter”
”du gråter ju jämt”
”skärp dig eller så går jag härifrån!!”
sagt av män.
själv brukar jag fråga vad jag ska göra och klappa/krama på den som är ledsen (förutsett att vi känner varandra och brukar göra detta). liksom det minsta lilla skulle göra mycket.
har såklart hört mkt mer skit men det var några få exempel.
Nyligen så satt jag och min kille på ett fullt café och jag började gråta för att jag tyckte att han var så oförstående och det sårade mig. Hans reaktion var visserligen bra och han bad om ursäkt, och försökte trösta mig osv. Dock kände jag hela tiden hur det bubblade upp inom mig att säga ”Oj förlåt, jag är så överkänslig/jag ska ha mens, vi behöver inte prata om detta här bland folk” osv, men bl.a. på grund av min insikt i heterorelationers dynamik, delvis från den här bloggen, så bad jag inte om ursäkt alls för att jag grät och skuldbelade inte mig själv för att vara ”blödig” som jag hade gjort annars. Är faktiskt stolt över det.
Åh vad fint!!! Den där jävla impulsen att be om ursäkt är så jävla påtaglig, men det är grymt om en kan stoppa den. Förhoppningsvis blir den svagare med tiden när en inte göder den.
Och alltså, ”gråt inte”?! Finns det något mer själviskt man kan säga till någon som är ledsen?
Japp. Igar sade mitt ex (som jag bor tillsammans med for att han vagrar flytta ut) att jag var en horrible human being, kallade mig dalig mamma och skrek fuck you flera ganger till mig, framfor vart 3 ariga barn. Nar jag da borjade grata med min dotter i famnen sa sager han att jag skadar min dotter genom att grata med henne i famnen och att jag borde ”get a backbone” Sa det som skadade min dotter sulle alltsa vara min reaktion pa hans abuse, inte hans abuse?
Det är så himla hemskt att läsa dessa exempel om mäns oförmåga att trösta. Mitt ex kollade på tv när jag satt brevid och alldeles precis hade fått reda på att min morfar dött. Gick ut och grät på golvet i köket, han satt kvar framför tvn tills jag kröp tillbaka. En annan gång BAD jag honom om att trösta mig, då sa han bara ”det är väl ingen idé, du kommer ju ändå bara att bli ledsen igen”. Hans empatilösa vidrigheter under de åren är svåra att komma över, det var ofta jag tänkte att det som hände mellan oss inte kunde vara verkligt. Utöver sånna uppenbart empatilösa svin tycker jag att jag ofta får typ undervisa killar om hur de kan trösta mig medan jag är ledsen vilket skapar konstiga situationer. Har många tjejkompisar som berättar om samma sak… Tack för ett viktigt inlägg!
Gud, jag känner igen mig så himla mycket i det här. Speciellt det där med att be om ursäkt för att man är ledsen. Som att mina känslor är en börda för bla. mitt ex trots att det typ alltid var hans jävla fel att jag grät.