Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att berövas sin autonomi och frihet i relationer.

skadetvarasåattmittlivkretsarkringdigJag tänker på att vara i relationer där en liksom berövas sin autonomi. Män pratar ju gärna om att de vill vara fria, och med detta brukar de mena att de inte vill känna några krav på sig. De vill inte behöva vara där för sin partner, de vill kunna komma och gå lite som det passar dem. Det kan en ju såklart begripa, men problemet är att denna ”frihet” sker på den andra partens bekostnad.

Jag tänker mig att omsorg är ett grundläggande behov en har som människa. Om en inte får omsorg, kärlek och bekräftelse så är det svårt att liksom ta plats i världen. Den som får behovet av detta tillfredsställt liksom utan att ens behöva bry sig om det har såklart lättare att förverkliga sig själv på andra arenor. ”Frihet” blir därför för dem synonymt med att de ska kunna göra lite vad som faller dem in. Varje krav eller förväntan på att de ska ge sin partner kärlek och bekräftelse gör att de känner sig ofria, och det ligger väl en slags sanning i det.

När jag var i relationer där jag ständigt gav mer än jag fick tillbaka så berövades jag min autonomi. Jag blev ofri eftersom jag exploaterades på min känslomässiga styrka. Att alltid vara den som vill mer, som begär mer, som älskar mer, är utmattande. Det är utmattande för att det ger en en känsla av att vara mindre värd. Eftersom en ständigt ger mer än en får tillbaka så är det som att det en ger betyder mindre. Det är ett ojämnt utbyte.

Kärlek och bekräftelse behöver inte var ett maktspel där en förlorar och en annan vinner, en kan ha relationer där en kan växa tillsammans. Men i relationer med män så blir det sällan så, de tar mer än vad de ger tillbaka och försätter en i ett ständigt underläge. Kanske för att de inte vet hur de ska göra annars, kanske för att de vill försäkra sig om tillgång till denna bekräftelse. Jag tänker att det handlar mycket om rädslan för att erkänna sitt eget beroende av andra människor; så länge de har en överordnad position så kan de inbilla sig att de inte behöver andra, men illusionen bryts om de skulle öppna upp för sin partner och försöka ge lika mycket tillbaks.

Jag tänker att frihet i relationer snarare handlar om att förstå och hantera beroende. Att erkänna att en behöver varandra och att förhålla sig till detta faktum kontinuerligt för att minska känslan av utsatthet för båda parter. Att vi förstår vad det gör med en annan människa att ständigt gå omkring och känna sig svältfödd på bekräftelse. Detta är en viktig del av praktiken kärlek. Det handlar om att förstå och acceptera och i så stor grad som möjligt försöka tillfredsställa varandras behov av ömhet, närhet och bekräftelse. varföralltidjag

7 kommentarer till Att berövas sin autonomi och frihet i relationer.

  • Pi skriver:

    Tycker det är oerhört svårt att ”växa tillsammans” i en lång relation. Som kvinna blir man förr eller senare tvungen att dra mannen med sig för att han ska hålla jämna steg med en, eller åtminstone inte hamna alltför långt efter, vilket är extremt utmattande, särskilt som en dessutom har fullt ansvar för barn och hushåll. Männen slår sig till ro och är ”nöjda” på ett sätt som kvinnor inte är. De verkar inte känna något som helst behov av vare sig personlig utveckling eller att utvecklas som par.

  • Moa skriver:

    Gud ja. Det största dilemmat med heterorelationer tycker jag är att de kan vara rätt bra i bemärkelsen att man har rätt kul ihop och behandlar varandra bra men även i dessa relationer som kan klassas som bra sådana så finns inget himla rum för utveckling. Relationen i sig är helt ok liksom men så satans stillastående.

  • Sara skriver:

    Jag tror män i hög grad från att de är mycket små lär sig att bli omhändertagna av kvinnor, och är vana vid den dynamiken. Att ta hand om andra och ”ge” är något en lär sig, men pojkar lär sig nästan ingenting. När de är våldsamma säger vuxna att pojkar är pojkar. Flickor lär sig hantera sina aggressioner och ta hänsyn till andra redan tidigt. Pojkar blir därav undermåliga. Det är deras privilegium att komma undan med att vara sämre. Vi ser det inte ens som att de är sämre utan att det är som en förprogrammerad pojkaktighet som han är född med. Egentligen är han bara ouppfostrad och behöver lära sig bete sig som folk. Men det är klart att detta i sig är en process. Det problematiska är när vi har en hel grupp av överordnade individer som egentligen är själsligt svaga och outvecklade *med risk för att låta hatisk*. Män hatar kvinnor som slutar ta hand om dem, för att de då tvingas se hur svaga de själva är, varför de distraherar sig själva med att hata kvinnor.

  • Regina skriver:

    Men fattar inte HUR en ska göra för att det ska fungera. Det blir liksom alltid MITT ansvar på nåt sätt?? Hur utvecklar man sin relation?

    PS. Min man är 25 år äldre, är feminist och ändrar sig nästan radikalt varje gång jag påpekar ett problem. Men JAG måste påpeka det.

    • Sara skriver:

      Min övertygelse är att en bra relation utvecklar sig själv. Den person du är med gör dig bättre, hen bygger upp dig, hen är platsen där du samlar din styrka. Visst kommer gnabb men det utmynnar i sig oftast i något produktivt och ni växer tillsammans som människor. Många kvinnor vittnar om att relationerna de har till män är uttömmande, de måste göra jobbet mannens föräldrar inte gjorde. Detta är inte okej. Om han inte ger dig energi och tar hand om dig likväl som du honom är han tyvärr ingenting att ha. Hade jag skiljt mig och börjat dejta igen hade jag dejtat kvinnor av just den anledningen. Orka sålla bland alla dessa så kallade feministmän. Är han 25 år äldre har han på något sätt valt att för evigt vara barn för att det är för jobbigt att växa upp. Han vinner på det dessutom.

      Så svaret på hur du utvecklar relationen är helt enkelt att det gör du inte. Skulle jag säga utan att ha träffat er förstås så disclaimer där.

Lämna ett svar till Sara Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv