Tänkte på denna gruvligt irriterande ”boy will be boys”-mentalitet som finns, det vill säga hur pojkars övertramp ständigt ursäktas med att de är pojkar och pojkar är så. Istället förväntas flickor ta ansvar.
Det är ju så att människor lär sig sk ”sociala koder” när de växer upp, typ att förhålla sig till andra integritet, gränser och så vidare. Det är inte så konstigt att allting inte blir rätt från börja, det är bara att försöka igen! *ler entreprenör* Detta accepteras i regel, men av någon anledning så ska pojkar inte lära sig detta när det kommer till hur de ska bete sig mot flickor. Märkligt!
Jag tänker att detta också leder till något hos äldre män, nämligen en oförmåga att acceptera att en kan göra fel. Jag tycker mig ofta se detta när jag konfronterar män med sina misstag. De blir liksom förlamade, de kan inte ta till sig att ”okej, det där var inte okej att göra, då slutar jag”, utan de hamnar direkt i försvarsposition. Om en ändå står på sig och förklarar att en inte accepterar vad de nu gjorde så blir resultatet sällan faktisk förändring utan snarare något slags martyraktigt ”jaja jag är väl dum/dålig/oförbätterlig”.
Jag tänker att detta hänger ihop med att en liksom aldrig fått träna sig i att hantera sina misstag, en har aldrig riktigt funderat på att en skulle kunna förändra sitt sätt att vara mot andra människor, vilket inte är så konstigt med tanke på att det liksom inte heller avkrävs en.
Genom att hela tiden behandla pojkar och män som om de var oförmögna till förändring så blir de också det. Till slut orkar ingen ens påpeka när de gör fel eftersom de ändå inte kommer göra något åt det, eftersom de har accepterat sin passivitet så till den milda grad.
Problemet är att de kommer undan med det även i vuxen ålder. Ingen skulle acceptera en kvinnas snedsteg på det viset, hon skulle bli ensam. Handlingsutrymmet för män är så mycket större. Deras tillkortakommanden kanske rentav väcker sympati, gör att kvinnor är med dem för att de ju inte skulle klara sig annars, indoktrinerade som många av oss är i idén om att syftet med våra liv är att ta hand om män.
Jag lägger märke till äldre-man-fenomenet dagligen i mitt arbete. När jag påpekar att en äldre herre har gjort ett misstag bemöts jag med arrogans och nedlåtande attityd i stället för ”Nämej oj! Vad bra att du sa det, det ska jag rätta till”, alternativt är det på något klurigt sätt som jag inte förstår MITT fel att han/de har gjort fel. De är som gjutna i sin roll sedan decennier tillbaka och en uppnosig liten flicksnärta som jag skall tiga still i kyrkan och le snällt när de äldre herrarna talar.
Och när jag då gör ett misstag – då är det det mest fruktansvärda, inkompetenta, utvecklingsstörda misstag som någonsin skådats på denna jord. Även om det bara handlar om ett felplacerat kommatecken. Det läskiga är att jag bara raljerar lite grann… de beter sig faktiskt på detta vis.
Finns nog lite jag hatar så mycket som jusst dethär..! men alla synvinklar på det hjälper mej att motverka att min egen son blir passiv och okänslig, så tack!
Mitt enda tillägg är att det inte behöver handla om särskilt gamla män. Har mött gått om 80-talister som lider av detta ”äldre-man” fenomenet och även ett par 90-talister.
Har mött pojkar i dagisålder som redan beter sig såhär och tänker att om föräldrar eller pedagoger inte konsekvent uppmärksammar problemet kommer det att bestå i de allra flesta fallen.
klockrent.
det är därför jag också blir så himla irriterad när tjejkompisar osv, i vardagssamtal och liknande ofta suckar ”åhh typiskt killar” eller ”ah, boys will be boys” eller nåt sånt.
liksom eh? hallå? ungefär som att det är något ACCEPTERAT eller t.o.m. NORMALT som vi bara får vänja oss vid helt enkelt.
precis som du säger blir det också så himla onödigt och farligt, eftersom de snubbar som kanske inte ens beter sig sådär från början, omedvetet tar till sig att det där ”ingår i mansrollen” och t.o.m. nästan förväntas av en.