Att känna sig som en fuskare.

Har tänkt lite på det här med så kallat ”bidragsfusk” på sista tiden. Som några av er kanske vet så har jag varit deprimerad under en period och även varit sjukskriven delar av den här perioden.

Depression är en sjukdom som ibland har dödlig utgång. En sjukdom som en måste få behandling för. En viktig del i en sådan behandling kan vara att få vila ut, fokusera på att må bra. ÄNDÅ kände jag mig alltid som en bidragsfuskare när jag sjukskrev mig. Det kändes liksom som att jag lurade någon, gjorde något fel. Den här självbilden har säkert en mängd olika förklaringar, men vi lever inte direkt i ett samhälle som motverkar den. Hela tiden misstänkliggörs sjuka människor, speciellt psykiskt sjuka. De framställs som lata. Denna självbild är såklart något en också internaliserar.

Jag kände mig som en fuskare när jag hade bra dagar. Att vara på bra humör ledde till stress eftersom jag då kände att jag borde uträtta något produktivt. Jag kände mig som en fuskare så fort jag gjorde något annat än att kolla på tv-serier och röka cigg. Detta trots att jag andra dagar inte kunde tänka på annat än att ta livet av mig. Jag kände mig som en fuskare så fort jag gjorde något roligt trots att det är oerhört viktigt för att kunna tillfriskna från en depression att en sysslar med lustfyllda aktiviteter. Dessutom så förtjänar väl även den som är deprimerad att ha någon slags meningsfull tillvaro.

När det värsta var över, det vill säga när jag inte bara låg i sängen varje dag, så började jag plugga igen ganska snabbt, vilket ledde till att jag gick in i väggen igen. Allting blev precis lika illa som det hade varit innan, för jag hade inte gett mig själv tid. Jag hade inte känt att jag förtjänade tid. Jag var så fokuserad på att jag skulle vara produktiv att det förhindrade mig från att må bättre.

En deprimerad människa behöver inte ha det pissdåligt hela tiden, hen behöver inte vara fullständigt befriad från ork att göra någonting över huvud taget. Speciellt i slutskedet av en depression så MÅSTE en ju liksom börja aktivera sig, se saker lite ljusare. Att en kan göra det innebär inte att en är frisk, men kanske att en är på väg att tillfriskna. Jag fick för mig att så fort jag inte var självmordsbenägen i några dagar så var jag redo för att börja köra på i ”vanligt” tempo igen.

Detta är föga konstruktivt om vi vill att människor faktiskt ska må bättre. Men det vill vi kanske inte, huvudsyftet är väl som vanligt att vi arbetar.

7 reaktioner till “Att känna sig som en fuskare.”

  1. Känner igen mig så mycket. Jag mådde bra ganska länge och till slut fick jag för mig att jag skulle sluta med medicinen, eftersom ju allt var bra igen. Men jag överskattade mig själv. Nu har jag ett helvete med att komma i kontakt med vården igen; jag har flyttat till ett annat län och då är det tydligen omöjligt att komma in i systemet igen. Och så länge jag står utanför ställer Arbetsförmedlingen samma krav på mig som om jag varit frisk.
    Det är så otroligt kasst att det ska vara på det sättet! Tack för du lyfter det här ämnet.

  2. Jag tycker inte du behöver känna dig som en bidragsfuskare om du varit sjukskriven för depression. Det är inte en ”sjukdom” på samma sätt som cancer, lunginflammation eller hjärtinfarkt, men det kan lika väl göra att man är arbetsoförmögen.

      1. Jag menar ”sjukdom” i betydelsen ”något som kan bekämpas med antibiotika”. Fast jag kan erkänna att hjärtinfarkt är, med den definitionen, inte en sjukdom. Hur som helst ser jag inga problem med att folk sjukskrivs för depression.

  3. Hej! Jag känner också igen mig. Jag har varit deprimerad (och när det var som värst även socialfobi) sen jag var 13. Det har sakta blivit bättre, tack vare en massa hjälp från bup+soc+kontaktperson och antidepressiv medicin. Idag är jag 23. Jag har aldrig gått på socialbidrag, just därför att det är ”lite fult”. Asså jag minns hur jag pratade med mina föräldrar om att söka bidrag när jag var arton och dom ba ”nej men det är ju för dom som har det lite värre” eller ”det är bara en absolut sista utväg”. Istället skulle jag oroa mig över pengar, känna skuld över att mina föräldrar måste försörja mig och tvinga mitt trasiga psyke ut på utbildningar och ut på arbetsmarknaden. Helt sjukt. Så fort man inte klarar av att prestera, då ska man liksom skämmas. 🙁

  4. Hihi nu är jag så pass ung och förstår inte riktigt allt du skriver men det jag förstår gillar jag grovt.:)
    Är bara 14…
    Men älskar din röst

Lämna ett svar till Fanny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *