Att måla ut lesbiska som privilegierade är patriarkalt.

En grej en skulle kunna kalla problematisk i den senaste tidens samtal kring sexualitet är hur många gärna framställer det som att lesbiska personer är privilegierade, närmare bestämt vita medelklassciskvinnor. Detta har såklart varit tacksamt då jag har stått som föremål för mycket av debatten, och alla dessa saker kan sägas stämma in på mig.

Att kvinnor som kämpar för frigörelse skulle vara en privilegierad grupp är en seglivad patriarkal myt. Det finns en idé om feministen som borgerlig och navelskådandende, till skillnad från verklighetens folk-kvinnor som minsann har riktiga problem att sköta. Kvinnor som under inga omständigheter skulle ha tid att fundera på sina begär, frigörelse eller kamp. Detta är en bild som målats upp under lång tid för att motarbeta kvinnor som kämpar emot mäns makt i deras liv.

Givetvis är det så att vi alla har olika utrymmen för att välja våra liv. På detta sätt kan det vara ett privilegium att vara lesbisk, eller i alla fall att leva i lesbiska relationer, men det är absolut inte så att lesbiska kvinnor är en strukturellt privilegierad grupp. När en säger så döljer en den aspekt av kamp som finns i att som kvinna leva för och genom andra kvinnor. Att göra detta är på intet sätt accepterat i patriarkatet, det är någonting som aktivt motarbetas.

Vidare; den som menar på att det är ett privilegium att kunna vara lesbisk borde kanske fokusera mer på att möjliggöra det för fler, än att försöka marginalisera lesbiska och utmåla dem som privligierade. Att göra detta är ju knappast något som får fler att kunna leva ett mansfritt liv. För mig är det en självklarhet att påståendet att relationer med män är såväl skadliga som upprätthållande av patriarkatet åtföljs av en praktik som kan få fler att ta sig ur sådana. I mitt fall består denna praktik i att skriva om detta och att odla mina relationer med kvinnor och erbjuda emotionellt stöd till dem. Jag tänker mig att fler strategier än så är möjliga. Hur som helst så är det ju inte en fråga om att moralisera kring enskilda individers relationer utan om att försöka hitta utvägar och kampmetoder.

Om en lägger mycket kraft på att framställa lesbiska kvinnor som privilegierade så kanske det snarare handlar om ett upprätthållande av heteronormen, det är i alla fall precis där det landar. För genom att säga så så osynliggör en alla de kämpar för att kunna leva med de de älskar, alla kvinnor som är långt ifrån privilegierade men fortfarande lever eller strävar efter att leva mansfria liv. Det finns ju gott om kvinnor som inte är det minsta privilegierade som är lesbiska. Kanske är det svårare för vissa av dem att leva ut detta, vilket givetvis är en tragedi som ska uppmärksammas, men inte genom att hävda att lesbiskheten som sådan är privilegierad.

Heterosexualitet är i detta samhälle påbjuden norm, och detta ger såklart heterosexuella fördelar i det offentliga samtalet. Att kalla lesbiska för privilegierade är att göra just detta, att förstärka sin position som heterosexuell.