Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att misslyckas med den heterosexuella jämställdheten

finnasigiattdustårövermigJag skrev ju i mitt förra inlägg om att det är patriarkatet som gjort mig lesbisk. Vad är det som gör heterorelationer så förbannat svåra då? Jag tror det handlar om den över- och underordning en förväntas upprätthålla inom dessa.

När jag var hetero ville jag leva jämställt i mina relationer, och har sökt upp en massa information om hur en kan leva jämställt med män. Det är lite av en statusgrej inom feministiska kretsar, att lyckas med en jämställd relation. Därför är det många feminister som håller upp en fasad om att de är lyckat heterosexuella. Som ett svar på detta skrev jag tidigare om min egen relationskarriär som misslyckat heterosexuell:

Ibland funderar jag på om jag skulle kunna bli en heterosexuellt framgångsrik person. Jag tror att nyckeln ligger i att ha lite högre acceptans för att män beter sig illa, kanske ha lite lägre krav på att en eventuell partner ska vara en person jag faktiskt har ett intresse av, kanske vara lite mer åtråvärd i största allmänhet så att de tycker det är värt att anstränga sig. Men till vilken nytta?

Jag vet inte vad det krävs för en slags personlighet att klara av att leva heteromonogamt, men jag har stora tvivel kring att detta är något som alla eller ens en majoritet skulle kunna göra. Jag tror också att det handlar väldigt mycket om tur, i alla fall som kvinna. Att träffa någon en dels blir kär i men som också lyssnar på en, respekterar en, har ett intresse av att eftersträva en relation som är bra och utvecklande för båda. Om en som kvinna vill leva heterosexuellt är en ju ganska utelämnad till män, då de har högre status, större handlingsutrymme och så vidare. Män beter sig som kräk i relationer för att de kan och/eller för att de inte vet bättre, och för att gå omkring detta måste en hitta någon som både har intresse av att inte vara ett kräk och som vet hur en ska gå till väga för att lyckas med detta.

Sanningen att säga; jag har verkligen verkligen försökt. Detta har inte handlat om att jag träffat ”fel” män, de män jag varit tillsammans med har verkligen försökt, de också. Men det har helt enkelt inte gått. Jag har velat ha mer än de någonsin har kunnat ge mig. Kanske handlar detta om att jag i deras sällskap alltid har varit kvinna i samhällets ögon. Detta till skillnad från hur jag betraktas i lesbiska kretsar; där är jag först och främst en människa. Det finns ingen man som jag kan ställas bredvid och bli kvinna gentemot.

Jag ser ett stort problem i hur kvinnor formulerar sig kring jämställda heterorelationer; det verka som om det handlar om att roffa åt sig så mycket av kakan som möjligt. Relationen blir ett krig istället för att bygga på kärlek. Detta är en av anledningarna till att jag har så svårt för snack om jämställdhet i heterorelationer; det blir bara ett evigt räknande och vägande av arbetsinsatser som jag tror är jävligt farligt att hamna i. Att en diskar lika många gånger gör inte automatiskt en relation jämställd, även om det såklart också är en viktig fråga.

Istället för att tala om jämställdhet borde vi tala om att älska på likställd grund. Alla människor är olika och relationer bli därför aldrig helt jämna i uppdelandet av arbetsinsatser eller vad en nu vill räkna i. Däremot kan de bli givande för båda parter. Istället för att tala om rätten till jämställdhet borde vi tala om rätten att växa i en relation.

För vad spelar det för roll om din pojkvän diskar om du ligger vaken på natten och undrar om han egentligen vill ha dig? Eller om ni skadar varandra ömsesidigt? Jämställdhet gör inte automatiskt en relation sund, en sund relation handlar om att kunna växa tillsammans. Detta är få förunnat. Det kanske är dags att vi börjar prata om skiten bakom den där lyckade fasaden.

Dela gärna med er av era egna erfarenheter kring att försöka leva jämställt med män!

2 kommentarer till Att misslyckas med den heterosexuella jämställdheten

  • Ida skriver:

    Ja det har ju gått åt helvete kan man säga. Eller jag har ju ett antal heteroförhållanden bakom mig och vissa var bättre än andra men ändå- vilka haverier. Det här med hushållsgrejer har inte varit det största problemet vilket antagligen delvis berott på att jag aldrig på riktigt varit sambo med dem. Däremot har det varit en jävla kamp att ha vettiga känslomässiga utbyten. Det är mycket svårt att försöka leva emotionellt jämställt med en man när hela högen visat sig vara antingen totalt empatilösa, urtråkiga, tomma inombords, oförmögna till relationsarbete osv osv. Ok nån var snäll men det var liksom allt. Ibland ryktas det om att det finns ”bra män” men jag orkar inte leta längre och nu dejtar jag tjejer istället. Det är underbart men också svårt pga många orsaker. En är att 30 år av heterotragik har fått mig att associera kärlek med distans, olikhet, ensamhet, sorg och övergrepp. Att träffa kvinnor gör att jag nu måste omdefiniera vad en relation kan vara och det gör ont.

    Fint att du skriver igen förresten!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv